Oj, världen. Ibland blir jag alldeles matt. Som till exempel när jag inser att det finns människor som orkar påpeka att Ebba von Sydow knappast powerwalkade om hon talade i telefon samtidigt. Jag förstår verkligen inte alls. Är det här människor som råkar se som sin främsta livsuppgift att försvara en korrekt användning av termen powerwalk? Eller är det som vanligt människor som retar upp sig och ändå helt frivilligt söker sig till den källan till irritation? Vet faktiskt inte vad som är värre. Men vet att jag är lite mattare och lite mera förundrad nu än för en stund sedan.

Idag på Vasa stads gator insåg jag plötsligt att jag tyckte det såg mysigare ut att gå omkring med barnvagn än utan. Det är onekligen några år sedan jag kände så på en shoppingrunda. Och jag känner mig onekligen redo för det där nya livet som förväntas förgylla vår tillvaro från och med hösten.

För en vecka sedan tog lägerlivet slut för den här gången. Kanske med lite större vemod än vanligt eftersom vi inte kan veta hur det blir nästa år. Vill man vara på skriftskolläger med både en femåring och en bebis? Jag har faktiskt ingen aning.

Och nu lever vi Sommarliv. Ja, med stort S. Jag läser ut en bok varannan dag. Ingrid har glömt vad skor är och vad man har dem till. Vi får mygbett men ser liksom charmen med det. Ingrid har börjat anamma dialektala begrepp. Vi blir bortskämda med grillad mat och familjemedlemmars närvaro. Och vi vilar och andas. Har inte bråttom. Måste nästan inget. Och tror oss redan nu veta att det här är den absolut bästa sommaren på åtminstone några år.

Jag tror alltid att jag ska hinna, orka, vilja, idas, kunna blogga en massa från skriftskollägren. Och aldrig blir det så. De slukar mig. De tar min hela närvaro och de förtjänar det. Idag tvingades jag besöka verkligheten utanför en stund och den kändes bara främmande och konstig. Nu är jag tillbaka där jag vill och ska vara just nu. Och det känns helrätt och helunderbart.

Den som tycker om Saltkråkan lika mycket som jag minns kanske hur Malin andra sommaren säger:
– Kära lilla Snickargård. Nu är vi här igen.

Och lite som Malin kände jag nog mg när jag hoppade av båten idag och landsteg på holmen där vi tre somrar i rad tillbringat några av sommarens roligaste och rikaste dagar. Visserligen saknade jag nog helt Malins svala 60-talsskönhet. Och det fanns ingenting som påminde om ljuv junidag. Vi frös och blåste nästam omkull och fick möta ett novemberväder. Men bra känns det. Jättebra.

Det finns säkert lärare (och andra också för den delen) som tycker att man kunde inleda sommarlovet på bättre sätt än med att åka på skriftskolläger med 49 konfirmander och 37 hjälpledare. Själv är jag ganska övertygad om att det här är det bästa sättet.

Klockan är inte ens nio och jag har redan fått smaka på en av de bästa välsignelser jordelivet kan erbjuda; sann vänskap.

Det är pissväder ute och jag ska snart på våravslutning. Eftersom vår bil är utlånad åt ett svensexegäng var jag dömd till en dryg kilometers promenad i regn och rusk och blåst och köld och festkläder. Och framförallt; i nytvättat och nyplattat hår (här på den sista punkten inser jag att bara några få riktigt kan förstå smärtans innebörd, men i alla fall).

Men vet ni vad? Om tjugofem minuter kommer en av mina bästa vänner och hämtar mig med sin varma sköna bil och kör mig till vårfesten. Bara en riktig vän, en värdig representant för välsignelsen sann vänskap, ställer upp på en sådan sak. Bara en riktig vän vågar man ens be om en sådan sak.

Rikt välsignad är jag alltså också denna dag.

Idag har Ingrid fått sommarlov. Dessa 73 dagar av ledighet och frihet och sommar har hon sett fram emot med stor glädje. Varje dag under de senaste veckorna har vi tillsammans räknat till 73 för att på något sätt kunna greppa denna ocean av tid framför oss.

Själv är jag inte riktigt där ännu. Först blir det studentdimission imorgon. Jag kommer att applådera uppskattningsvis 150 gånger. Minst. Och sedan får jag önska mitt livs första egna elever glad sommar. På tisdag utvärderar vi året som gick. Och efter det börjar mitt sommarlov. Som väl då är bara ungefär 68 dagar långt.

Och ja. Det är nu du kan tänka att du borde ha blivit lärare. Om du vill kan du till och med tänka att lärare inte borde få ha så långa sommarlov eftersom ingen annan heller får ha det. Och jag kan bara svara att vi faktiskt alla valde själva. Eller egentligen väljer själva eftersom pedagogiska fakulteten ju fortfarande tar emot nya studerande varje år.

Och så vill jag säga att det inte är idag eller imorgon eller på tisdag som mitt jobb är bäst. Det är alla de där novembermorgnarna och marseftermiddagarna när jag möter mina elever och vet att det mötet blev just ett möte.

Idag när jag eftermiddagsfikade med min vän Peppe kom vi att diskutera ett fenomen som väldigt ofta följer på framgång; skitprat. Om det går riktigt bra för någon finns det genast en hel hög människor som ser som sin främsta uppgift att baktala personen i fråga och kritisera det hon gjort (och här valde jag medvetet hon eftersom det i många fall är kvinnor som blir utsatta för det). De här människorna har en oerhörd förmåga att hitta fel i andras framgångshistorier och prestationer och om de mot förmodan inte hittar något alls att klaga på så kan de ju alltid säga att den framgångsrika tror sig vara något.

Medan vi diskuterade det här fenomenet kom jag att tänka på ett undantag; Ted och Kaj. Trots att allt de rör vid verkar bli guld har jag aldrig hört någon antyda att de gör sitt jobb dåligt, att de tror att de är något eller att de inte förtjänar den framgång de fått. Vad kan det här lysande undantaget tänkas bero på?

Och angående det här med att tro sig vara något… I min värld är vi alla något. Och mig provocerar det inte det minsta om någon mot förmodan verkar vara medveten om det.

Jag har en vän som kan måla andan ur vem som helst, som skriver bättre än antagligen precis alla andra jag känner och som har älskat och fostrat några av de ljuvligaste, mest välartade barn jag någonsin träffat. Men också en vän som inte tycker sig ha hittat sin plats och som tror sig vara en den ständiga medelmåttan.

Och så har vi mig själv. Som antagligen är den mest direkta definitionen på medelmåtta men som alltid tycker sig vara på rätt plats. Jag älskade att jobba som journalist och trodde helt och fullt att det var just precis det och bara det som jag var skapad för att göra. Till jag märkte att jag känner mig minst lika hemma och lika rätt som lärare. Och inte känner jag mig precis främmande och vilse när jag är på församlingsläger med tonåringar heller. Jag tycker mig alltid vara i mitt element. Jag är praktiskt taget ett enda stort element.

Riktigt på riktigt är jag faktiskt ganska säker på att min vän är mera begåvad än jag. Och det förbryllar mig att hon kan känna sig så fel när jag oftast känner mig rätt så rätt. Tydligen handlar det alltså ganska lite om vad man faktiskt är och ganska mycket om vad man tror att man är. Och min vän, den djupt begåvade som tror sig vara en medelmåtta, sa en gång att jag antagligen får tacka min mamma för att jag känner som jag gör.

Och jag tror hon har en poäng. Så tack, mamma! Jag har aldrig trott att jag är störst, bäst och vackrast. Men jag har alltid alltid alltid trott att mamma tror att jag är det. Och det i sin tur har hjälpt mig att inse att jag antagligen måste vara tillräckligt bra om nu någon tror att jag är den som spränger skalan. Och för mig räcker det. Jag måste inte vara extraordinär eller spela i en egen liga för att känna mig som fisken i vattnet, det räcker gott och väl med att jag duger. Och det gör jag. Och det gör du.

Och det gör hon, den där vännen som är den verkliga begåvningen. Hon faktiskt mera än duger. Även om duger är fullt tillräckligt för att en människa ska få känna sig rätt.