De har fått sitt första barn. Han är underbar. Och den enda bebis jag vet som har långt, blont hår. Det finns ju skalliga bebisar och bebisar med mörkt hårsvall, men långhåriga ljushuvuden är sällsynta. Han är alltså väldigt särskild mitt i sin underbarhet.
Den nyblivna familjens liv ser så skönt ut. Den lilla är en kvällsmänniska och håller sina föräldrar vakna till klockslag jag sällan upplever. Men å andra sidan låter han dem sova till klockslag jag aldrig upplever sovande.
Jag minns det där. Jag minns när bebisen var en och vi kunde bygga upp livet kring henne. Hur vi också välkomnade sena kvällar, såg filmer och sov tills hon vaknade. Matade lite och sov vidare. Jag tittar på Hilde och tänker att jag skulle älska det där. Att få ge henne och mig själv det. Men Hilde kom så väldigt mycket in i en värld som redan snurrar, in i ramar som redan är byggda. Om hon inte vaknat av sig själv kring sju väcker jag henne senast kvart över. I den här världen och i de här ramarna börjar dagen klockan sju.
Att ha tre barn är så 100 %.
I går satt jag och åt kvällsmat med Ingrid och Arvid. Hilde sov sista dagsvilan. Och medan Arvid tuggade i sig corn flakes och Ingrid något nästan lika näringsfattigt och vi talade om dagen som varit och dagar som ska komma så slog det mig plötsligt; för bara några månader sedan tyckte jag ju att de här två barnen var 100 %. Nu klarar jag dem med vänsterhandens ringfinger om jag måste. Och jag slogs igen; fram till den dag då Arvid föddes tyckte jag att Ingrid var 100 %.
Det är väl helt enkelt så att barn alltid är 100 %. Vare sig de är ett, två, tre, fem eller åtta. Förälder kan man bara vara på heltid. Barn kommer inte med erbjudande om deltidsarrangemang.
Faktum är att jag nu, som trebarnsförälder, skulle stornjuta av att vissa dagar ha ”bara” en bebis. Men ett minst lika stort faktum är att mitt livs mest krävande 100 % var de som inföll när Ingrid var liten. Ingen gång har föräldraskapet känts lika tungt och svårt. Trots att det fanns ”bara” en att bygga livet kring då så var just det livsbygget det tyngsta hittills.
På pappret är livet kanske lättare med en bebis än det är med en bebis och en fyraåring och en åttaåring. Men livet är inte på pappret. Livet är som det är.
Mina 100 %. Mina älskade 100 %.
Nästan för lycklig 
Jag som välsignades med ett andra barn för ett halvår sedan har också tänkt mycket på detta. Hur vilsamt det är när jag och storebror är för oss själva, och hur mycket lättare det är att hantera bebisen nu jämfört med när storebror var liten för tre år sedan. Är lillebror så mycket nöjdare, så mycket enklare? Kanske lite, men framför allt är hans mor med i matchen nu tack vare storebror. ”Om jag bara vetat hur lätt jag hade det” har jag tänkt, men det är ju fel. Jag hade inte kunnat få erfarenheten på något annat sätt och lillebror har nog sin storebror att tacka för att han slipat mig.
Men det är ju just så det är! Nu som tvåbarnsmor kan jag ibland sucka över hur tungt det är med två, och tänka tillbaka på hur ”lätt det var med bara en”. Men det var ju också tungt då det bara var hon; det var 100% också då. Samtidigt som det är också smidigare nu, då jag har en erfarenhet att luta mig på. En erfarenhet som jag inte hade med det första barnet. Som ovanstående skrev; jag är med i matchen tack vare storasyster.
Sant så sant.
Det är ju så att man växer in i det. Tillvaron med en till familjemedlem. Vi som har 5 barn (aldrig trodde jag att vi sku ha så många!) kan också se skillnaden i ”jobbigheten” nu då vi har 4 större barn och en liten. Det är enklare nu med 5 än då vi hade 4 och alla var små..så inte är det bara mängden barn som påverkar . Utan åldersskillnaden/sjukdomar annat i livet..men ett barn till är alltid en personlighet till 😊. Mer att älska och sköta om (och ofantligt mycket mer kläder att tvätta/vika undan blir det 😉)
Förresten, din bok är jättebra! Du ska vara stolt över den. Ha en fin dag