Insikt som slår mig nästan varje gång jag återförenas med mina barn: efter två minuter (högst) känns det som om jag aldrig ens har varit ifrån dem. Vid inga andra människor vänjer jag mig igen lika fort.

Det är väl som det ska vara. Åtminstone är det som det är. Men ibland skulle jag ändå önska mig en lite längre smekmånad (eller ens en smektimme) efter att jag dumpit ner i verkligheten igen.

Hilde bjöd ändå till här ikväll. Det måste erkännas. Hon gav mig några rejäla smekminuter. Sa saker som att hon älskar mig så mycket och att jag är världens bästa och vackraste mamma. Å andra sidan kompenserade Arvid duktigt för det genom att knappt hälsa på mig.

Det är väl bra att hållas ödmjuk. Men lite tråkigt.