Jagar bort en del av sorgsenheten

Det händer ibland att sorgsenheten slår till och jag tänker det här måste jag prata om med henne sedan när jag träffar henne.

För i min bok är det det enda som kan hjälpa. Att prata. Inte blir det nödvändigtvis bättre där och då, men någon slags helanderesa börjar alltid när vi sätter ord på sorgsenheten och delar den med någon som verkligen bryr sig.

Och/men det händer rätt ofta att jag inte talar om det där sorgsna när jag väl träffar henne. Inte för att jag inte kan eller vill, men för att det på något sätt är som om hennes blotta närvaro jagar bort en del av sorgsenheten. Med henne är mörkret inte lika mörkt. Tyngden inte lika tung. Trasslet inte lika trassligt.

Och är inte det vänskap så vet jag faktiskt inte.

Och tänk. Hon är inte bara en. Hon är flera olika. Och är inte det nåd så vet jag faktiskt inte.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s