Jag är ganska bestämt av åsikten att det inte går att argumentera mot homosexualitet med logiska och rationella argument. Det ”enda” man egentligen kan ta till i en dylik argumentation är Bibeln (lite rörande kuriosa: min iPad vägrar låta mig skriva Bibeln med litet B). Och diskussionen dör ju lite om den ena parten är övertygad om att Bibeln är Guds heliga ord och den andra lika övertygad om att Bibeln är skräp. Det går inte riktigt att mötas.
Det blir på något sätt skumt när människor försöker hitta argument från andra källor. Jag tycker nästan emot-sidan fungerar bäst när en människa bara säger:
– Jag har faktiskt ingen aning om varför Bibeln säger som den gör. Jag önskar att den sa något annat och jag önskar att mitt samvete sa något annat. Men nu är det som det är.
En sådan människa känner sig svag men är i mina ögon ändå starkare och på något sätt ärligare än den som med våld försöker vara logisk där det inte går.
Och eftersom argumenten mot homosexualitet är förknippade med tro snarare än logik och rationalitet är det svårt att övertyga dem som inte delar din tro om att du har rätt. Jag finner det lite intressant att man ens försöker. Varför skulle en människa som inte tror på Gud eller Jesus vara det minsta intresserad av att leva och tycka enligt din tolkning av Bibeln snarare än enligt sitt eget sunda förnuft? Jag bara frågar.
Och alla ni som vill veta hur man kan ha en åsikt man inte vill ha kan läsa Tintins dagsfärska kommentar till mitt förra inlägg om ämnet.
Nästan för lycklig 
Hej!
Kan inte låta bli att dela med mig av en tanke jag slogs av. Är det så att den som varit kristen som barn och fått ”lära sig” att homosexualitet är synd har större tendens att tycka att samvetet förbjuder det. Den som sådär småningom glidit in i den (lutherska) församlingen utan att nu från början räkna sig som så väldigt troende har lättare att acceptera?
Själv var jag på 90-talet ungdom och på ungdomens kyrkodagar och helt (jag menar helt) chockad över att det fanns folk där som på riktigt tyckte att dans är synd och att man inte skall ha sex före äktenskapet. Det existerade inte i min värld. Jag kan ännu minnas känslan av att det måste vara en dröm, för det här kan inte vara verklighet.
Härlig berättelse! Ungdomens kyrkodagar har nog säkert varit en chockerande upplevelse för många. Själv var jag där första gången som vuxen men jag minns mina österbottniska vänners berättelser om deras chockerande upplevelser. Som väl var lite som dina men helt tvärtom.
Jag tror absolut att våra sammanhang påverkar våra värderingar och säkert också våra samveten. Samtidigt hoppas och tror jag att man senast som vuxen självständigt söker svar på svåra frågor och jagar sanningen.
Jag gillar din blogg så mycket Amanda, du är är så vettig. Och därför vågar jag skriva detta till dig med inget annat än respekt i åtanke.
Jag är inte kristen, jag hör inte till kyrkan. Min gudstro är ändå varm och levande och varje dag känner jag mig styrkt och buren på ett personligt och kärleksfullt sätt. Det som jag blir så konfunderad över är bibeltolkningarna. Alltså att man i princip väljer vad man tror och inte tror på. En vän till mig är övertygad om att homosexualitet är en synd men likväl bär hon byxor. Jag är inte speciellt bevandrad i bibeln men jag kommer ihåg att min gammelmormor, en varmt troende kvinna av sin tid, gick i kjol som de flesta andra kvinnor eftersom de inte skulle bära manskläder. Enligt bibeln alltså. Vad är det som gör att man kan plocka ut vissa delar ur bibeln och hänvisa till dem medan man tiger om andra? Vem får bestämma vad som gäller? Inga nya tankar, men jag har svårt att förlika mig med det.
Vad anser du?
Tack för din kommentar, Ida! Din fråga är jättebra. Som du själv säger är den inte speciellt ny men den är alltid aktuell.
För (nästan) ingen följer ju bibeln till punkt och pricka. Också de som säger sig tro på allt och leva enligt allt gör det inte. Samtidigt är bibeln det enda och det bästa vi har. Utan den har vi ju ingenting att bygga vår tro på, utan den skulle vi veta hemskt lite om den Gud och den Jesus vi tror på. Så jag tänker att vi måste läsa allt och att vi måste fundera på hur vi ska förhålla oss till detta allt.
Jag tror att Gud kan hjälpa oss att hitta rätt, att få en känsla för vad som är absolut och vad som är relativt. Vad som är evig sanning och vad som är kontext.
Det besvärliga är ju att folk som tror ändå kan komma fram till så olika svar. Enligt många nutidsmänniskors världsbild är det inget problem. Din sanning är din sanning, verkar vara en utbredd tankegång. För mig är det knepigare, jag tror inte att allt kan vara sant och att alla kan ha rätt. Men jag tror att Gud i sin kärlek och nåd kommer att se till våra hjärtan. Att han kommer att se vår ärliga strävan efter att förstå hans ord på rätt sätt. Scenariot ”Du landade fel men du sökte ärligt och det duger” är inte otänkbart i min värld.
Svarar det alls på din fråga?
Och nu blir jag nyfiken: din tro. En hurdan Gud tror du på? Varför har du som troende och buren av din tro valt att inte vara medlem i kyrkan? I min fråga finns ingen anklagelse, bara nyfikenhet och intresse.
Jag är så naiv att jag kan tycka att ”alla” får ha rätt. Eller mer så att ingen människa kan ha helt rätt, men som du Amanda också säger att bara strävan är rätt är det tillräckligt. Så kanske vi tycker ganska lika där.
Sedan är det upp till bevis genom handlingar. Är jag kärleksfull mot homosexuella, muslimer, dem som tänker som jag och dem som tänker olika. Det är handlingarna som är avgörande i min värld, fastän tankar också förstås kan vara onda eller fel. Speciellt otrevligt är det när diskussion går till osakligheter från båda sidor. ”Allt är ok, du får vara som du är och tycka vad du vill, bara du inte är konservativ och tolkar Bibeln bokstavligt.” Trevligt att det inte har varit sådan stämning här på din blogg!
Tack ännu för ditt fina sätt att ta upp svåra frågor. Det är väldigt modigt av dig.
Tack, Anna La, för en fin och uppmuntrande kommentar. Jag är också positivt överraskad av hur saklig tonen är här och hur vettigt folk kan diskutera också ämnen som är infekterade. Om de bara vill. Igen – vår inställning och våra handlingar kan ibland säga mera än våra åsikter.
Men ska inte kvinnorna tiga i församlingen också?
Nu efter många år med kvinnliga präster är det ju inte lika många som motsätter sej dem längre. Vad beror det på?
Jag vill förhålla mej respektfulllt till dem som följer bibeln som en lagbok, men jag förstår inte hur det är möjligt att böja sitt och andras liv efter en text.(nå det är väl tron som fattas…) Jonas Gardells bok om Jesus är i alla fall mycket läsvärd.
Jag har ingen direkt aning om vad det beror på att färre och färre är emot kvinnliga präster (även om jag nog känner många – också unga – som är det). Men jag ser det inte som ett problem. Och jag har en gissning.
Som jag tidigare sagt så tolkar alla bibeln, också de som av sig själva eller andra kallas bokstavstroende. Ibland styrs och/eller formas vår tolkning av våra erfarenheter. Och i takt med att allt flera kommit i kontakt med kvinnliga präster kanske värderingar också omformats. Helt enkelt för att man märkt att de är helhjärtat troende typer som vill det bästa och det rätta.
Angående det här, läs gärna min kommentar till Idas kommentar. Och fråga, kritisera och fundera gärna mera. Jag tycker om diskussionen!
Tack Amanda för dina upprikta inlägg och ditt sätt att hantera frågor som detta. Är själv liksom Tintin kluven. Jag är kristen och jag är konservativ. Jag har dock sedan länge valt att öppet ”hoppa” över valet var jag står. Innerst inne har jag valt min väg och den vägen blottar jag för de som jag känner visar en ömsesidig respekt för mitt val. Sen kan jag förstå att jag valt det enkla. Eftersom jag alltid valt kärlek, framom att utesluta.
Har alltid förespråkat respekt för allt och alla. Lider något av syndromet ”vill-vara-vän-med alla”. Kan dock leva med syndromet. Finner det ganska långt mera intressant och glädjande än om jag valt annorlunda.
Har många nära vänner som haft en barndom långt ifrån det samma som jag. Uppväxten, samhället vi lever i påverkar oss och jag tror att vi mera borde förstå viktheten i att respetera den, i alla en av oss. Trots olikheterna i uppväxten, miljön vi befunnit oss i finns en djup kärleksfull respekt oss emellan när det kommer till svåra frågor.
Känner även starkt att det är med oliksinnande jag utvecklas mest, som människa och som medmänniska. Något så fantastiskt att jag genuint aldrig ifrågasatt mitt tillvägagångssätt och val.
Tack för din kommentar, Jenny. Jag tycker att du på ett fint och känsligt sätt lyckas belysa mycket av det jag försöker få fram genom att ta upp det här enormt svåra och inflammerade ämnet.
Mycket av det du säger om att vår uppväxt och vårt samhälle påverkar oss håller jag med om. Samtidigt som det formar oss ser jag också att vi är ansvariga för att ifrågasätta det som är osunt med det. Ingen av oss har bara goda märken av våra sammanhang. Själv har jag till exempel försökt jobba aktivt emot den lite småaktiga missunnsamhet som jag upplever att är ganska typiskt österbottnisk. Bara som ett mindre laddat exempel.
Jag saknar din blogg, förresten.
Jag är lite inne på samma linje som Ida. Kan man plocka bland reglerna i bibeln? Varför är det just homosexuella som är de största syndarna? Jag känner inte bibeln väldigt bra men har ändå för mig att det på många fler ställen nämns att man skall älska sin nästa och inte döma andra än vad det tas upp att just homosexualitet är en synd.
När jag gick skriftskolan ansåg prästen att alla homosexuella var pedofiler. Jag beslöt att jag inte vill ha någonting med en sådan tro att göra. Senare har jag dock insett att ens tro är en sak bara mellan en själv och gud.
Jag förstår din fråga. Svaret är väl kanske att man mer eller mindre är tvungen att plocka bland reglerna. Allt fungerar ju inte, alltså måste vi välja. Man måste lyssna på sitt hjärta och sitt sunda förnuft och be Gud leda en rätt. Jag tänker ändå att kärleken på något sätt är det allra största. Guds kärlek till oss, vår kärlek till honom och till varandra. Att allt annat måste tolkas med det som grund. Men också när man är överens så långt kan man landa olika och komma fram till olika slutgiltiga svar.
Vad tråkigt om din konfirmationspräst menade att homosexuella är pedofiler. Inte ens de kristna som anser att homosexualitet är fel anser det vara så. Det är alltid tråkigt när klumpiga uttalanden leder till att människor tar avstånd från tron.
Jag anser mig vara en troende kristen, och har förstått bibeln så att den innehåller ett budskap från Gud förmedlat av människor. Allt det som står i bibeln är inte som sådant Guds ord direkt, bibeln är alltså inte dikterad av Gud. Bibeln innehåller t.ex. en massa historia om det israeliska folket. Själva pointen i bibeln och kristen tro är (tror alltså jag) att människan har syndat och skadat sig själv och andra. Detta är ingenting vi kan komma ifrån hur vi än försöker följa alla möjliga regler. Och denna synd är inte bara något vi gör, den är djupt inrotad i oss, vi är orättfärdiga. Den enda utvägen är att Gud själv frigör oss från allt ont.
Som jag har förstått så finns i bibeln regler (eller en lag eller vad man nu kallar det), som är givna av Gud och de är de tio budorden. Och de kan sammanfattas så här: Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd, och din nästa som dig själv. Ibland hänvisar man till regler i Moseböckerna och frågar varför kristna inte följer dem (t.ex. rörande klädsel och orenhet p.g.a. menstruation). Men bibeln gör väl inget anspråk på att dessa regler skulle vara givna av Gud? De är regler skapade för israeliterna som levde på den tiden för att deras samhälle skulle fungera. Sen finns en massa regler för prästerna och regler för hur man ska offra osv. Men sen Jesus dog och uppstod så är dessa offer onödiga och verkningslösa. Vi behöver inte offra längre för att Gud ska vara nöjd med oss, utan han har själv fixat den saken en gång för alla.
Och vad gäller homosexualitet, så tycker jag inte att man på basen av bibeln kan påstå att homosexuella är mer syndiga än andra människor. Det finns säkert många som tänker så, men viljan att döma och se ner på andra och tro att man själv är bättre är en synd, fel helt enkelt. Tyvärr tar sig denna synd i uttryck så att många anser att just homosexuella är speciellt syndiga och avskyvärda. Jag tycker som Amanda, att man mycket väl kan anse att homosexualitet är fel, och den åsikten kan kännas obekväm för det känns så orättvist. Ändå kommer man inte ifrån det (homosexualitet kan ju hänföras till budet om äktenskapsbrott, då äktenskap traditionellt ses som ett förhållande mellan man och kvinna). Men att homosexuella skulle vara sämre än andra är fel slutsats. I förhållande till Gud står vi alla på samma linje. Och, som sagt, pointen i kristendomen är inte att följa en massa regler, utan att inse sin egen hjälplöshet och lita på att Gud redan har uppfyllt alla regler för vår räkning.
Tack för din kommentar, Mikaela! Jag hoppas att de som faktiskt vill försöka förstå så många parter som möjligt läser din text. Oavsett om de kallar sig kristna eller inte har din kommentar viktiga poänger.
”Och diskussionen dör ju lite om den ena parten är övertygad om att Bibeln är Guds heliga ord och den andra lika övertygad om att Bibeln är skräp. Det går inte riktigt att mötas.”
Tack för att du lyckas sätta ord på det som länge irriterat mig med som jag inte riktigt kunnat lägga ord på. Har suttit och läst otaliga kommentarer på allt för många bloggar och hållit på att går sönder när alla bara talar förbi varandra. Tyckte diskussionen på Kristians blogg började bra. Kristian och Kaj verkade tala samma språk även om de inte hade samma åsikt. Men sen spårade det ut. Vilket det alltid gör när folk går in i en debatt med olika utgångspunkter.
Hoppas många läser ditt inlägg. Då kanske debatten i fortsättningen kunde bli mer konstruktiv.
Tack för den vänliga kommentaren, Johanna! Håller med dig om att Kristian och Kaj började bra. De borde ha fått vara ifred.
Hej Amanda,
hittade din blogg alldeles nyss.. och tusen tack för en bra blogg! 🙂
Roligt att du hittade hit! Välkommen och välkommen åter!