Trotsade det mesta jag tror på idag och lyssnade på en podcast under dagens intervallpass. Det blev nyaste avsnittet av SNAKK och inspirerad av det avklarar jag nu stllistan.

Min stil i tre ord: oklar, klänning, bekväm.

Det här plagget skulle aldrig komma nära min kropp: har insett att de flesta plagg brukar kunna hitta sin väg till min kropp när jag hunnit vänja mig vid tanken. Aldrig är ett kraftigt ord. Men något som just nu känns som aldrig är polotröja.

Just nu har jag på mig: trosor, behå och vit axelbandstopp. Otur att den här frågan kom just nu.

Det här är en bild på mig när jag kände mig bekväm:

Det här är en bild på mig för länge sedan:

Kuriosa: den här fleecetröjan är en seg kamrat. Jag köpte den på båten på väg till Umeå när jag var sexton år gammal. Och den hänger fortfarande med. Senast idag har den vilat på min kropp. Fatta den grejen.

Jag känner mig allra snyggast i: det hår och smink man har på bröllop men efter festen när man bytt om till helt vanliga kläder.

Mitt favoritplagg just nu: är troligtvis de svarta skor jag köpte i höstas. De första klackskor jag haft som på riktigt är bekväma.

Under sommarlovet tog jag minst en tupplur om dagen. Ofta två. Någon vild dag tre.

Och trots att det har gått några månader, rentav rätt många, sedan sommarlovet tog slut har jag inte lyckats vänja mig vid en vardag utan tupplurer.

Det är så otroligt skönt att sova.

Ibland undrar jag om jag håller på att bli en riktigt, riktigt tråkig människa. En sådan där humorlös sak som borde lära sig förstå skämt, slappna av lite och inte ta allt på allvar.

För något i mig gråter när jag ser skämtbilder av kraftigt överviktiga människor på facebook och folk uppmanas tagga någon som ser ut som personen på bilden eller som skulle slicka den kraftigt överviktiga kroppen ren.

Jag må vara torr men jag ser faktiskt inte det roliga. Däremot ser jag det tragiska i att många miljoner delar, taggar och skrattar.

Han den överviktiga på bilden är ju någon. En människa. En riktig människa. Troligtvis riktigare än de flesta andra vi ser på bilder. Hur kan det på något sätt anses vara okej att göra sig lustig över en annan människas utseendes? Över en människas öde?

Något i mig gråter och jag förstår ingenting. Jag förstår inte hur ett samhälle som hävdar allas lika värde går med på det här. Hur ett samhälle som tar kraftigt avstånd till mobbning applåderar det här.

Men det är väl jag som är tråkig.

Jag hade tänkt skriva ett inlägg om hur ointressant jag är som människa, men nu finns ingen tid kvar för det. Redan för tio minuter sedan borde jag ha avsagt mig all annan sysselsättning än litteratur, jag lever redan på övertid.

Så vi återkommer till mitt ointressanta jag. Istället kan jag skryta lite lätt med att jag idag sprang längre än någonsin förut; 22 kilometer. Med tanke på att jag tränar för halvmarathon börjar jag känna att jag är på bättre sidan.

Jag var tjugo år ung när jag sa mitt ja åt mannen på knä på restaurangen. Alla applåderade förlovningen, men när följdfrågan ställdes och svaret löd ja, i augusti var det många som reagerade negativt.

Genom åren som gått har jag ofta fått motivera och försvara det val jag pch vi gjorde. Jag har fått tänka igenom det många gånger och alltid kommit fram till samma sak; ingen dag har jag ångrat det beslut jag fattade då.

Det var rätt tid för oss. Så säkra som vi kunde vara, så säkra var vi. Resten la vi i händer större än våra egna. Och även om vi idag vet mera om livet, kärleken, oss själva och varandra så är det samma sak som gäller än idag. Jag är inte alls säker på att beslutet skulle kännas enklare eller mera givet idag än det gjorde då. Vi visste inte då och vi vet inte nu om vi kommer att klara det här, men vi vill och vi hoppas. Och vi tror.

För tio år sedan satt Fredrik på restaurang och tänkte att han väntar tills vi ätit klart. För ifall svaret blir nej blir middagen förstörd.

För tio år sedan satt jag på restaurang och funderade på om jag borde fråga eftersom frågan aldrig tycktes komma.

Men jag väntade. Och frågan kom.

En av mitt livs mest avgörande frågor. Ett av mitt livs mest avgörande svar.

Det ja:et visste var det satt.

Älskling, om du skulle fråga idag skulle jag säga ja. Med lika stor glädje. Med ännu större kärlek och med betydligt större visshet. Att välja att vilja gifta mig med dig är bland de smartaste beslut jag fattat någonsin.

Jag säger alltid åt mina elever att de ska börja läsa sin bok i god tid så att de hinner sluta och byta bok om de inte tycker om den.

På den här punkten lever jag inte alls som jag lär. Jag slutar ju nästan aldrig.

Mitt kanske allra största problem just nu är att jag får vara alldeles för lite och för sällan med Fredrik. Jag har roligast när jag är med honom. Jag mår bäst när jag är med honom. Vi är bättre tillsammans.

Kombinationen präst och lärare är strålande bra om målet är att barnen ska få vara hemma mycket. Eller om målet är att man ska lyckas pussla ihop dagar då barnen är sjuka.

Men kombinationen präst och lärare är helt värdelös om målet är att vi ska få vara tillsammans mycket. Nu känns det som om den ena jobbar på den andras fritid och det suger.

Med dessa tre besökte jag just den nyaste lilla människan i vårt liv. Och när barnet låg i min famn slogs jag av hur mirakulöst och oerhört det är varje gång världen blir ett liv rikare.

Och ungefär samtidigt insåg jag hur idiotiskt och fruktansvärt jag uttryckte mig i inlägget nedan. Skaffa en ettåring. Det fungerade kanske när jag sa det åt några sextonåriga elever, men det fungerar verkligen inte här eller någon annanstans där alldeles för många människor hoppas på och ber om ett enda; ett barn. En gång var det min innerligaste bön och min tyngsta besvikelse. En kort gång, men en gång. Jag borde veta bättre.

Jag var frestad att radera inlägget för att dölja min klumpighet. Men jag låter det stå kvar. Som ett vittne om att det inte alltid är elakhet och oförståelse som gör att folk sårar. Ibland är det klumpighet och oeftertänkamhet. Vilket inte är en ursäkt men ändå en annan sak.

Förlåt.

Tips till dig som lider av telefonberoende: skaffa en ettåring.