Vårt nätverk av änglar på jorden

Det finns mycket jag inte tycker om med mig själv i vanliga fall och nu i ovanliga fall har den listan blivit ännu längre. När jag hela tiden är lite för trött och lite för begränsad kryper egenskaper fram som jag helst skulle slippa identifiera mig med. 

Men mina är de. Tyvärr. Helt klart. 

Det jag tycker minst om är att jag har så svårt att vara generös nu. När jag själv är konstant lite på minus är jag pinsamt dålig på att bidra till andras plus. Mest drabbar det Fredrik. Som förtjänar det minst. 

I dag har min älskade åkt på resa. Och inför det har jag varit världens sämsta fru. Har tyckt synd om mig själv och har haft svårt att bara vara glad för hans skull. Och för att göra det hela ännu värre har jag dessutom känt mig ledsen över min egen uslighet och brist på generositet. Det har kanske varit värst av allt; att märka hur liten jag är som människa just nu. 

Jag har verkligen försökt vara så bra som möjligt, men jag kunde tyvärr inte bättre. Försöker vara nådig med mig själv, men det är svårt då de egna bristerna drabbat också andra.

Jag vägrar försöka vinna tävlingen i vem det är mest synd om. Så nu gör vi det bästa möjliga av situationen och testar vårt nätverk av änglar på jorden. Och hittills verkar det lovande.

Som om jag någonsin trodde något annat.


Jag och en av de änglar som kommer att flaxa här. Fotade i en årstid då jag troligtvis skulle kunna vara mer generös än jag kan nu. 

Bild: Matilda Audas Björkholm

Du och jag, Hilde

Du väcker mig ett par gånger varje natt och jag märker att jag blir tröttare för varje natt som går. Det är inget jag vänjer mig vid, det blir bara lite tyngre hela tiden.

Du behöver mig så mycket att jag kvävs ibland. Jag har inte gått utanför dörren en enda gång sedan du föddes utan att fundera på om och hur det passar ditt ätande och sovande. Jag har inte tagit en enda spontan dusch. Jag har ätit ganska få måltider utan dig i famnen.

Du höjer min puls varje gång du gråter till. Jag säger inte att det alltid är bara jag som kan hjälpa, men jag säger att det aldrig finns någon som kan hjälpa bättre. För dig är jag bäst. Och även om jag kan skämta om att det är skönt att någon tycker om mig (de två andra tycker mest om Fredrik) så är det egentligen ganska tungt att veta att jag är bäst för dig.

Du. Älskade lilla. Det är du och jag.  

Och just därför kan jag lösa alla dina problem. Det finns inga monster i din värld som jag inte kan skrämma bort. Det finns inga tårar jag inte kan torka. Det finns inga sorger jag inte kan lindra. 

Och du. Älskade lilla. Varje sådan dag är balsam för en mammasjäl. Också för en trött, kvävd och pulshöjd mammasjäl.

Klandervärda kvinnor

Jag tror på snällhet. Jag tror på snällhet mer än jag tror på nästan allt annat. Vi bara måste vara försiktiga med varandra. Ta i varandra med silkesvantar och påminna oss om att livet är tillräckligt hårt som det är och att vår uppgift aldrig är att lägga fler bördor på axlar som redan är tyngda. 

I verkligheten är vi ofta rätt bra på det, snällheten kommer naturlig för de flesta av oss när vi möter en annan människas blick. I den verklighet som nätet är förlorar många av oss den där snällheten. När det inte finns någon blick, något kött och något blod är det lättare att vara hård och kall. 

”Anser att de kvinnor som vill föda barn utan känd far är klandervärda” säger en kommentar till en artikel om kvinnor utan partner som väljer barn.

”Oansvarigt att skaffa ett barn för att JAG vill” fortsätter samma kommentar på svenska yle.

Hårdheten och kallheten. 

Jag ryser.

Att svara så på en annan människas djupaste längtan känns bara elakt. Du må tycka vad du vill om det faktum att kvinnor i dag kan få barn utan en partner. Men du behöver faktiskt inte vara elak. Ingenting som är värt något blir någonsin byggt på elakhet. 

Det blir på något sätt ännu elakare för att det inte är sant. Kvinnor som ensamma väljer barn är ju inte mera själviska än andra. Alla vi som har barn har ju valt dem för att VI vill. Det är alltid ett val som vi gör för vår egen skull. Om vi faktiskt skulle vara drivna av att göra gott för andra skulle vi bara kavla upp ärmarna och jobba med någon av alla tusen utmaningar som redan finns på jorden. Vi skulle välja bort en egen familj för att ha mera tid för att hjälpa kämpande familjer som redan finns.

De allra flesta som drömmer om barn drömmer också om en partner att dela barnen med. Någon som kan koka gröten varannan kväll, som kan byta en nattblöja och som kan hämta på dagis. Och kanske ännu mer; någon som liksom du inser att just det här barnet är finast i universum, någon som orkar titta på flera minuter långa filmklipp med en badande bebis och någon vars ögon tåras vid samma tillfälle på  dagisvårfesten. De allra flesta blivande föräldrar har en tudelad A-plan och högsta dröm.

Är det verkligen min rätt att kritisera den som får bara en av två drömmar? Jag som fått båda?

Förstås inte. 

De hårdaste orden kommer från dem som säger sig värna om barn till ensamstående föräldrar. Men hur hjälper vi barnen genom att kalla föräldrarna klandervärda? Jag tror det finns bättre sätt att hjälpa.  Sträck ut en hand till en ensamförsörjande förälder och erbjud din hjälp. Hämta ett barn till på dagis. Bjud in en singelförälders barn på övernattningsparty. Erbjud dig att plocka upp också en annan nioåring än din egen på väg till fotbollen. Bli stödfamilj. Vad som helst. 

Vår uppgift är aldrig att lägga fler bördor på tyngda axlar. Vår uppgift är alltid att befria från bördor närhelst vi förmår.


Bild: Matilda Audas Björkholm

Relationen på paus

Det bästa jag har här på jorden är Fredrik. Jag vet inte längre vad och vem jag skulle vara utan honom, men jag vet att jag skulle vara sämre. 

Just nu är han och jag väldigt mycket föräldrar och väldigt lite något annat. Vi räcker i bästa fall till för alla våra barns alla behov och vi har på något sätt tvingats lägga vår egen relation på paus. Motvilligt. Nu är inte tid för romantiska middagar, spontana dejter, djupa samtal inpå småtimmar och hångel i biomörkret (det jag saknar mest just i dag). Nu är tid för överlevnad.

Den här pausen får förstås inte bli lång. Långa pauser dödar relationer. Samtidigt vet jag att vår relation klarar en liten paus bättre än allt annat som nu pockar på klarar det. Jag litar så oerhört mycket på oss och den relation som vi är. Jag är så väldigt trygg i det vi har.

Men jag saknar honom. Jag ska därför bli bättre på att krypa närmare i soffan när vi någon gång kommer dit. Jag ska bli bättre på att komma ihåg godnattkyssen, också de dagar då jag sover redan när jag borstar tänderna. Det har jag råd med. Alla dagar. 


Och snart, älskling, snarare än vi tror nu, ska jag bli så sjukt mycket din fru igen att du nästan tröttnar. Men bara nästan. Av någon oförklarlig orsak och av outsinlig nåd verkar du aldrig tröttna.

Alla våra bollar

Vissa dagar tror jag att vi har landat i allt det nya. Att det flyter på. Att det går bra. Jag tror att vardagen fungerar igen. Andra dagar tänker jag att vi ju inte har kommit någonstans. Att vad som helst kan hända när som helst och att all ovisshet suger. Att jag visserligen har slutat gråta för länge sedan men att jag är mer lättretlig än jag någonsin tidigare varit. Än jag någonsin ville vara.

Och det är bara jag. Jag ids inte gå in på de andras nyväckta tillkortakommanden.

Hilde väger bara några enstaka kilogram. Hon ryms i en ryggsäck (nej, jag har inte testat). Hon är så vansinnigt liten på jorden. Borde ju knappt märkas, kan man tycka. Men oj, så hon märks. Hon är störst av allt i sin litenhet. Hennes storhet anas i att alla våra bollar kastades upp i luften när hon kom. Och vi får nog acceptera att de bollarna inte landat ännu.

Dagarna går upp och ner. Ibland på en och samma dag. I dag på morgonen gick det så mycket ner att vi befann oss under mark redan före åtta på morgonen. Just nu går det så uppåt att vi kan känna solen med våra fingertoppar om vi bara sträcker upp våra armar. 

Men det kan mycket väl hända att det har svängt igen när du läser det här.

Och hela tiden; vare sig vi kryper fram i underjorden eller chillar bland molnen så vinner tacksamheten över allt. Vi fick ytterligare ett älskat barn. 

Då spelar det egentligen ingen roll att bollarna rullar.


En gång var hon ännu mindre än nu. 

Bild: Matilda Audas Björkholm

Yr av tårar

Det går bättre nu. Vi nöter inte ut ordet förlåt på samma sätt som tidigare. Våra försoningsstunder kommer med längre mellanrum. Konflikterna är mindre, de blåser förbi snabbare och de gör inte lika fula skrubbsår på knäna. 

Det är så väldigt mycket skönare nu.

Han märker det själv också, min lilla man med de stora känslorna. 

– Mamma, när jag gråter för mycket blir jag yr. Och nu har jag inte blivit yr på jättelänge, förklarade han superallvarligt vid läggdags ikväll när hans armar, de mysigaste jag vet, vilade kring min hals och hans blick, den innerligaste jag vet, vilade i min.

En människa som kan blir yr av tårar kommer säkert alltid att ha upp-och-ner-perioder. Jag inbillar mig på inget sätt att alla dagar framöver kommer att vara friktionsfria. Men en som blir yr av tårar behöver få paus från yrseln ibland. Och vi i den omedelbara närheten tar också gärna emot sådana här viloperioder mellan yrselvarven. 

Han är inre gammal, men jag har tappat räkningen på alla de gånger då hans förmåga att klä sina känslor i ord har förundrat mig. 

För oss som kan gråta så mycket att vi blir yra kan räddningen mycket väl ligga i att vi också kan förklara känslorna bakom.

Jag gjorde det!

Går det att börja på nytt efter tjugo års paus? Går det att återuppta något efter så lång tid? Trots att man inte riktigt behärskade detta något då för tjugo år sedan?

Jag hoppades det, en hoppfull junidag i slutet av juni då allt känns möjligt. Så jag beställde garn och började sticka. Min allra första kofta. 

Bildbevis. Jag stickar i mitt sommarhus:


Det gick inte bra. Jag blev klar med koftan, men den tål inte dagsljus. Och verkligen inte knäppning, vilket är en dålig egenskap hos en kofta. När den är knäppt framgår det exakt hur sned och märklig koftan är. Jag trodde ju man kunde öka maskor lite var och hur som helst (det kan man alltså inte). Men jag blev klar. 

Det gick snabbt att sticka på sommaren då omständigheterna var goda. Vilket betyder att jag hade mycket tid och min syster hos mig. Så redan i slutet av juli började jag sticka på nästa projekt: en pippitröja till mig själv. 

Det gick inte bra. Om den första koftan blev sned finns det inget ord i svenska språket som kan ge min pippitröja rättvisa. Bakstycket är dubbelt bredare än framstycket. Ärmarna dubbelt bredare än ärmhålen. Och det är bara några av problemen. Ni hör ju själva. 

Men jag älskade att sticka, min brist på fallenhet till trots. I mitten av oktober började jag med mitt tredje projekt. Ingrid ville att jag skulle sticka något åt henne, jag sa att jag måste kunna sticka något som går att använda innan jag kan sticka åt andra. Så jag stickade en tröja åt mig själv. Igen. I världens skönaste garn. 

Det gick inte bra. Inte om man med bra menar rätt. Eller i närheten av mönstret. Jag visste inte att det fanns olika sätt att sticka räta maskor på och min tröja påminner inte alls om den på bilden. Men framsteg var gjorda. Jag hade rätt antal maskor, till exempel. Och kompatibla fram- och backstycken. Seger.

När Hilde var några dagar ung beställde jag ett nytt mönster och nytt garn. Linda hävdade att det var en lättstickad tröja. Första december häntade jag mitt garn på posten. När jag inte ammade och grät i december så stickade jag. Ibland både stickade och grät jag, men jag har inte klurat ut hur man ammar och stickar samtidigt.

Bildbevis. Jag stickar på julafton hos mamma och pappa:


När det nya året var någon enstaka dag nytt stickade jag den avslutande resåren. Och i går fäste jag trådar. 

Det gick bra! Jag har stickat en tröja! Min fjärde, men min första som kan vistas i möblerade rum. Titta!


Jag gjorde det! Hurra!

Kan jag så kan alla. Sagt helt utan falsk ödmjukhet. Fråga min högstadielärare i textilslöjd.

I morgon hoppas jag att posten förser mig med nästa garnleverans. Jag har varit utan stickprojekt i över en vecka. Aldrig mer.

Barn är alltid 100 %

De har fått sitt första barn. Han är underbar.  Och den enda bebis jag vet som har långt, blont hår. Det finns ju skalliga bebisar och bebisar med mörkt hårsvall, men långhåriga ljushuvuden är sällsynta. Han är alltså väldigt särskild mitt i sin underbarhet.

Den nyblivna familjens liv ser så skönt ut. Den lilla är en kvällsmänniska och håller sina föräldrar vakna till klockslag jag sällan upplever. Men å andra sidan låter han dem sova till klockslag jag aldrig upplever sovande.

Jag minns det där. Jag minns när bebisen var en och vi kunde bygga upp livet kring henne. Hur vi också välkomnade sena kvällar, såg filmer och sov tills hon vaknade. Matade lite och sov vidare. Jag tittar på Hilde och tänker att jag skulle älska det där. Att få ge henne och mig själv det. Men Hilde kom så väldigt mycket in i en värld som redan snurrar, in i ramar som redan är byggda. Om hon inte vaknat av sig själv kring sju väcker jag henne senast kvart över. I den här världen och i de här ramarna börjar dagen klockan sju.

Att ha tre barn är så 100 %.

I går satt jag och åt kvällsmat med Ingrid och Arvid. Hilde sov sista dagsvilan. Och medan Arvid tuggade i sig corn flakes och Ingrid något nästan lika näringsfattigt och vi talade om dagen som varit och dagar som ska komma så slog det mig plötsligt; för bara några månader sedan tyckte jag ju att de här två barnen var 100 %. Nu klarar jag dem med vänsterhandens ringfinger om jag måste. Och jag slogs igen; fram till den dag då Arvid föddes tyckte jag att Ingrid var 100 %.

Det är väl helt enkelt så att barn alltid är 100 %. Vare sig de är ett, två, tre, fem eller åtta. Förälder kan man bara vara på heltid. Barn kommer inte med erbjudande om deltidsarrangemang.

Faktum är att jag nu, som trebarnsförälder, skulle stornjuta av att vissa dagar ha ”bara” en bebis. Men ett minst lika stort faktum är att mitt livs mest krävande 100 % var de som inföll när Ingrid var liten. Ingen gång har föräldraskapet känts lika tungt och svårt. Trots att det fanns ”bara” en att bygga livet kring då så var just det livsbygget det tyngsta hittills.

På pappret är livet kanske lättare med en bebis än det är med en bebis och en fyraåring och en åttaåring. Men livet är inte på pappret. Livet är som det är.

img_3510-1

Mina 100 %. Mina älskade 100 %.

Jag behöver det där undantaget

Han handlar inte mycket. Ett broilerlår, en fil, en mjölkliter. Och en film. Jag tänker mig att han nog bor ensam, det är så sällan vi med större hushåll köper bara en mjölkliter i början av veckan.

När han har betalat åker han nog hem till ett tyst hem. Han äter sin fil och sedan sätter han sig i soffan, ensam, och ser filmen. Fast det är sent och måndag och filmen är lång. För han vet att ingen kommer att väcka honom i natt. När han väl somnar får han sova ostört och den som vet sådant har råd att tänja på gränserna.

När jag har betalat åker jag hem till ett hem som nästan aldrig är tyst. Tre av tre barn kommer att vara vakna och på gång. Fil och film i tystnad är det sista som väntar mig.

Och där jag står i kassakön bakom mannen kan jag inte hjälpa att jag blir lite avundsjuk. Jag vill också ha tystnad och lugn och ro och film och ostörda nätter. Lite gammal hederlig förutsägbarhet.

Jag är så trött i den där stunden. Har just fått dåliga nyheter hos tandläkaren. Och jag har fått betydligt sämre och sorgligare nyheter av en god vän. Det sista jag orkar med i kväll är livsviktiga samtal vid sängkanter och amningsmaraton. Jag vill bara vara ifred. Och det hem som är mitt erbjuder mycket, men ifred står typ aldrig någonsin på menyn. Fast jag just nu önskar så innerligt.

Jag hinner inte ens tänka tanken innan jag inser att min önskan egentligen inte är sann. Jag längtar efter tystnad för att den tack och lov så sällan blir mig given. Jag har fått det liv jag ville ha och just nu ingår väldigt lite tystnad i det livet. En icke-tystnad som är i allra högsta grad självvald och önskad. Jag vill ju ha tystnaden som ett undantag, som en sällsynt gäst och en lyxvara.

Mannen framför mig kanske hade samma dröm som jag en gång. Kanske han också ville ha ett liv med väldigt lite tystnad. Kanske ett sådant liv hade varit det självvalda och önskade också för honom.

Jag vill inte byta. Aldrig någonsin vill jag det.

Men jag behöver det där undantaget, den där sällsynta gästen, den där lyxvaran. Ibland. Och just nu är undantaget så extremt undantaget att det är typ aldrig. Den sällsynta gästen verkar ha glömt var jag bor och jag har tydligen inte råd med lyxvaran.

Det är väl med andra ord som det ska vara när den minsta fortfarande är väldigt liten och de två andra fortfarande kräver en hel del. Det är tusen kramar om dagen, nästan lika många pussar och en hel del famntid däremellan. Det är memory och Alfons Åberg-spelet och det är samtal om död och liv och shopkins och det är legobygge och det är gemensamma läsestunder och det är ett ändlöst medlande i syskonkonflikter som saknar vinnare varje gång.

Det är mycket nu. Men tyst är det inte.

kass-family-portraits-by-kavilo-photography-4

Bild: Kavilo photography.

Lika varandra

Det sägs att de är lika varandra, min Arv och min Hild. Och jo, nog är de ju det. De här bilderna berättar det så väl. Lika varandra.

Lika fina och lika älskade. Även om den ena ibland ger uttryck för att han känner sig mindre älskad än den andra.

Samma denna ena har för övrigt under jullovet hittat tillbaka till den harmoni som vi skymtade i höstas men som försvann nrär vi blev fem. Hittat tillbaka med råge. Jag tror inte jag överdriver om jag säger att han nu är mer harmonisk än någonsin sedam han fyllde tre. 

Han är så fin. Han är så älskad.