För ungefär ett år sedan skrev jag om en kvinna. Du minns det säkert inte, jag minns det väldigt väl. Ännu bättre minns jag vad hon sa när vi pratade om att flytta:

– Mitt hjärta brister när jag tänker på alla de människor vi aldrig hade lärt känna om vi inte flyttat då första gången. Och andra.

Jag hoppades att hon hade rätt, veta kunde jag inte. Men mitt hopp börjar likna något stabilare, något mera visst. Och just idag känns det ovanligt visst. Just idag, när jag fick äta lunch med en helt underbar människa som jag inte visste att fanns för ett år sedan men som nu är en god vän. Just idag, när kära vänner från tiden i Helsingfors somnar här hemma hos oss. De finns ju fortfarande kvar.

Det slår mig just idag; vi är rikare nu än någonsin. Vi har fått så mycket och förlorat så lite. Och ännu mer – vi har fått så många och förlorat ingen.