När livet var som det är nu

Klockan är 16.27. Jag och Hilde går mot kassan för att betala den mat som snart ska bli vår middag. Tills jag märker att Hilde inte alls går mot kassan. Hon är inte klar med butiken. Så den där stunden som brukar vara rät härlig, när vi tillsammans plockar upp varor, blir bara förfärlig. Hon skriker och gråter. Och fortsätter med det också efter att jag betalat och packat i plastpåse. Hon vägrar gå. Hon vägrar vagn. Jag har sinnesnärvaro att konstatera att jag kanske aldrig för sett henne så här arg – åtminstone inte inför publik – och sedan tar jag en skrikande Hild under ena armen medan den andra armen bogserar vagn + matkasse hemåt.

Halvvägs hem ringer Ingrid. Hilde skriker fortfarande. Och vägrar fortfarande både gå och vagn så nu får min tredje arm (jag måste liksom ha fått en sådan tillfälligt där) hantera telefonen.

– Var är du? frågar Ingrid.

– På väg hem.

– Kan du skynda? Vi är utlåsta.

Jaha.

Så jag och mina armar skyndar.

På gården möts vi av Ingrid, Arvid, Ingrids två kompisar (varav jag träffade den ena första gången i dag) och den ena kompisens (just den nyas) mamma (som jag förstås inte heller träffat). De måste få komma in i huset för att få med sig kompisens ryggsäck.

Hur glad jag är att jag har nyckel med mig? Så oerhört glad med tanke på att Fredrik satt på tåg i typ Tammerfors just då.

Jag försöker prata med mamman lite, Hilde försöker hindra mig. De hämtar väskan och åker hemåt.

Vi tar oss in. Hilde vägrar det mesta. Jag måste ändå laga mat. Klockan är snart fem. Arvid ska vara på fotbollsträning klockan sex och innan det ska vi plocka upp femton säckar wc-papper ett par kilometer bort.

Det ska hända mycket den där timmen och det händer också mycket under den där timmen. Mot alla odds är maten klar, vi ätna, wc-pappret hämtat och fotbollsgrejerna påbyltade och packade när klockan är 17.48. Vi kommer i tid till träningen.

Och märker att vi är de enda som är där. Det var alltså ingen träning i dag.

Det var alltså en sådan onsdag i dag.

Inget av det här skriver jag för att det skulle vara synd om mig. Det är det absolut inte. Allt det här skriver jag för att jag senare ska kunna minnas hur det kunde vara när livet var som det är nu. För jag har märkt att vardagar avlöser varandra i ett hisnande tempo, alla de där dagarna som kommer och går. Livet. Om bara några år är vardagen en helt annan, nu är den ibland så här.

Inte är det konstigt att jag landar i tacksamhet varje kväll. Men inte heller är det konstigt att jag är lite trött rätt många av de kvällarna.

Advertisements

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s