Jag fick en fråga. Som jag vill svara på.

Hej, Stina! Tack för din fråga om vad de övriga gudstjänstbesökarna tyckte om spektaklet under välsignelsen. (Spektaklet = att Hilde stod framme vid altaret och dansade).

Svaret är att jag inte vet. Men jag vet vad jag hoppas och tror att de tyckte. Jag hoppas och tror att de tyckte ungefär så här:

Vad fint att ett litet barn känner sig så hemma i kyrkan att hon vågar röra sig rätt fritt. Vad fint att ett litet barn vill vara med framme i kyrkan där det händer. Vad fint att hennes familj låter henne komma med till kyrkan trots att det finns en risk att hon inte beter sig på exakt samma sätt som alla andra. Vad fint att också barn får finnas med i kyrkan trots att de är just barn och alltså beter sig ungefär som barn brukar göra.

Kanske någon till och med tyckte ungefär så här:

Vad skönt att kyrkoherdens dotter inte beter sig klanderfritt i kyrkan. Då kanske också andra vågar komma till kyrkan med sina icke-klanderfria barn utan att vara rädda för att de ska skämma ut sig på något sätt.

Eller:

Tur att inte mitt barn var värst idag.

Det kan ju också hända att någon tyckte ungefär så här:

Det är så irriterande med barn som stör gudstjänsten. Och kanske samma någon i nästa stund funderade över att så få yngre människor hittar till kyrkan, över att medelåldern är så hög att många gudsjänstgemenskaper lär självdö inom kort.

Alldeles för många tycker att tröskeln till kyrkan är alldeles för hög. Har vi råd att göra den ännu högre genom att göra det ännu svårare att ta med små barn dit?

Vad skulle du ha tyckt, Stina?