Det är tjugondag Knut idag. Eller tjugondedag jul. Julen ska ut. Om vi orkar och hinner och vill. Hemma hos oss plockar vi in julen stegvis och också ut julen stegvis. Tomtar, julgran, julkrubba, julböcker och ljusstakar ska bort idag eller imorgon. Stjärnorna får vara kvar några veckor till.

Det är med någon slags vemod som jag plockar bort julen. Jag älskar julen. Men ännu mer älskar jag faktiskt adventstiden och vår gemensamma väntan på julen. Sedan sent i november har vi fått se fram emot något som obönhörligen är över nu.

Vemodet är rimligt.

Och på tal om vemod…

Jag fyllde i min kalender tidigare i veckan. Alla lektioner för resten av terminen är nu inskrivna i den papperskalender som jag vägrar överge. Vårens sista lektioner hålls vecka 22. Nu är det vecka 2. Tanken var svindlande. Är svindlande. Om tjugo ynka veckor är det här läsåret slut. Och den som vet hur snabbt en vecka går vet att det är typ… imorgon. Jag vill inte att det här läsåret ska ta slut. Jag tycker för mycket om för mycket och för många.

Nästa tanke var lika svindlande. Om tjugo ynka veckor vet jag med stor sannolikhet vad jag gör nästa år. I den stunden kändes ovissheten nästan möjlig att leva med. Den är knappast oändlig.

Å andra sidan måste jag använda ord som med stor sannolikhet och knappast när jag skriver det här. Säker är jag ju faktiskt inte. Säker kan jag inte vara. Min tillit och tilltro testas.

Jag är inte jättebra på det testet.