Hur kommer det sig att jag helt uppriktigt finner alla andra gravida kvinnor strålande vackra men mig själv jäst och valaktig?

– Jaha. Vem bor här då?
– Hur många barn har ni?
– Vad är det här för rum?

Ingrid och hennes kusin som ännu några månader också är fyra år vandrar omkring i huset. Inspekterar, ställer artiga frågor och har en formell ton i de små barnrösterna.Nickar instämmande när de får svar på frågor och beter sig allmänt belevat.

De är helt klart i roll. Och jag frågar försiktigt vilken roll det är som gäller.

– Vi är ett herrskap, säger Ingrid och bugar sig djupt.

Och vi skrattar. För det är ju så sjukt roligt när fyraåringar använder ord som ingen annan har använt sedan de föddes. Vadå herrskap, liksom? Och med bugning?

(Det är väl sådant här som kallas situationskomik och som fungerar dåligt om alls i bloggtext. Men jag tänkte ge syster Emma möjligheten att glädja sig med oss andra.)

Idag har han födelsedag, han den finaste människa jag någonsin mött.

Och så ser vi Allsång på Skansen och jag tänker att gammal är äldst. Och jag säger med gammelknarrig röst att Måns noo e bra ti sjung o grann ti skåda på. Och känslan av sommar växer sig ännu starkare. Trots en märklig, högst ovälkommen superförkylning som innefattar både sjuk hals och hosta och som tack och lov verkar drabba bara mig. Och jag fotbadar och smörjer in apostlahästhovarna och låtsas att det inte alls är för sent att få fina sommarfötter.

Det kommer sorgligt onaturligt för mig att hälsa på folk jag möter när jag vandrar omkring på Täfteås gator. Har nog alldeles för länge bott i ett samhälle där dylikt beteende inte förekommer eller gillas.

Hur är det där du bor? Hälsar ni på varandra?

För en tid sedan skrev jag om mig själv som själva definitionen på medelmåtta. Och jag är ju inte ensam om det facket. Ett fascinerande faktum är att varken jag eller någon av de två systrar jag växte upp tillsammans med har utvecklat någon speciellt extraordinär talang.

Ingen av oss har varit bra på någon sport. Ingen av oss har satsat helhjärtat på något fritidsintresse. Ingen av oss har varit stjärnor på något. Vi har varit och är fortsättningsvis ganska bra på ganska många saker men lyser väldigt sällan (om någonsin) starkast. Men hemska saker vad vi har varit tillfreds. Vi har tyckt om oss själva och livet och andra människor. Vi har varit nöjda.

Hopplösa hemmakatter var det någon som kallade oss en gång. Och jag tänker att kanske. Och att hopplöshet i så fall nog inte är det värsta som kan drabba en människa. Att vi kanske bara blir lurade av alla arbetsgemenskaper som söker hungriga personer. Att förnöjsamhet kanske inte är den fulaste egenskap en människa kan ha. Att ständig jakt kanske inte är det bästa sättet för alla att leva, alltid.

Och att mina hopplösa hemmakatter till systrar är några av de allra mest fantastiska människor jag mött. De har inga medaljer och har fått ganska få priser och utmärkelser och diplom. Adjektivet hungrig är kanske det nästsista ord jag skulle beskriva dem med. Men jag skulle anställa dem när som helst och veta att det var jag som vann mest på det.

Är det någon annan än jag som tycker att Lotta på Liseberg ibland har ett så flirtigt sätt att det känns pinsamt att se? Eller borde människor med den åsikten inse att de knappast tillhör målgruppen?

Jag vaknade och fick frukost på sängen. Sådan frukost som bestod av bland annat färska jordgubbar. Min syster är makalös.

Sedan har vi ätit hamburgare, hängt i lekpark, klokt nog valt bort ett skoaffärsbesök (med fyra barn under fem år finns det sundare sysselsättningar) och besökt urmostern i vår familj. Haft det härligt.

Och nu ligger jag och den makalösa i en säng och läser och surfar medan barnen ser Karlsson på taket. Och har det härligt.

Och så har vi firat min förtjusande systerdotters treårsdag. Med fika i världsklass (min syster är en sådan som får ge recept åt gäster efter sina bjudningar) och gäster i samma höga liga. Så roligt att få se en glimt av de människor som utgör min systers familjs vardag då den vardagen alltför ofta är alltför långt borta från min egen.

Och nu hoppas jag få ta en lång paus från att skriva om Ingrids sovande, men en god nyhet lämnar jag er med; hon sover i gästrummet tillsammans med sin kusin. Två underbara stora små i samma bäddsoffa. Och det gick smärtfriare än jag vågade hoppas. Vågade faktiskt inte hoppas att det skulle gå alls.