Jordfästningen är slut. De svartklädda går mot sina bilar för att åka mot begravningsplatsen. Kyrkklockorna ringer. Jag och tre pojkar som hyfsat nyligen börjat skriva sin ålder med två siffror tittar ut genom köksfönstret och ser den enorma raden av bilar som ringlar fram längs vägen. Tills trafiken stannar upp helt. Och står helt stilla en stund. En skolbuss på väg från Svenskfinlands största högstadieskola står också stilla mitt i raden av begravningsgäster innan bilarna långsamt rullar vidare igen.

Och jag tänker att det finns något så starkt och så vackert i den plats som den avlidna får i ett litet samhälle som vårt. Kyrkklockorna ringer länge och hörs långt. Fredagstrafiken stannar upp.

Liv spelar roll.

Alla liv. Lämnar spår, tomrum och saknad.

Det blir så tydligt på en mindre ort och i stunder som den här undrar jag om vi människor någonsin varit gjorda för anonyma storstadsliv.

Jag och pojkarna pratar en stund om begravningar vi varit på. Min egen son har inte varit på en enda. En av kompisarna var för länge sedan på en äldre lite avlägsen släktings, och han var så liten att han knappt minns. Den andra kompisen har begravt en alldeles för ung och alldeles för nära.

Några minuter senare övar de skott och bredsidepassningar i hallen. Själv går jag på minnesstunden. Livet är hela tiden både stort och smått.

Men alltid spelar det roll.