Igår vaknade jag och läste lite morgonnyheter. Läste bland annat att julkyrkan lockar allt färre besökare. Artikeln hade då 0 kommentarer. Nu, ett dygn senare, har den 82. Och igen… Jag blir bara lite ledsen och matt av diskussionerna som förs där. Varför blir det alltid så?

När den omedelbara sorgen och mattheten lagt sig, vilket den gör ganska snabbt, blir jag fascinerad. Varför har så många ett så enormt stort behov av att så fort tillfälle ges kritisera, förminska och ifrågasätta kristen tro? Inte sällan också håna kristen tro? På vilket sätt skadar det dem eller er att en del människor tror? På en gammal bok? På en gubbe på ett moln? Eller hur det nu brukar framställas.

Ofta har jag fått höra att ett stort problem med kristna är att de inte låter andra tro som de vill, att andra provoceras av att kristna prackar sin tro på dem. Men ganska ofta verkar också icke-kristna ha svårt att låta kristna tro som de vill. Och varför är det per automatik mindre problematiskt?

Jag pratade med en vän på telefon för typ en månad sedan och fick förstås berätta hur det går med den nya bebisen. Och jag fick svara ärligt, att det går så sjukt bra. Att han är på gott humör, att han växer, att han sover.

– Känner du dig som en supermamma nu? frågade min vän.

Och jag fick svara. Ärligt igen.

– Verkligen inte. Det känns bara som en gåva, en oförtjänt och underbar gåva. Jag var nog mera supermamma förra gången när min bebis ropade varannan vaken sekund och varje vaken kvällstid. Och när vi dessutom var vakna på nätterna med en missnöjd liten varelse. Då var jag en supermamma.

Jag tror att jag tycker om att baka pepparkakor. Varje år ger jag det en ärlig chans och varje år blir jag i något skede besviken och konstaterar att jag inte alls tycker om att baka pepparkakor. Och sedan glömmer jag bort det tills det är dags igen ett år senare. Då tror jag återigen att jag tycker om att baka pepparkakor.

Idag kom den dagen a là 2012. Den enda och helt avgörande skillnaden i år är att pepparkakorna stelnat för flera timmar sedan och att jag fortfarande tror att jag tycker om att baka pepparkakor. Kanske till och med gör det på riktigt.

Jag har således ett nytt motto: inget roligt händer efter femtio pepparkakor.

Jag har längtat löjligt mycket efter december i år, jag har faktiskt väntat ända sedan i somras. Jag hade nämligen räknat med att hösten fram till december skulle vara en kamp men att vardagen skulle bli lite mera hanterbar när december väl skulle komma. Jag hade räknat med taskig nattsömn och tänkte att december med glögg, ljusstakar, julmusik och pepparkakor skulle lindra plågorna.

Och nu är december här. Och den är allt jag hade förväntat mig men ändå så mycket, mycket bättre.

För jag har ingen kamp bakom mig och jag har redan en hanterbar vardag. Min nattsömn är inte taskig och inga plågor behöver lindras. Vilken nåderik höst vi har bakom oss. Det är lätt att vara tacksam. Och glögg, ljusstakar, julmusik och pepparkakor… Allt det är gott även om det inte känns som livlinor.

Sa jag berg-och-dal-bana igår? Jag menade det. Idag är fantastisk.

I den känslomässiga berg-och-dal-bana (med betoning på berg) som är mitt liv finns en massa superdagar, några få sällsynta dagar och en del pissdagar. Denna dag är en pissdag även om urinen nog ljusnat mot kvällen. Om vi säger såhär: det störde mig inte ens att jag alldeles för sent märkte att jag hade gått till butiken utan kjol. Leggings – har det blivit byxor sedan sist jag kollade?

Barbabarnen har bråkat. Kolla in barbapapas reaktion. Kolla in barbamamas reaktion. Jag antar att barbamama har hamnat i en mammafälla och tagit på sig den otacksamma rollen som den stränga och tråkiga föräldern.

Ingrid funderar fortfarande ganska mycket på Astrid Lindgrens död. Mindre och mindre dock, vilket känns lugnande. Men likväl sa hon senast idag att hon snart vill åka till Sverige och titta på graven.

Rättelse: Hon sa att hon snart måste åka till Sverige och titta på graven.

Är det bara jag som är lättstött eller finns det också andra som gärna skulle vänta på bussen utan att bli påtvingad en främmande kvinnas push up-klyfta?