Min dotter Ingrid tolkar saker och ting bokstavligt. Jag skulle gissa att det på inget sätt gör henne unik bland fyraåringar men på alla sätt ganska underbar.

Efter magsjukan sitter hon och Fredrik i köket och intar kvällsgröt. Ingrid meddelar att hon är mätt och inte vill äta mera varpå Fredrik säger att hon verkligen borde äta eftersom hon just varit sjuk.

– Så är det efter magsjuka, då är det viktigt att man äter. Och du borde äta upp dig nu, säger Fredrik pedagogiskt.

Det är som att trycka på en knapp. Ingrid börjar gråta. Direkt.

– Måste jag äta upp mig? får hon förtvivlat fram mellan tårarna.

Oj, den lilla älskade. Så skräckslagen.

Jag måste erkänna att jag aldrig någonsin tidigare har tänkt på att det harmlösa uttrycket kan bli så groteskt. Och jag måste också erkänna att det ju är lite skrämmande att Ingrid för några sekunder trodde att Fredrik faktiskt föreslog lite själv-kannibalism sådär mitt i allt en vardagskväll i samband med gröten.

Sådär på tal om bokstavlig tolkning.