Nästan varje kväll när vi lägger Arvid så förundras jag över att vi bara lägger honom i sängen, säger godnatt, stänger dörren och går ut.

Inte nästan varje kväll, men kanske en eller två kvällar i veckan, förundras jag över hur otroligt lite Ingrid sover. Och över hur svår sömnen fortfarande är för henne på en del sätt.

Hälsar mamman som ikväll sitter i köket ännu klockan är 23.10 och väntar på att Ingrid ska somna.

Idag tog jag två av mina barn, två av min systers barn och två av min bästis barn på en kort och allt annat än harmonisk blomplockarpromenad. Förutom jag var ingen sju år fyllda.

Jag tänkte på två saker:

1. Hoppas ingen faller och slår sig och börjar gråta för det räcker jag inte till för.

2. Den här promenaden med den här gruppen skulle ha varit helt omöjlig för bara ett år sedan.

Efter åtta dygn på den holme vi kommit att älska var det idag dags att återvända hem. Ett läger rikare. Många skratt, många människomöten, många upplevelser och många kramar rikare. I längden skulle det kanske bli jobbigt att dela den omedelbara vardagen med nästan nittio andra, men en vecka är ingen längd som stör. Jag kunde gott ha stannat några dagar till. Sällan är det så roligt och så meningsfullt som det är på läger.

Den här hemresedagen brukar vara en dag som andas tomhet och antiklimax. I år andades dagen semester och resa. Drygt tre timmar efter att vi stigit av båten hoppade vi in i bilen och körde till vårt sommarhus. Vårt galna, sneda sommarhus.

Nu är vi här. Äntligen sover fem barn under det här taket. Vi har hittat sovplatser åt alla. Jag fryser men börjar vara van efter att ha sovit i långkalsonger och huppari i en vecka.

Det är sommar.

Efter åtta dygn på den holme vi kommit att älska var det idag dags att återvända hem. Ett läger rikare. Många skratt, många människomöten, många upplevelser och många kramar rikare. I längden skulle det kanske bli jobbigt att dela den omedelbara vardagen med nästan nittio andra, men en vecka är ingen längd som stör. Jag kunde gott ha stannat några dagar till. Sällan är det så roligt och så meningsfullt som det är på läger.

Den här hemresedagen brukar vara en dag som andas tomhet och antiklimax. I år andades dagen semester och resa. Drygt tre timmar efter att vi stigit av båten hoppade vi in i bilen och körde till vårt sommarhus. Vårt galna, sneda sommarhus.

Nu är vi här. Äntligen sover fem barn under det här taket. Vi har hittat sovplatser åt alla. Jag fryser men börjar vara van efter att ha sovit i långkalsonger och huppari i en vecka.

Det är sommar.

Tänk att jag övervägde att inte alls komma på det här lägret. Tänk att jag trodde att praktiska obekvämligheter skulle bli för stora utmaningar. Det som till sist avgjorde till lägrets fördel var bara det att alternativen var ännu sämre. Så då landade vi här.

Tack, Gud, för att vi gjorde det! Jag är så enormt tacksam. Det händer så spännande saker. Det sås frön överallt. Vi får bara vara med och se när det sker.

Tänk att jag så lätt kunde ha missat allt det här.

Och med allt det här menar jag så mycket mera än det som bilden visar, mera än det som någon bild kan visa. Det största är som vanligt osynligt för ett människoöga. Men nog var det vackert några minuter före ovädret kom.

Jag hade stora och goda planer på att blogga från skriftskollägret. Så att ni skulle få veta vad vi gör, så att ni skulle få veta att vi har det bra. Men det blir inte. Att vara på läger med nästan nittio andra betyder att det hela tiden finns så många att vara med. Människomänniskan i mig hinner inte med världsliga saker som blogginlägg när alternativet hela tiden är att få möta andra människor. Jag älskar det. Jag badar i gemenskap.

Vi skrattar så mycket. Vi har så fruktansvärt roligt. Den gemenskap som finns i ett ledarteam på skriftskolläger är en gemenskap som slår allt annat jag mött i gemenskapsväg. På riktigt. Vi tycker om varandra. Vi behöver varandra. Vi har förtroende för varandra. Vi känner varandras styrkor och svagheter.

Visst finns det negativa saker med lägerliv. Att gå mellan byggnader hela tiden suger när vädret är dåligt. Att aldrig ha en wc i rummet intill är besvärligt. Ljudnivån i matsalen är onådig…

Men det där väger noll i jämförelse med det goda. Bara noll. Högst noll.

Jag är lycklig jag som får vara här.

Egentligen började lägret först idag. Igår kom vi hit för att ladda med 36 hjälpledare, idag kom 43 konfirmander och vi körde igång.

Det är roligt och spännande och ett förtroende utöver det vanliga. Tänk att vi en hel vecka får förvalta andra människors tonåringar. Att vi får prata om de största frågorna i livet. Att vi får försöka visa dem åtminstone någon nyans av den där färgen som heter ‘ö’. Det är så stort. Och så svårt. Och så fantastiskt meningsfullt.

Jag har inte bara världens bästa jobb. Jag har dessutom världens bästa fritidsintresse.

Jag har också världens bästa son. Men tyvärr har han utvecklat en kärlek för friluftsliv. Tyvärr därför att den här dagen har bjudit på metervis med regn på vår lägerö.

Vilken fin dag vi haft. Men nu är jag trött och överväger att skolka från tandborstningen för att jag helt enkelt inte orkar gå ut för att fixa det. Vet i ärlighetens namn inte om jag orkar krypa ur strumpbyxorna heller nu när jag redan ligger nerbäddad. Å andra sidan känns nylon som pyjamas galet fel.

Inser nu att jag två kvällar i rad avrundat bloggdagen med att berätta att jag är trött. Eftervärlden tackar och bevarar. Not.

– Man kan tydligen hitta vad som helst på den här ön. Först plockade jag snäckor och sedan fick jag ju pengar från Mexiko och USA av Matti, säger min fantastiska dotter.

Jag tycker så vansinnigt mycket om henne. Men det hör inte hit. För det jag egentligen skulle säga är att vi är på en ö som vi tycker väldigt mycket om. En ö där det finns snäckor, trähus, regelbundna måltider. Och en omtyckt man som ger min dotter exotiska pengar.

Och en gemenskap utöver det vanliga. En gemenskap nästan magisk.