Också idag försökte vi oss på gudstjänst. Också idag upplevde Hilde att det var orättvist att hon skulle behöva stanna i bänken, men eftersom det fanns en sjungande barnkör längst fram i kyrkan största delen av gudstjänsten uppmuntrade jag henne att ställa sig med kören och sjunga med. Hon var inte nöjd.

– Nej, jag vill inte stå där med andra barn. Jag vill stå där ensam.

Så hon bidade sin tid. När kören väl hade satt sig och slutet närmade sig, när Fredrik var den enda som fanns kvar framme i kyrkan – då passade hon på. Plötsligt sprang hon fram till altarringen och klättrade upp. Där vände hon sig om så att hon såg på oss i kyrkbänkarna. Och medan hennes pappa läste välsignelsen framförde hon någon slags dans som nog kan kallas liturgisk och sedan kom hon och satt sig igen.

Så nöjd. Så stolt.

Hon är nog på många sätt ett märkligt barn. Märkligt och underbart.

Underbar också då. För tre år sedan.