Och nu har Ingrid och jag kommit till vårt bästa sommarparadis. Och det är allt.

Och så den stora fördelen med ett barn med litet sömnbehov: humöret kan vara på topp trots bara sju timmar nattsömn och en 45 minuters vila i bilen. De flesta av de barn som sover hela klockvarv skulle knappast visa upp samma formtopp i det här läget. Inbillar jag mig.

Igår somnade Ingrid klockan nio efter ett helt smärtfritt sänggående. Jag tog ut sommarens bästa natt. I förskott. Varelsen i fråga vaknade klockan 03.45. Tyvärr för morgonen. Och det gjorde således vi andra också. Nog för att vi hade tidig väckning hur som helst, men ingenting hade blivit sämre av att vi fått sova till sex.

Jag är rädd att hon ärvt min resfeber och tagit den till nya nivåer. Strax före fem konstaterade hon att det är så otroligt spännande att vi ska på resa att hon inte kan sova.

Nåja. 6.15 hade vi tänkt starta. Och 6.15 startade vi enligt klockan i bilen. Så hittills går allt bra. Och varelsen har somnat i baksätet.

Någon gång idag på eftermiddagen sa jag ganska kaxigt att jag aldrig bränner mig i solen. Till och med jag själv tycker det är rätt åt mig att jag ser ut såhär nu:

Observera i synnerhet de oerhört smickrande ringarna runt ögonen. Vi har ju hört om mörka ringar kring ögonen, men hur ofta ser vi ljusa?

Tills för tio minuter sedan trodde jag att solglasögon inte kunde ge konstiga ränder i solen. Men nu sedan jag blev tvättbjörn vet jag mera än jag ville om att de visst kan göra det.

När jag väntade mitt första barn önskade jag mig väldigt lite. Barnet fick bli som det ville och komma som det var. Och det får nog det här andra barnet också göra (kan barn ens något annat?) men den här andra gången har jag en liten, stilla önskan; att barnet ska ha ett stort sömnbehov.

Det skulle vara roligt, sådär som omväxling, att ha ett barn som sover mycket och inte ett barn som somnar först efter att man själv redan länge suktat efter nattsömn. Det blir onekligen väldigt lite av kvalitativ egentid efter barnets läggdags om barnet somnar först efter halv tolv. Vilket tyvärr har hänt två gånger den här veckan. Och igår hann klockan bli över halv elva. Ingrid verkar klara sig oförskämt gott på tio timmar nattsömn och noll timmar och minuter dagssömn.

Men hon är fullkomligt underbar och får det mesta och till och med allt förlåtet bara för det. Å andra sidan är det där underbara knappast beroende av lite sömn. Så visst önskar jag mig. Fortsättningsvis.

Det var väckning för en halvtimme sedan och jag har redan fått stryk i yatzy. Jag förlorar alltid. Alltid.

Och idag firar vi midsommar med de allra bästaste av vänner. De som känns mera som familj. Alla är glada och livet en gåva.

Ni minns kanske hur jag mådde i vecka 17? Så här är läget i vecka 24:

 

Halsbränna: Nej. Är faktiskt osäker på om jag vet vad det är.

Ryggbesvär: Nej.

Bäckenbesvär: Nej.

Muskel- och vadkramp: Har drabbats av sendrag kanske tre gånger under hela graviditeten. Vilket inte är oftare än vanligt, så jag antar att det också här blir ett nej.

Åderbråck: Nej.

Hemorrojder: Nej.

Nästäppa: Nej.

Urinvägsinfektion: Nej.

Känsligt tandkött: Nej.

Bättre hy och hår: Nej. Fortfarande snarare sämre. Men bättre naglar.

Illamående: Nej. Inte alls ens lite mera.

Ömma bröst: Nej.

Viktökning: För en vecka sedan på rådis var det 4,5 kg.

Trötthet: Inte mer än vanligt. Sund dygnsrytm (att vilja sova på natten) är väl knappast en krämpa?

Upp och ner i humöret: Nej. Enligt mig själv.

Strimmor på magen: Nej.

Putande navel: Nej.

Svullnader: Nej.

Yrsel: Nej, inte heller mer än vanligt. Jag har aldrig mått bra av att stå stilla länge.

Förhöjd kroppstemperatur: Nej. Men enligt mamma har jag väldigt varma händer.

Blodbrist/järnbrist: Nej.

Sömnproblem: Nej.

Nytt konstigt matbehov: Nej. Förutom att jag kan bli mätt. Den förmågan saknar jag helt i normala fall.

Det blir hemskt många nej så här när jag listar krämpor. Men magen växer helt klart och den lilla sprattlar och sparkar flera gånger om dagen. Så gravid är jag ju nog även om krämporna inte direkt lyser med sin närvaro.

Och ja, det här är fortfarande den helt klart mest smärtfria graviditet jag upplevt hittills.