Vi är ju numera fotbollsföräldrar. Vi står på gräsplaner och hejar när vi egentligen kunde bara vara. Vi parkerar på alla möjliga och omöjliga ställen. Vi försöker heja på barn vid deras förnamn trots att det är deras efternamn som står på ryggarna. Vi säljer tappert wc-papper eller så köper vi jättemånga rullar själva.

I dag tog vi ändå vår fotbollsföräldraskap till en ny nivå när hela familjen åkte till en bollhall för att se ett juniorlag spela. Observera; ett juniorlag där inget av våra egna barn spelar. Vi var alltså på match utan att direkt känna någon av spelarna.

Men efter förlusten, som avgjordes på straffar, grät jag lite ändå. Fortfarande utan att direkt känna någon av spelarna, men jag kände verkligen pressen och besvikelsen och det räckte en bra bit. Ända till gråten.

Det är bara så otroligt fint med lagsport.

Dagens hyllning går till alla de fantastiska människor som möjliggör att barn får spela fotboll. Till de som lite motvilligt blir administrativa lagledare. Till de som inte bara står på gräsplaner med oss andra utan som tränar. Som kan alla spelares för- och efternamn. Till de som bara är barn själva men ändå vågar och vill döma våra barns matcher trots att de därmed kan bli måltavla för besvikna spelares och föräldrars missnöje.

Ni är hjältar!