Jordfästningen är slut. De svartklädda går mot sina bilar för att åka mot begravningsplatsen. Kyrkklockorna ringer. Jag och tre pojkar som hyfsat nyligen börjat skriva sin ålder med två siffror tittar ut genom köksfönstret och ser den enorma raden av bilar som ringlar fram längs vägen. Tills trafiken stannar upp helt. Och står helt stilla en stund. En skolbuss på väg från Svenskfinlands största högstadieskola står också stilla mitt i raden av begravningsgäster innan bilarna långsamt rullar vidare igen.

Och jag tänker att det finns något så starkt och så vackert i den plats som den avlidna får i ett litet samhälle som vårt. Kyrkklockorna ringer länge och hörs långt. Fredagstrafiken stannar upp.

Liv spelar roll.

Alla liv. Lämnar spår, tomrum och saknad.

Det blir så tydligt på en mindre ort och i stunder som den här undrar jag om vi människor någonsin varit gjorda för anonyma storstadsliv.

Jag och pojkarna pratar en stund om begravningar vi varit på. Min egen son har inte varit på en enda. En av kompisarna var för länge sedan på en äldre lite avlägsen släktings, och han var så liten att han knappt minns. Den andra kompisen har begravt en alldeles för ung och alldeles för nära.

Några minuter senare övar de skott och bredsidepassningar i hallen. Själv går jag på minnesstunden. Livet är hela tiden både stort och smått.

Men alltid spelar det roll.

Jag kan älska att se en film som jag vet att kommer att sluta lyckligt. Det finns liksom en gräns för hur hemska hemskheterna blir när jag sitter där och hela tiden bara vet att det kommer att sluta bra till sist.

Att få leva i tro på en god Gud är på många sätt som att få leva i en sådan film. Visst kommer det utmaningar och hemskheter och elände på vägen, men det kommer att sluta bra till sist. Inte ens fast livet självt tar slut är det verkligen slut. För slutet blir lyckligt. På riktigt.

Fatta nåden och storheten i att få gå omkring och tro att det är sant.

Jag borde nästan be om ursäkt för mängden vardagsrealism i den här bloggen numera. Igår ägnade jag ett helt inlägg åt icke-fungerande läggdags och idag… Det börjar inte bättre, om vi säger så. Men håll ut till slutet om du vill ha vardagsglitter, om vi säger så.

Hemma hos oss en kväll. Hallen svämmar över. I nittioåtta fall av hundra älskar jag att Hilde är initiativrik, kreativ och självgående. Hon styr upp saker. Hon fixar och skapar. Vår hall, redan belastad av att härbärgera fotboll, innebandy och korgboll, får därför den här kvällen också agera konstateljé. Och de där två fallen av hundra när jag inte bara hyllar hennes sysselsättningsförmåga inträffar väl ungefär då när den unga konstnären har lämnat tjugo halvfärdiga verk, tre paletter vattenfärg, ett tiotal penslar och ett fyrtiotal tuschpennor på golvet och bara gått vidare till nästa projekt. Och med tanke på hur utmanande läggdags redan är – som sagt – så tar vi inte den fostrande strid vi borde ta utan jag och Fredrik plockar själva upp spåren av kvällens skapande.

Jag är inte direkt arg. Men inte är jag heller på strålande humör. Lite småirriterad. Jag är för övrigt inte som bäst när jag är lite småirriterad. Jag har lite smutsiga mjukisbyxor, en huppari och inget smink alls efter kvällens länk. Och mitt i allt det här säger Fredrik:

– Nog är du snygg.

Det här säger absolut ingenting om min snygghet och absolut allt om hans blick. Om min snygghet finns ytterst lite att säga, om hans blick kunde jag skriva en roman. Eller flera.

Vi har varit tillsammans i över tjugo år nu. Över halva mitt liv har jag fått bo i den blicken. Att han efter all den här tiden och allt plock och alla läggdagsrumbor och all slags realism fortfarande säger att jag är snygg när jag lunkar omkring småirriterad i hemmakläder en onsdag i januari…

Lyckliga, lyckliga jag. Lyckliga, lyckliga vi.

Det finns fenomen i den här semismåbarnstillvaron som jag verkligen inte tror att jag kommer att sakna när tillvaron är en annan. Alla fenomen som hamnar under kategorin läggdags hör till de fenomenen.

Jag. Fattar. Inte.

Det är som om precis varje lite delmoment av läggdags behöver ifrågasättas. Som om inte just de här stegen har tagits tusentals gånger förr och borde gå på den mest rutinerade rutin.

Men nej. Kvällsmat – vad är det? Tandborstning – helst inte. Pyjamas – i så fall måste det vara exakt den där pyjamasen som ingen hittar byxorna till just ikväll. Vissa ifrågasätter till och med högläsningen ibland, men det kan jag inte ens skriva om med någon slags glimt i ögat för det gör mig bara matt och nästan ledsen.

Jag säger inte att jag blir arg varje kväll, för det blir jag inte. Men klart oftare än jag vill. Och det skulle ju vara så otroligt enkelt att bara göra saker och ting direkt utan att ifrågasätta dem – inte minst eftersom det ändå kommer att sluta med att de blir gjorda trots ifrågasättandet. Tycker jag. Men vi är rätt få som tycker det. Typ två, om man ska vara noga.

Samtidigt. Varje kväll när jag får läsa med Arvid och vi har kommit så långt att vi båda är där i berättelsen… Då är allt bara bara bra. Och just det fenomenet kommer jag att sakna helt vansinnigt mycket, trots att det också hör till läggdags. Det bara vet jag. Redan nu.

Och så kommer en dag när hon i bilen säger:

– Jag har bara en fråga till dig, mamma. Hur känns det att vara förälskad?

Jag älskar precis allt med det. Allt.

Samma dag (idag) frågar hon också hur många dagar det är kvar till hennes födelsedag. Jag svarar att det är ungefär trehundratjugo dagar kvar.

– Wow. Det är ju lite, konstaterar hon.

Älskar allt med det också. Men hoppas att vi inte börjar nedräkningen redan nu. Också för oss härdade skulle det kännas extremt.

Det är tjugondag Knut idag. Eller tjugondedag jul. Julen ska ut. Om vi orkar och hinner och vill. Hemma hos oss plockar vi in julen stegvis och också ut julen stegvis. Tomtar, julgran, julkrubba, julböcker och ljusstakar ska bort idag eller imorgon. Stjärnorna får vara kvar några veckor till.

Det är med någon slags vemod som jag plockar bort julen. Jag älskar julen. Men ännu mer älskar jag faktiskt adventstiden och vår gemensamma väntan på julen. Sedan sent i november har vi fått se fram emot något som obönhörligen är över nu.

Vemodet är rimligt.

Och på tal om vemod…

Jag fyllde i min kalender tidigare i veckan. Alla lektioner för resten av terminen är nu inskrivna i den papperskalender som jag vägrar överge. Vårens sista lektioner hålls vecka 22. Nu är det vecka 2. Tanken var svindlande. Är svindlande. Om tjugo ynka veckor är det här läsåret slut. Och den som vet hur snabbt en vecka går vet att det är typ… imorgon. Jag vill inte att det här läsåret ska ta slut. Jag tycker för mycket om för mycket och för många.

Nästa tanke var lika svindlande. Om tjugo ynka veckor vet jag med stor sannolikhet vad jag gör nästa år. I den stunden kändes ovissheten nästan möjlig att leva med. Den är knappast oändlig.

Å andra sidan måste jag använda ord som med stor sannolikhet och knappast när jag skriver det här. Säker är jag ju faktiskt inte. Säker kan jag inte vara. Min tillit och tilltro testas.

Jag är inte jättebra på det testet.

Nu har det hänt några gånger. Hon har dragit kortet.

Oftast händer det när Arvid är snabb och tar ipaden så att hon får nöja sig med en telefon med liten skärm. Det godkänner hon inte.

– Jag har faktiskt en synskada! protesterar hon.

Någon gång ska jag lära henne att det är ett kort hon ska dra ganska sällan. Just nu ska jag fira det faktum att hon har så lätt för att tala om den begränsning som är hennes. Den är helt skamfri, helt odramatisk.

Jag vet att det kommer också andra tider. Nu njuter vi av den här.

Idag sov hela familjen till tio. Tio!!! Förutom Ingrid som vi väckte kring tolv. Jag antar ju att vi kommer att ta oss igenom en vecka med fem tidiga vardagsmorgnar, men i just den här stunden är min tro inte överdrivet stor. Vackert kommer det inte att vara.

Egentligen är vardag det allra bästa jag vet, men i just den här stunden minns jag inte riktigt att det är så. Nu just minns jag bara att jag inte har somnat före halv två på natten på en och en halv vecka och att vi har haft vänner hemma hos oss varje dag ungefär lika länge och att det är härligt att springa i dagsljus. Hur ska vardag rymmas in i det här livet? Var det faktiskt så att vardag är fest?

Fråga mig igen vid lunch imorgon. Senast då lär jag minnas igen.

Nej, förresten. Fråga mig igen klockan 8:12 när jag träffat mina studerande igen. Då är festen i gång!

Det händer ibland att sorgsenheten slår till och jag tänker det här måste jag prata om med henne sedan när jag träffar henne.

För i min bok är det det enda som kan hjälpa. Att prata. Inte blir det nödvändigtvis bättre där och då, men någon slags helanderesa börjar alltid när vi sätter ord på sorgsenheten och delar den med någon som verkligen bryr sig.

Och/men det händer rätt ofta att jag inte talar om det där sorgsna när jag väl träffar henne. Inte för att jag inte kan eller vill, men för att det på något sätt är som om hennes blotta närvaro jagar bort en del av sorgsenheten. Med henne är mörkret inte lika mörkt. Tyngden inte lika tung. Trasslet inte lika trassligt.

Och är inte det vänskap så vet jag faktiskt inte.

Och tänk. Hon är inte bara en. Hon är flera olika. Och är inte det nåd så vet jag faktiskt inte.

Hon är ju vår minsting. Alltid yngst. Jag märker att hennes världsbild rubbas lite varje gång hon stöter på barn som är yngre än hon men som ändå är storasyskon. Hur är det liksom möjligt?

Hon vill att vi ska ha flera barn i vår familj. Förstås. Men ännu hellre vill hon ha en hund.

I ihärdig väntan på någotdera har hon börjat skriva om historien om sig själv lite. Nu har jag fler än en gång hört henne säga till någon, med lite dramatisk stämma:

– Jag har varit storasyster förr.

Första gången förstod jag inte och fick fråga upp. Hon syftade alltså på de tre dvärghamstrar som familjen haft.

Så när hon drar den här berättelsen om sig själv är jag ganska snabb med att fylla på med just den informationen så att inte den stackars person hon pratar med ska tro att hen just fått en djupt sorglig historia i famnen att hantera.

Hilde verkar märkligt nog se hamstrarna som en del av vår familj, trots att få av dem någonsin ens blev tama. Idag på morgonmys bad hon mig berätta vad jag tycker är bäst med henne, Fredrik, Arvid och Ingrid. Redan det var en utmaning i nyvaket tillstånd, men när jag dessutom skulle berätta samma sak om Maja, Dumle och Dumbo… Då kom nog någon slags gräns emot.

Den före detta storasystern var inte nöjd.