Såg du det här på hbl igår?

Jag gjorde. Och jag blev omoget provocerad. Troligtvis lika omoget provocerad som någon annan kanske blir av den här texten.

Men på riktigt: jag känner verkligen INGEN som förbjuder skärmar. Just det är knappast ett jättestort problem i vår värld i dag. Jag är inte för ett förbud, men däremot tror jag att det är bra med regler och ramar. Det handlar inte om att skärm är dåligt, det handlar enligt mig allra mest om allt det där som inte händer om skärm får hända hela tiden. För så väldigt lite kan ju konkurrera med skärm på kort sikt, även om så väldigt mycket kan göra det på lång. Jag blir lite rädd för allt som inte blir om bara skärm är. Och jag är lite rädd för allt som blir om bara skärm är.

Det handlar om balans.

Jag har rannsakat min själ och frågat mig varför jag blir provocerad. Är det någon slags osäkerhet över mina egna val? Någon slags bitterhet? Jag tror faktiskt inte det. Men det är en frustration över att så många som vet så mycket ju faktiskt tycker att regler och ramar är vettiga när det kommer till skärmar. Jag tänker på böcker jag läst av hjärnforskare som Anders Hansen och Katarina Gospic och på den balans de uppmuntrar till.

Hur tänker du? Har du regler och ramar för dig själv och skärm? För dina barn och skärm? Varför eller varför inte?

Efter två dagar i Helsingfors kan jag konstatera att halva hjärtat nog finns här. Här finns så många människor jag saknar, älskar och behöver.

Jag har fått träffa flera av mina gudbarn och ännu flera av mina barns gudföräldrar. Jag har fått fira en underbar 30-åring. Jag har fått hälsa på vår gamla favoritgrannar. Jag har fått hänga på mitt gamla köpcenter. Jag har fått fira gudstjänst med min gamla hemförsamling, min flock här. Jag har fått äta söndagsmiddag med en inte alls gammal bästis. Jag har fått sova två nätter hos en annan bästis och hennes familj. Jag har fått glädjas med Ingrid och Arvid som båda fått ha fina och roliga stunder med sina gamla kompisar här.

Jag har fått så mycket.

Många, många gånger har jag fått känna tacksamhet över allt vi hade här och över att det på sätt och vis fortfarande finns kvar. Ingen, ingen gång har jag fått känna ånger över att vi inte längre har kvar det på samma sätt.

Halva mitt resesällskap. Längst bak i bussen. Sötast i bussen.

Min nybörjare grät en morgon för någon vecka sedan och ville inte riktigt till skolan. Han som alltid går med glädje. Efter en stund kom det fram att han skulle ha vikarie just den dagen och då kändes allt lite svårt. Tänk att någon liten själ gråter hemma på morgonen för att du har fortbildningsdag.

Samma nybörjare sa med eftertryck en annan dag att han älskar sin lärare. Jag hoppades att jag skulle få just henne på ettan, förklarade han. Tänk att du är svaret på någons stora förhoppning.

Du som är klasslärare är solen i barns hela universum. Du gör så enormt stor skillnad. Hoppas du vet det alla dagar och att någon säger det åt dig åtminstone någon av alla de dagarna. Du borde få höra det oftare. Du gör så enormt stor skillnad. För de små. Och för de smås föräldrar.

Klockan är 16.27. Jag och Hilde går mot kassan för att betala den mat som snart ska bli vår middag. Tills jag märker att Hilde inte alls går mot kassan. Hon är inte klar med butiken. Så den där stunden som brukar vara rät härlig, när vi tillsammans plockar upp varor, blir bara förfärlig. Hon skriker och gråter. Och fortsätter med det också efter att jag betalat och packat i plastpåse. Hon vägrar gå. Hon vägrar vagn. Jag har sinnesnärvaro att konstatera att jag kanske aldrig för sett henne så här arg – åtminstone inte inför publik – och sedan tar jag en skrikande Hild under ena armen medan den andra armen bogserar vagn + matkasse hemåt.

Halvvägs hem ringer Ingrid. Hilde skriker fortfarande. Och vägrar fortfarande både gå och vagn så nu får min tredje arm (jag måste liksom ha fått en sådan tillfälligt där) hantera telefonen.

– Var är du? frågar Ingrid.

– På väg hem.

– Kan du skynda? Vi är utlåsta.

Jaha.

Så jag och mina armar skyndar.

På gården möts vi av Ingrid, Arvid, Ingrids två kompisar (varav jag träffade den ena första gången i dag) och den ena kompisens (just den nyas) mamma (som jag förstås inte heller träffat). De måste få komma in i huset för att få med sig kompisens ryggsäck.

Hur glad jag är att jag har nyckel med mig? Så oerhört glad med tanke på att Fredrik satt på tåg i typ Tammerfors just då.

Jag försöker prata med mamman lite, Hilde försöker hindra mig. De hämtar väskan och åker hemåt.

Vi tar oss in. Hilde vägrar det mesta. Jag måste ändå laga mat. Klockan är snart fem. Arvid ska vara på fotbollsträning klockan sex och innan det ska vi plocka upp femton säckar wc-papper ett par kilometer bort.

Det ska hända mycket den där timmen och det händer också mycket under den där timmen. Mot alla odds är maten klar, vi ätna, wc-pappret hämtat och fotbollsgrejerna påbyltade och packade när klockan är 17.48. Vi kommer i tid till träningen.

Och märker att vi är de enda som är där. Det var alltså ingen träning i dag.

Det var alltså en sådan onsdag i dag.

Inget av det här skriver jag för att det skulle vara synd om mig. Det är det absolut inte. Allt det här skriver jag för att jag senare ska kunna minnas hur det kunde vara när livet var som det är nu. För jag har märkt att vardagar avlöser varandra i ett hisnande tempo, alla de där dagarna som kommer och går. Livet. Om bara några år är vardagen en helt annan, nu är den ibland så här.

Inte är det konstigt att jag landar i tacksamhet varje kväll. Men inte heller är det konstigt att jag är lite trött rätt många av de kvällarna.

Mycket kan man säga om Hilde. Till exempel kan man säga att hon är vårt i särklass råddigaste och stökigaste barn. Varje dag tackar jag min skapare för att jag inte är ett särdeles pedant exemplar, det är utmanande nog som det är.

I dag gick jag mellan badrummet och köket och fick plocka upp fyra (4) använda kissblöjor på vägen. Vi är för allt i världen inte trångbodda, men ingen ska behöva samla på sig så många kissblöjor på den vägen.

Hon är så ofantligt bra på att sysselsätta sig själv, men det har förstås sitt pris. Ibland kan priset vara just de där fyra kissblöjorna och till och med då är jag säker på att det är värt det.

I självsysselsättning. Just här i sommarhuset där det dessutom knappt finns leksaker.

(Någon kanske tycker att det besvärliga här ändå är att hon uppenbarligen använder blöjor fortfarande trots att hon är betydligt närmare tre än två. Det kunde jag kanske också tycka, men jag tycker faktiskt inte det. Och då kan jag inte låta bli att tänka att ingen annan heller behöver göra det.)

Inte dagligen, men nog nästan – är det någon som frågar om vi börjar landa.

Om vi börjar landa?

Det beror väl på vad och hur man mäter. Om vi mäter huruvida alla i familjen har en vardagsplats som de gärna vistas på så har vi definitivt landat. Om vi mäter huruvida alla saker i hushållet är uppackade och har en plats som de borde vilja vistas på har vi definitivt inte landat. Om vi mäter huruvida vi har hittat ett sätt att få ihop vardagen lämnar landandet också en del att önska.

Men om vi mäter på det i mina ögon kanske viktigaste sättet så har vi helt klart landat. Har vi människor i närheten som vi kan bjuda på lördagsfrukost? Ja. Har vi människor i närheten som vi kan bjuda på söndagsmat? Ja. Och sedan i dag har vi uppenbarligen också människor i närheten som vi frimodigt kan bjuda in oss till klockan 16.47 en måndag och sedan vara hos bara en liten stund senare. Skratta med, dela frustrationer med, dricka te med. Allt det här säger förstås mycket mer om människorna i vår närhet än det säger om oss. Så får det också gärna vara.

Så jag svarar försiktigt att vi nog absolut börjar landa.

Med kära, kära människor utanför kära, kära huset.

Plötsligt hör vi från baksätet:

– Jag är så jätteglad!

Det var inte så att någon av oss frågade. Ens något ditåt. Eller att vi pratade om något som skulle göra kommentaren rimlig. Det var nog bara så att hon kände livet i sig och berättade.

Bara och bara, förresten. Finns det något mindre bara än att få vara så jätteglad att det bubblar över?

Nej. Det finns absolut inget bara med det. Det är ju typ det största som finns.

Vi är ju numera fotbollsföräldrar. Vi står på gräsplaner och hejar när vi egentligen kunde bara vara. Vi parkerar på alla möjliga och omöjliga ställen. Vi försöker heja på barn vid deras förnamn trots att det är deras efternamn som står på ryggarna. Vi säljer tappert wc-papper eller så köper vi jättemånga rullar själva.

I dag tog vi ändå vår fotbollsföräldraskap till en ny nivå när hela familjen åkte till en bollhall för att se ett juniorlag spela. Observera; ett juniorlag där inget av våra egna barn spelar. Vi var alltså på match utan att direkt känna någon av spelarna.

Men efter förlusten, som avgjordes på straffar, grät jag lite ändå. Fortfarande utan att direkt känna någon av spelarna, men jag kände verkligen pressen och besvikelsen och det räckte en bra bit. Ända till gråten.

Det är bara så otroligt fint med lagsport.

Dagens hyllning går till alla de fantastiska människor som möjliggör att barn får spela fotboll. Till de som lite motvilligt blir administrativa lagledare. Till de som inte bara står på gräsplaner med oss andra utan som tränar. Som kan alla spelares för- och efternamn. Till de som bara är barn själva men ändå vågar och vill döma våra barns matcher trots att de därmed kan bli måltavla för besvikna spelares och föräldrars missnöje.

Ni är hjältar!

Vi tycker rysligt mycket om varandra, men vi är stundvis rysligt irriterade på varandra.

Du måste välja om du tänker vara liten eller stor.

Jag har de frustrerade orden på tungan, men den här gången hinner jag hindra mig. För det är ju just precis det hon just nu inte kan välja. Just precis det hon just nu inte heller ska behöva välja, hur rysligt irriterande det än är för mig.

För att hon ska kunna bli stor måste hon få vara också riktigt liten ibland. Och jag får acceptera att jag inte alltid får välja när. Hon måste få pröva sina egna vingar ena stunden och i nästa stund krypa djupt ner i boet under min eller Fredriks.

Från en tid när hon oftare var liten. Lika underbar är hon nu.

Hon är så festlig. I skrivande stund ligger hon i sin säng och inväntar sömnen. Har gjort det i drygt en och en halv timme med en lika fantastisk som förunderlig nöjdhet. Att hon inte stiger upp och kommer ut ur rummet är i sanning en gåta. En gåta jag hoppas vi får fortsätta fundera på länge, länge, länge.

För en stund sedan hade hon ändå en fråga på sitt unga hjärta.

– Pappa, vet du alls var jag bor?

Kort paus.

– Jag vet inte var jag bor.

– Men älskling, du bor ju i Kvevlax.

Och så var hon nöjd med det.

Jag älskar att hon använder ordet alls. Nästan dagligen använder hon ord som jag älskar att hon använder.

Hilde två år och nästan tio månader är en gåva. Att just vi fick just henne är enormt.

Med stil. Fotad av syster och moster Matilda Audas Björkholm.