Det händer sig att det absolut bästa som finns är att ha fel.

Jag vaknade idag och konstaterade att det är dagen för läsro. Men att just min dag nog skulle erbjuda ytterst lite av just läsro. Ensam hemma med barnen hela dagen.

Jag hade fel. Och jag älskar att jag hade det. Jag har nämligen läst hundratals sidor roman idag. På riktigt.

Jag vet inte vad som hände. Hur kan kasten vara så tvära från en dag till nästa? Hur kan tidsrymden mellan natt och dag vara så liten? Igår var de ju liksom mest natt och idag (nästan) bara dag.

De här kasten gör mig så matt. Å andra sidan; alla gånger tar jag hellre tvära kast än konstant natt.