I två och en halv månad har mitt hjärta varje dag svämmat över av tacksamhet. Att få vara hennes mamma är stort. Störst. Och ingen dag har jag tänkt att tacksamheten skulle vara större om hon var en pojke. Ingen gång har någon beklagat att jag fick en dotter och inte en son.

Jag läser som bäst De förklädda flickorna i Kabul, inte sällan med min Hilde i famnen och jag mår fysiskt illa. Tänk att det finns ställen i vår värld där det är ett helvete att vara kvinna. Där nio av tio kvinnor misshandlas av sina män, där en mindre vacker flicka är bokstavligen mindre värd än hennes vackrare syster och där kvinnans värde hänger på hur många söner hon lyckas föda. Där en kvinna med en nyfödd son på sin arm tas emot med fest men där en kvinna som kommer hem med en nyfödd dotter kan bli slagen och få leva några dagar utan mat. 

Jag går sönder. 

Tänker att vi må leva i ett mörkt och kallt land men att här finns så enormt mycket ljus och värme. 

Och att vi måste värna om det. Och ljus och värme värnar man inte om genom att stänga in det utan genom att ge det vidare. Sprida det goda.

Jag läser ju tyvärr annat också som söndrar mig. Jag läser om fem månader gamla Mira och hennes gravida mamma som ska skickas tillbaka till Irak och jag tänker att det är vidrigt. Och jo, jag vet att det finns system och lagar och regler men vi bara måste ju ändra på system och lagar och regler som tvingar bebisar och gravida att leva i farliga länder långt borta från familjens pappa. Vi ska väl ändå föreställa ett rimligt samhälle. 

Det finns så mycket mörker. Vi som har ljus måste våga lysa.

Tänk att ha en liten dotter i sin famn och veta att hennes framtid är mörk, dyster, farlig. Vilken nåd det är att vara förälder på en plats där framtiden för de flesta små är ljus, hoppfull, trygg.



Jag tycker inte om att ha bebisar. Det sa jag både under och efter min första tid som förälder till en riktigt liten. Jag blev negativt överraskad av hur tråkigt och enformigt och tungt och slitsamt det var. Jag blev positivt överraskad av hur stark kärleken var mitt i allt det andra. Men bebisar – det var inte min grej. 

Trodde jag. 

Sedan kom min andra bebis. Och jag älskade att ha den bebisen nästan lika mycket som jag älskade bebisen i sig. Jag stornjöt av de lediga dagarna hemma och jag tog allt det tråkiga och enformiga och tunga och slitsamma med en klackspark. Det överskuggade aldrig. En bebistid kunde inte vara bättre.

Trodde jag. 

Sedan kom min tredje bebis. Och jo, första tiden var tuff. Den första månaden var jag övertygad om att min bästa bebistid var bakom mig. 

Men nu. 

På något plan inser jag att det också nu finns tråkiga och enformiga och tunga och slitsamma bitar, men jag märker dem knappt när de är och jag minns dem aldrig när de varit. Jag bara njuter. Jag hade ingen aning om att något som var så väldigt bra kunde bli ännu bättre.

Ibland, rätt ofta faktiskt, är jag glad att jag hade fel.

En Hild i bild får illustrera. Fotad av moster Matilda Audas Björkholm. Hållen av mamma Amanda Audas-Kass.

Och sötast i hela världen.

Det tog mig ganska precis fyra veckor att sticka en tröja till. Nu har jag alltså två hemstickade tröjor som tål dagsljus. Och resåren till det som förhoppningsvis blir en tredje. 

Stickandet gör mig så gott. Jag försöker att inte tänka på all godhet jag gått miste om under de trettiotre år som jag inte stickat. Stickandet är numera som läsandet, promenerandet, skrivandet, bloggandet, bedjandet och umgänget; det ska finnas med för att dagen ska vara riktigt bra.

Min syster fotade. Hon som är typ tusen gånger bättre än jag på att fota. Och sticka. 

I dag blev hon döpt, vår ljuvliga lilla dotter. Vår Hilde Nora Birgitta. 

Bild: Matilda Audas Björkholm. (Ja! Tänk det! Tänk att hon kom från fjärran land för att vara med på Hildi dop. Och tänk att hon tog med sig hela sin klan. Om det och allt annat skriver jag en annan stund, en piggare stund. I denna skriver jag bara att jag är oändligt tacksam. Att jag känner att jag är älskad och buren. Och ännu mer; att jag känner att Hilde är älskad och buren.)

I skrivande stund sitter jag på Hartwall arena med tusentals andra. Mitt sällskap – tre av mina favoritkvinnor i världen – köper vatten. Jag vaktar våra platser. Vi är på Disney on ice.

Det finns tusen orsaker att inte tycka om det här evenemanget. Biljetterna kostar mat för en vecka. För en hel familj. Man förväntas köpa vattenflaskor för tre och femtio och limsa för ännu mer. Jag har inte ens vågat ta reda på vad det pastellfärgade sockervaddet kostar. Och dessutom säljs det plastskräp i mängder. Prylar som lyser och snurrar och låter och går sönder innan man hunnit hem igen. Det hela är så genomkommersiellt att jag vill avsky. 

Men jag kan inte. 

För det är ju Frozen. Och min själ talar det språket. Frozeniska. 

Det är tre år sedan jag såg filmen på bio i Stockholm och jag blir lika tagen nu. Jag hoppas att prins Hans ska vara bättre än han är. För att Annas förmåga att älska och vilja att bli älskad ska bemötas på rätt sätt. Jag imponeras av Annas mod och envishet. Jag lider med Elsas ensamhet, sörjer att hennes styrka blir hennes fall. Tänker att det ju så ofta blir just så för oss människor, det som kunde bli vår superkraft blir det som isolerar oss från de andra. 

Och jag älskar älskar älskar att Anna tror att en man ska rädda henne, att publiken tror att en annan man ska rädda henne och att det sedan är hennes syster som gör det. Och trots om jag vet att de kvinnliga karaktärerna får alldeles för lite talutrymme så är de frusna systrarna starka i mina ögon.  Och inte bara i mina. Bakom mig på arenan sitter en flicka på typ fem år. Hon sjunger med i alla sånger, kan sin Frozen bättre än jag kan min. Och när Elsa sjunger Let it go (på det inhemska jag är sämre på) mer eller mindre vrålar hon med. Och jag gråter till hennes vrål. Tänker att det är så vansinnigt fint att femåringar i dag får ha prinsessförebilder som sitter i isslott och inte alls väntar på en prins men kanske vågar hoppas på en syster. 

Som också kommer. 

Jag och mina frusna systrar. Som också skulle komma. Till vilket isslott som helst.

Borde vi tala lite om Sirpa Selännes uttalande om att mammans plats är i hemmet? Om att den som vill göra karriär inte ska ha barn? Och med den mena kvinnor. För aldrig säger ju någon att män som vill göra karriär gör bäst i att välja bort barn. 

Jag blir förstås provocerad. Jag som tror så mycket på delad föräldraledighet och jämställt föräldraskap. Jag som tror så mycket på barnens rätt till tid med båda sina föräldrar. 

Samtidigt blir jag inte provocerad alls. För bakom det tillspetsade uttalandet finns det en sanning. Jag har svårt att tro att barn + förälder med karriär + förälder med karriär skulle kunna gå ihop. Åtminstone inte mina ytterst begränsade insikter i kortast möjliga matematik kommer till någon annan slutsats än att det är omöjligt att få in två karriärer och barn under samma tak. Två jobb och barn – ja. Men två karriärer och barn? Nja. Nej. 

Det går helt enkelt inte att få allt när barnen är små. Två föräldrar kan säkert göra karriär – men inte samtidigt. Inte om helheten ska fungera och alla inblandade må bra. 

Med det sagt; mammor är faktiskt inte bättre på barn än pappor. Pappor är faktiskt inte bättre på karriär än mammor. Den mamma som vill göra karriär ska ha rätt att göra det. Utan att behöva ta emot kritik som alla de pappor som gör karriär slipper. Både mammor och pappor har rätt att göra karriär.

Men barn har rätt till föräldrar mer än någon enstaka timme här och där. I den bästa av världar till båda föräldrarna.

Ett av mina barn vill flytta hemifrån. Till en bättre familj. Det är en helt orimlig reaktion på en helt rimlig regel (att man inte får krypa in i andras täcken och påslakan om andra inte vill). Och när jag är utvilad och rationell ser jag det orimliga i reaktionen och tar den inte personligt. När jag är trött och oförmögen till rationalitet tar jag den däremot ytterst personligt.

Och just den här gången går min trötthet sida vid sida med barnets orimlighet. Som så ofta annars. Det är ju så när vi är familj; vi haltar ofta samtidigt. Så nära varandra lever vi.

Så jag tar det personligt. Funderar på vad vi (mest jag) gör fel. Varför vi är en familj som barnet vill byta ut mot en bättre. Jag kommer på tusen saker. Fast jag tänker bara någon minut. 

En middagsvila, en promenad eller en godsak (troligtvis en godsak) senare är jag mindre trött och mera rationell. Och jag inser orimligheten i att vilja flytta hemifrån för att man inte får krypa in i andras påslakan. Jag kommer på tusen saker som vi gör helt rätt. Bland annat att vi värnar om varandras påslakan och försöker lära våra barn samma sak.

Den som så lättvindigt hotar med att flytta hemifrån har ju det ganska bra. Våra barn lever onekligen väldigt långt från otrygghet och hot och våld om uppmaningen att krypa in i det egna påslakanet i stället känns som en skymf. 

Jag lovar inte att våra barn har kommit till den bästa av familjer. Knappast har de det. Men jag är rätt säker på att de har kommit till en bra. Och att det räcker. 

Älskade ni. Aldrig kommer jag att vara den förälder ni egentligen borde få ha. Men det blir nog bra. Vi tycker så väldigt mycket om varandra och det räcker så väldigt långt.

Han frågade hur läget var på ett sätt som gjorde klart att han inte var ett dugg intresserad. Jag frågade artigt hur det var med honom. Sedan blev det tyst på ett sätt som det aldrig tidigare hade varit tyst mellan oss. Vi var så långt borta från varandra i den där tystnaden att det gjorde mig svimfärdig.

Citatet är hämtat ur Håkan Östlundhs roman Till Sara, sedan bränns allt! 

Jag läser och tänker att det aldrig är tyst mellan oss. Mellan mig och honom. Inte ens när ingen av oss säger något är det egentligen tyst. Det är som om våra själar hela tiden talar med varandra. Inte för att de förstår varandra så bra. Nej, det finns många andra själar som begriper min bättre. Men för att de hela tiden vill hitta nya nivåer av varandra och komma närmare.

Aldrig är det tyst. Och aldrig är det tråkigt. 

Jag tror bestämt att han är det bästa jag har.

Solen går upp redan kvart över åtta. Det är textkompetensprov på fredag. Sportlov om knappt två veckor. Allt det här talar sitt tydliga språk.

Jag ska snart börja jobba igen.

Jag längtar efter mitt jobb. Jag längtar efter mina elever. Efter mina kolleger. Efter möten. Efter lunch med vuxna människor. Efter amningsovänliga klädesplagg. Efter ensamma, tysta promenader till och från jobbet. Och jag längtar efter en ännu bättre vardag för familjen som helhet. 

Men jag längtar inte bort. Verkligen inte från Hilde. Och inte från ledigheten, de kravlösa förmiddagarna, eftermiddagarna med Ingrid eller de lediga dagarna med Arvid. 

Jag tror nästan att jag kunde vänja mig vid det här livet. Om jag inte hade det där andra livet också.

Det är fint att få längta till utan att behöva längta bort. 

Min Hild och jag i begynnelsen. Då vi visste så lite om varandra men kände den andra så väl. Nu vet vi mer. Nu känner vi ännu bättre. 

Bild: Matilda Audas Björkholm

Mycket kan man säga om vår familj, men vi samsover inte. I svaga stunder minns jag inte varför, tänker mig att det ju nog skulle vara mysigt med lite gemenskap mellan lakanen också. I svagare stunder minns jag precis varför. 

Välkommen till en riktigt svag stund. Natten mellan i går och i dag i hytt nummer 9204 på en båt kanske nära dig. 

En bra kväll sover tre av tre barn klockan tio. En normal kväll två av tre, och de två brukar somna redan kring nio. Vi skriver nu klockan halv elva i hytten och noll av tre barn sover. Att noll av två vuxna därmed sover behöver knappast föras till något protokoll. 

Noll av tre, alltså. Och ingen är ens nära. Det är vild stämning. Vild på ett dåligt sätt. Barn som inte brukar sova i samma rum som varandra eller någon annan är milt sagt inte gjorda för hyttliv. Det råder hopplöst läge. Jag tänker destruktiva tankar. Två av två föräldrar tar till hot. Och även om hot är något som jag aldrig rekommenderar rakryggat så somnar två barn väldigt snabbt när hoten kommer in i leken.

En kvar. Kastar sig hit och dit mellan sin hyttbädd och golvet. Kommer inte till ro någonstans. Kryper sedan upp i vår säng, mellan två av två vakna föräldrar på dåligt humör, och somnar. 

Och jag hinner tänka, de där få sekunderna som går mellan att den tredje faller och jag själv faller, att det ju nog är lite mysigt att sova alla fem tillsammans i ett rum.

Mitt arma nöt.

Det tar inte länge innan jag vaknar första gången. Om det är Hildes hosta, min egen hosta, Hildes matbehov eller Arvids närhet som väcker mig första gången minns jag inte. Men så håller vi på. Turas om. Natten igenom. Jag tappar rätt snabbt räkningen på uppvak.

Någon gång på morgonnatten rycker Arvid till sig hela mitt täcke och fräser att det är hans. Han lägger sig i min fotända. Med mitt täcke. Mycket klarar jag av när det kommer till sömn, men jag somnar inte om på en halv sänglängd utan täcke. Så jag ålar mig till Arvids säng, plockar upp hans täcke från golvet och somnar. Tänker att jag nog kan få mig ett par goda timmar.

Mitt arma nöt.

Kort därpå vaknar Ingrid. Hon har haft en mardröm och vill dela den. 

– Får jag berätta, mamma?

Inte ens i det här läget kan jag neka så jag lyssnsar till referatet av mardrömmen som slutar med orden och till sist var jag tvungen att dö. Mitt gensvar ger inga priser i empati eller medkänsla. Men hon somnar om. Och jag med. Hoppas på någon enstaka god sömntimme. 

Men då vaknar Arvid. Han är jätteupprörd över att jag har tagit hans säng. Hur täcks jag? Absolut inte i det här läget kan jag neka. Har inte råd med strider som väcker en liten stridare så jag ber typ om ursäkt och vi byter säng. Och täcke. Innan jag somnar om för kanske tjugonde gången passar jag på att hosta då jag ändå är vaken. I kudden – förstås – för att inte väcka någon av mina hyttkamrater. En hänsyn som mina hostande hyttkamrater – förstås inte – visar. 

Och 6.36 vaknar Hilde. 

Det var inte en bra natt. Ingen klämkäckhet i världen kan måla rosa skimmer över natten som gick. 

Men. Av hela mitt hjärta menar jag det här; det är fint att få leva så nära andra att man ibland blir väckt på natten. 

Och. Av hela mitt hjärta tror jag det här; det kommer en tid då deras frånvaro håller mig vaken om nätterna och då lär jag kanske längta tillbaka till tiden då det var deras närvaro som gjorde det. 

MEN. Samsover gör vi inte.

Så här skönt sov jag inte i natt.