Plötsligt händer det

Först hände det en gång. Sedan hände det en gång till. Och nu plötsligt händer det faktiskt ibland. Inte ofta, men ibland. 

Det är en känsla mer än något annat. En känsla av att tillvaron är lugn och harmonisk. Av kontroll och balans. Något som påminner om frid. Jag hinner alltid tänka; vem är det som är borta? Vem är det som sover?  Vem är det som snart kommer att dyka upp och återskapa den där känslan av kaos som jag blivit van vid?

Svaret är allt oftare; ingen. Alla är faktiskt hemma och alla är faktiskt vakna. Och ändå råder det. Lugn. Harmoni. Kontroll. Balans. Frid. 

Jag tror att vi börjar landa i att vara fem. Jag vet att jag har sagt det flera gånger tidigare. Första gången några dagar efter självständighetsdagen. Sedan någon dag före jul. Så igen efter jullovet. Och det har varit sant varje gång. Vi hittar liksom hela tiden nya nivåer av landning som får oss att tänka att vi nog färdades i luft sist vi trodde att vi hade markkontakt. Och vår senaste landning är alltid den stabilaste hittills. 

I mål är vi inte. Men vi är på väg. Dessutom på en väg som är lättare att köra hela tiden med färre oförutsedda svängningar, färre farliga guppar och färre obegripliga trafikmärken. 

Det är fint att få vara fem. 


Bild: Matilda Audas Björkholm

Första mötet med döden

Minns ni att vi har en hamster? Att jag och Fredrik, som en gång förenades bland annat i att vi inte ville ha husdjur köpte en hamster i början av förra året? För att vi numera förenas ännu mer i att vi älskar Ingrid? 

Hur som helst kan ni glömma det. Vi har ingen hamster längre. Hon dog under de bästa av omständigheter några dagar innan nyår. 

Jag var den enda som grät. Jag var ju fortfarande extremt hormonell och minst hälften av gråten berodde på det. Största delen av resten berodde på lättnad över att döden kom så skonsamt och den återstående delen berodde på skuldkänslor över lättnaden. 

Maja fick en rätt värdig begravning. Något barn hade skrivit en dikt som man på sin höjd kan beskriva som kärnfull. Och som fick resten av barnaskaran att fnissa. Därav ordet rätt framför ordet värdig. Vi sjöng Härlig är jorden och sedan var det jordfästning. 

På ett sätt var det här våra barns första möte med döden. På ett annat mera sant sätt har de absolut ingen aning om vad döden är. Död utan sorg och saknad och smärta är inte riktig död. 

Och på alla sätt är jag tacksam för alla dagar då de inte behöver veta.


Begravningsföljet fotades av Matilda Audas Björkholm. Här är dikten läst.