Jag hör ju till dem som tror att det finns en särskild plats i himlen för frivilliga juniortränare. De gör en ofantlig insats för vårt samhälle. Om de inte skulle göra det de gör skulle bara barn till de allra rikaste föräldrarna kunna idrotta. Och den förlusten skulle vara så mycket större än förlusten av idrott.

Jag hör också till dem som tror att det finns en särskilt särskild plats i himlen för frivilliga juniortränare som tar sig an de allra yngsta barnen.

Och jag vet inte ens vilken slags himlaplats som borde finnas för de frivilliga juniortränare som tränar ett lag där det finns en liten fyraåring med en synskada. Som blir bemött med tålamod, förståelse och enorm uppmuntran.

Att Hilde känner sig som en vinnare efter varje träning gör hennes tränare till vinnare. Och mitt modershjärta till det varmaste som finns.

– Vad ska ni göra? frågar hon.

Vill helt klart följa med när storebror och hans kompis går ut och leker.

De vill helt klart inte att hon ska följa med ut.

– Öhhh… Vi ska ordna en liten överraskning till dig, så du kan inte komma med för då förstörs överraskningen, säger storebror Arvid.

Hilde nöjer sig med svaret. Så där som optimistiskt lagda fyraåringar gör.

Jag har låga förväntningar. Tänker att det kommer att sluta med stor besvikelse.

Jag har fel. När de kommer in igen har de samlat ihop stenar som de radar upp på Hildes lilla bord. Hon blir allt annat än besviken. En egen installation i sten! Precis vad hon alltid har önskat sig.

– Jag tycker att de är så bra med mig, sa Hilde uppskattande.

Jag håller med. De är så bra med henne. Och människor som är bra med kompisars småsyskon – det är typ mina favoritmänniskor.

Det liv vi lever nu är så väldigt mycket vardag. Vi kokar gröt som bara ibland blir uppäten. Vi hittar oskickligt undangömda brödkanter under tv-soffan trots att vi dagligen påminner om att vi äter i köket. Vi tjatar om tandborstning – vissa dagar känns det som om tandborstningen är ett deltidsjobb. Vi letar efter fotbollskläder som aldrig är där de ska vara (var är ens det?). Vi skjutsar, vi kokar, vi tvättar, vi skärmvaktar – alla dagar känns det som om skärmvaktandet är ett heltidsjobb. Vi reder ut syskonbråk, vi tar ställning till vem som ska få sista tunnbrödet trots att vi inte riktigt vet eftersom vi inte varit med när de näst sista försvann. Vi läser böcker som vi kan utantill, vi diskuterar livets stora frågor, vi bygger pussel, hoppar på studsmattan, tränar fotboll. Väcker motvilliga och tvingar ännu mer motvilliga i säng. Vi ber om förlåtelse och vi förlåter.

Vi är helt enkelt föräldrar. Och det livet är väldigt mycket vardag.

Så mycket att jag ibland lyckas glömma hur ofantligt stort det är att få vara så viktig för någon så älskad. Att jag och Fredrik får vara deras allra största trygghet är det största som finns. Det är det minst vardagliga jag kan tänka mig. Och det är värt precis allt det där väldigt vardagliga.

– Ni har bara stora barn nu, konstaterade hon medan hon höll ett vant öga på sin egen ettåring som vandrade omkring sådär som ettåringar gör. Med självförtroende och fart och nyfikenhet. Och med rätt lite självbevarelsedrift och förstånd.

Och det är sant, insåg jag när hon sa det. Vi har stora barn nu. Jag kunde sitta och äta tårta utan att ständigt behöva hålla koll på var barnen var. De har nämligen hunnit skaffa sig åtminstone hyfsat mycket livsviktig självbevarelsedrift och förstånd.

Att vi har stora barn nu insåg jag också idag på morgonen när jag kom hem från min morgonlänk vid nio och alla förutom Ingrid fortfarande sov. Det var rätt härligt. Att vi har stora barn nu insåg jag också igår på kvällen när klockan var halv tolv och ingen sov och ingen förutom jag ville sova. Det var rätt ohärligt.

Alla skeden och perioder har sin charm och skönhet. Det gäller att försöka se och fokusera på det härliga med det som är just nu.

Bland allt det goda jag försöker ge mina barn är tacksamheten bland det allra godaste. Hilde och jag övar oss varje kväll. Så här lät det idag:

– Vad vill du tacka Gud för ikväll, Hilde?

Massor. Det är ofta massor, och jag tänker att det väl är typ det bästa vitsord man kan ge ett liv.

– Jag vill tacka för att pappa inte var så rädd för att få spruta, för att jag fick glass och trip, för att du läste bok för mig och för att jag fick duscha. Och sedan vill jag tacka för den goda nyheten att moster Fanny kommer hit imorgon.

Underbar tackbön.

Notera gärna sista meningen. Dels älskar jag formuleringen – älskar ofta Hildes formuleringar. Men ännu mer älskar jag innebörden. Jag fattar tacksamheten precis.

Insikt som slår mig nästan varje gång jag återförenas med mina barn: efter två minuter (högst) känns det som om jag aldrig ens har varit ifrån dem. Vid inga andra människor vänjer jag mig igen lika fort.

Det är väl som det ska vara. Åtminstone är det som det är. Men ibland skulle jag ändå önska mig en lite längre smekmånad (eller ens en smektimme) efter att jag dumpit ner i verkligheten igen.

Hilde bjöd ändå till här ikväll. Det måste erkännas. Hon gav mig några rejäla smekminuter. Sa saker som att hon älskar mig så mycket och att jag är världens bästa och vackraste mamma. Å andra sidan kompenserade Arvid duktigt för det genom att knappt hälsa på mig.

Det är väl bra att hållas ödmjuk. Men lite tråkigt.

När jag sprang min femma i arla morgonstund såg jag två harar vid två olika tillfällen. Då vet man att man springer i Helsingfors och att veta det är rätt underbart.

Jag har idag fått träffa min kära kollega IRL för första gången sedan början av november. Och även om vi har blivit bra på att umgås på andra sätt gjorde det nog så väldigt gott att få ses på riktigt.

På väg hem till Helsingfors-hemma igen mellanlandade jag i mina gamla hoods. Steg av tåget vid min gamla station. Såg min gamla skola. Gick förbi två av mina gamla hem. Gick och handlade i min gamla affär.

Hjärtat svämmade över av tacksamhet. Vi hade det så bra här. Också. Så väldigt, väldigt bra.

– Jag känner mig så trygg med dig, säger hon.

Hon säger mycket annat också. Så är det när hon och jag ses. Det finns så mycket att säga. Orden tar aldrig slut, tiden gör det alltid.

Men just de där orden bär jag med mig. Att få vara en människa som en annan människa kan känna sig trygg med är stort. Att hon säger det är minst lika stort.

Jag tror ju att vi ofta blir vad vi förväntas vara, att vi liksom blir till i varandras ögon. Om och när vi väljer att lyfta fram det fina vi ser i varandra gör vi varandra bättre.

– Kan du snälla skicka till mina vänners föräldrar nu och fråga om de kan komma på mitt kalas? Om det passar? frågar Hilde.

Både vänligt och bestämt.

Jag försökte lika vänligt och bestämt förklara att jag inte gör det nu. Hon fyller fem 27 november och min gissning är att varken vi eller vännernas föräldrar vet vilken kalastid som passar.

Allt tyder på att det kan bli en hyfsat lång väntan på en viss femårsdag. Att Fredrik, jag och Arvid alla ska fylla år före det känns lite nervöst.

Och så en bonus (bara för att jag själv vill komma ihåg det här sedan):

vi pratade om babysim. Och jag minns inte vad jag själv frågade men jag minns Hildes svar:

– Faktum är att vi inte har någon bebis.

Älska att hon använder uttrycket faktum är. Faktum är väl att man nog borde få fylla fem redan nästa vecka om man slänger sig med sådana formuleringar?

Jag tror att precis alla föräldrar ställer sig frågan ibland. Vad ger jag egentligen mina barn? Vilka verktyg för livet? Vilken inställning?

Ikväll fick jag ett svar på den frågan.

Under fotbollsminuterna vi aldrig ville ha blir ett av våra barn så skärrat att andningen börjar hacka. Det år som gått har lärt våra barn att helt fruktansvärda och otänkbara saker ibland kan hända och jag tror att den lärdomen gör sig smärtsamt påmind i just den här stunden.

Så jag finns nära. Medan jag tyst ber en bön för den man som kämpar för sitt liv. När jag några sekunder senare öppnar mina ögon ser jag att barnets händer är knäppta i bön för den man som kämpar för sitt liv.

Åtminstone det har jag gett dem. Jag har visat dem att vi faktiskt kan göra något också i de stunder när vi inte kan göra något alls. Jag har lärt dem att knäppa händerna i stort och smått. För den som tror på bön finns det alltid en väg.

Livet ändå. Så stort och skört och mäktigt. Och mot alla odds får vi se mera fotboll ikväll.

Vilken match. Vilken kväll. Större än fotboll. Så väldigt mycket större än fotboll.