När man är nästan stor kan det uppenbarligen vara väldigt mysigt att ägna en halv lördagskväll åt att se gamla videor i sin mammas telefon. Att få se sig själv som man var när man var två och fem och åtta år ung. En evighet sedan. Ett ögonblick sedan. Att minnas vem man var och att minnas vem man är.

Mycket av det sannaste hon är nu när hon är elva har hon varit redan när hon var tre. Och oerhört älskad har hon alltid varit.

Dem vi var. Typ 2013.