Det händer sig att det absolut bästa som finns är att ha fel.
Jag vaknade idag och konstaterade att det är dagen för läsro. Men att just min dag nog skulle erbjuda ytterst lite av just läsro. Ensam hemma med barnen hela dagen.
Jag hade fel. Och jag älskar att jag hade det. Jag har nämligen läst hundratals sidor roman idag. På riktigt.
Jag vet inte vad som hände. Hur kan kasten vara så tvära från en dag till nästa? Hur kan tidsrymden mellan natt och dag vara så liten? Igår var de ju liksom mest natt och idag (nästan) bara dag.
De här kasten gör mig så matt. Å andra sidan; alla gånger tar jag hellre tvära kast än konstant natt.
På bilden ser du Mohamed Salah (han till vänster) och Alisson Becker (hen med målvaktshandskar). De är på träningsläger och åtminstone sjuttio av mina romansidor får nog tacka för just det lägret.
Vi är liksom alltid trötta samtidigt. Jag avskyr det. De dagar som börjar för tidigt för barnen börjar också för tidigt för oss. Och när deras trötthet tar ut sin fula rätt så har vi alldeles för lite på kraftkontot för att hantera det snyggt. Det är inte farligt. Inte alls. Men det är verkligen inte vackert. Inte inte alls.
Idag har varit en sådan dag. Två av tre barn sov en för kort natt och det gjorde därmed två av två föräldrar också. Så det var verkligen inte vackert.
Men det fanns ju något vackert också med den här dagen och jag ska min vana trogen vaska fram det. Det är inte ens speciellt svårt. Det sköna idag bestod i att vi hade våra vänner här hela dagen, och och nu talar vi vänner som det är lätt att vara sann med. Till och med när sanningen är ganska ful. De har sett allt och de har hållit allt. Att få ha sina vänner är typ det vackraste som finns.
För ungefär ett år sedan skrev jag om en kvinna. Du minns det säkert inte, jag minns det väldigt väl. Ännu bättre minns jag vad hon sa när vi pratade om att flytta:
– Mitt hjärta brister när jag tänker på alla de människor vi aldrig hade lärt känna om vi inte flyttat då första gången. Och andra.
Jag hoppades att hon hade rätt, veta kunde jag inte. Men mitt hopp börjar likna något stabilare, något mera visst. Och just idag känns det ovanligt visst. Just idag, när jag fick äta lunch med en helt underbar människa som jag inte visste att fanns för ett år sedan men som nu är en god vän. Just idag, när kära vänner från tiden i Helsingfors somnar här hemma hos oss. De finns ju fortfarande kvar.
Det slår mig just idag; vi är rikare nu än någonsin. Vi har fått så mycket och förlorat så lite. Och ännu mer – vi har fått så många och förlorat ingen.
Lycka kan mycket väl vara att föra sin treåring till dagis, klä på henne orangefärgad reflexväst, följa henne ut på gården och se hur en vän till henne kommer rusande med öppna armar.
– Hildeeeee! ropar han, och sedan står de länge och kramas. Liksom hoppar upp och ner. Total glädje.
Lycka kan också vara att dagisdagen därpå hämta sin treåring på dagis, klä av henne orangefärgad reflexväst, följa henne till hallen och se hur en annan vän till henne kommer fram till henne. Och så skiljs de åt med en lång kram.
Lycka är väl helt enkelt att man själv har det minst tillräckligt bra och att ens viktigaste människor har det ännu bättre. Mer kan man faktiskt inte begära.
En av mina viktigaste. Som nog har det väldigt bra.
Hej, Stina! Tack för din fråga om vad de övriga gudstjänstbesökarna tyckte om spektaklet under välsignelsen. (Spektaklet = att Hilde stod framme vid altaret och dansade).
Svaret är att jag inte vet. Men jag vet vad jag hoppas och tror att de tyckte. Jag hoppas och tror att de tyckte ungefär så här:
Vad fint att ett litet barn känner sig så hemma i kyrkan att hon vågar röra sig rätt fritt. Vad fint att ett litet barn vill vara med framme i kyrkan där det händer. Vad fint att hennes familj låter henne komma med till kyrkan trots att det finns en risk att hon inte beter sig på exakt samma sätt som alla andra. Vad fint att också barn får finnas med i kyrkan trots att de är just barn och alltså beter sig ungefär som barn brukar göra.
Kanske någon till och med tyckte ungefär så här:
Vad skönt att kyrkoherdens dotter inte beter sig klanderfritt i kyrkan. Då kanske också andra vågar komma till kyrkan med sina icke-klanderfria barn utan att vara rädda för att de ska skämma ut sig på något sätt.
Eller:
Tur att inte mitt barn var värst idag.
Det kan ju också hända att någon tyckte ungefär så här:
Det är så irriterande med barn som stör gudstjänsten. Och kanske samma någon i nästa stund funderade över att så få yngre människor hittar till kyrkan, över att medelåldern är så hög att många gudsjänstgemenskaper lär självdö inom kort.
Alldeles för många tycker att tröskeln till kyrkan är alldeles för hög. Har vi råd att göra den ännu högre genom att göra det ännu svårare att ta med små barn dit?
Herrens vägar äro outgrundliga. Så säger vi ibland, vi som räknar med Gud och som ibland förundras över hur livet blir.
Så nu säger jag det; Herrens vägar äro outgrundliga. Och med det syftar jag på att det igår brann ett ljus för fotbollsspelaren Mohamed Salah i Kvevlax kyrka.
Det trodde han inte när han vaknade igår.
Å andra sidan kanske han inte heller vet att det finns en sjuåring här som ska bli Salah när han blir stor. Återstår att se om han faktiskt blir det.
Också idag försökte vi oss på gudstjänst. Också idag upplevde Hilde att det var orättvist att hon skulle behöva stanna i bänken, men eftersom det fanns en sjungande barnkör längst fram i kyrkan största delen av gudstjänsten uppmuntrade jag henne att ställa sig med kören och sjunga med. Hon var inte nöjd.
– Nej, jag vill inte stå där med andra barn. Jag vill stå där ensam.
Så hon bidade sin tid. När kören väl hade satt sig och slutet närmade sig, när Fredrik var den enda som fanns kvar framme i kyrkan – då passade hon på. Plötsligt sprang hon fram till altarringen och klättrade upp. Där vände hon sig om så att hon såg på oss i kyrkbänkarna. Och medan hennes pappa läste välsignelsen framförde hon någon slags dans som nog kan kallas liturgisk och sedan kom hon och satt sig igen.
Så nöjd. Så stolt.
Hon är nog på många sätt ett märkligt barn. Märkligt och underbart.
När man är nästan stor kan det uppenbarligen vara väldigt mysigt att ägna en halv lördagskväll åt att se gamla videor i sin mammas telefon. Att få se sig själv som man var när man var två och fem och åtta år ung. En evighet sedan. Ett ögonblick sedan. Att minnas vem man var och att minnas vem man är.
Mycket av det sannaste hon är nu när hon är elva har hon varit redan när hon var tre. Och oerhört älskad har hon alltid varit.
Han tycker det är tråkigt att läsa. Han berättar det helt ogenerat och jag älskar att han gör det. Ännu mer älskar jag att han ger mig en stor kram när jag går från skolan en stund senare. Pojken på femman som tycker det är tråkigt att läsa.
Sådana gånger tänker jag att jag nog är där jag ska vara just nu. Trots att jag väldigt ofta tänker att jag borde vara coolare och roligare och åtminstone man för att kunna göra det här jobbet tillräckligt bra.
Sådana gånger drabbas jag av tillit i bästa tänkbara form. Tillit till att det faktiskt blev som det skulle och att jag kan vila i det.
Vi hade bott här en dryg månad och Arvid hade fått en ny vän. I tvåan. En dag var den nya vännens bästa kompis sjuk och hemma. Den nya vännen kände sig lite ledsen och förklarade läget för Arvid.
– Ska du inte vara med din näst bästa vän då? frågade Arvid försiktigt.
– Det är jag ju redan, svarade den nya vännen.
När Arvid, min älskade känsliga pojke, berättade det här hade jag svårt att hålla tårarna tillbaka. Att han på så kort tid fått så fina vänner är rent guld. I skrivande stund är den nya vännen hemma hos oss tillsammans med en ännu nyare och min tacksamhet vet inga gränser. Trots att högarna i hallen når nya höjder. Bokstavligen.
Jag vågade aldrig ta det för givet när vi slet upp barnen och flyttade på dem. För man vet aldrig. Det finns inga garantier. Vem som helst kan bli ett offer för mobbning och mobbningen kan vara hur ful som helst. Dagens vidrigaste läsning finns här, läs det bara om du är tålig. Jag är inte. Jag blir så fruktansvärt arg och så fruktansvärt ledsen. Hur kan det vara så här?
Varje barn ska ha rätt till en trygg skola. Ingen ska behöva ligga vaken på natten och oroa sig för nästa dag. Ingen ska behöva vara rädd. Att ha en vän borde vara en mänsklig rättighet. Att vara en vän borde vara en mänsklig skyldighet.
Nästan för lycklig 