Inte dagligen, men nog nästan – är det någon som frågar om vi börjar landa.

Om vi börjar landa?

Det beror väl på vad och hur man mäter. Om vi mäter huruvida alla i familjen har en vardagsplats som de gärna vistas på så har vi definitivt landat. Om vi mäter huruvida alla saker i hushållet är uppackade och har en plats som de borde vilja vistas på har vi definitivt inte landat. Om vi mäter huruvida vi har hittat ett sätt att få ihop vardagen lämnar landandet också en del att önska.

Men om vi mäter på det i mina ögon kanske viktigaste sättet så har vi helt klart landat. Har vi människor i närheten som vi kan bjuda på lördagsfrukost? Ja. Har vi människor i närheten som vi kan bjuda på söndagsmat? Ja. Och sedan i dag har vi uppenbarligen också människor i närheten som vi frimodigt kan bjuda in oss till klockan 16.47 en måndag och sedan vara hos bara en liten stund senare. Skratta med, dela frustrationer med, dricka te med. Allt det här säger förstås mycket mer om människorna i vår närhet än det säger om oss. Så får det också gärna vara.

Så jag svarar försiktigt att vi nog absolut börjar landa.

Med kära, kära människor utanför kära, kära huset.