Jag behöver det där undantaget

Han handlar inte mycket. Ett broilerlår, en fil, en mjölkliter. Och en film. Jag tänker mig att han nog bor ensam, det är så sällan vi med större hushåll köper bara en mjölkliter i början av veckan.

När han har betalat åker han nog hem till ett tyst hem. Han äter sin fil och sedan sätter han sig i soffan, ensam, och ser filmen. Fast det är sent och måndag och filmen är lång. För han vet att ingen kommer att väcka honom i natt. När han väl somnar får han sova ostört och den som vet sådant har råd att tänja på gränserna.

När jag har betalat åker jag hem till ett hem som nästan aldrig är tyst. Tre av tre barn kommer att vara vakna och på gång. Fil och film i tystnad är det sista som väntar mig.

Och där jag står i kassakön bakom mannen kan jag inte hjälpa att jag blir lite avundsjuk. Jag vill också ha tystnad och lugn och ro och film och ostörda nätter. Lite gammal hederlig förutsägbarhet.

Jag är så trött i den där stunden. Har just fått dåliga nyheter hos tandläkaren. Och jag har fått betydligt sämre och sorgligare nyheter av en god vän. Det sista jag orkar med i kväll är livsviktiga samtal vid sängkanter och amningsmaraton. Jag vill bara vara ifred. Och det hem som är mitt erbjuder mycket, men ifred står typ aldrig någonsin på menyn. Fast jag just nu önskar så innerligt.

Jag hinner inte ens tänka tanken innan jag inser att min önskan egentligen inte är sann. Jag längtar efter tystnad för att den tack och lov så sällan blir mig given. Jag har fått det liv jag ville ha och just nu ingår väldigt lite tystnad i det livet. En icke-tystnad som är i allra högsta grad självvald och önskad. Jag vill ju ha tystnaden som ett undantag, som en sällsynt gäst och en lyxvara.

Mannen framför mig kanske hade samma dröm som jag en gång. Kanske han också ville ha ett liv med väldigt lite tystnad. Kanske ett sådant liv hade varit det självvalda och önskade också för honom.

Jag vill inte byta. Aldrig någonsin vill jag det.

Men jag behöver det där undantaget, den där sällsynta gästen, den där lyxvaran. Ibland. Och just nu är undantaget så extremt undantaget att det är typ aldrig. Den sällsynta gästen verkar ha glömt var jag bor och jag har tydligen inte råd med lyxvaran.

Det är väl med andra ord som det ska vara när den minsta fortfarande är väldigt liten och de två andra fortfarande kräver en hel del. Det är tusen kramar om dagen, nästan lika många pussar och en hel del famntid däremellan. Det är memory och Alfons Åberg-spelet och det är samtal om död och liv och shopkins och det är legobygge och det är gemensamma läsestunder och det är ett ändlöst medlande i syskonkonflikter som saknar vinnare varje gång.

Det är mycket nu. Men tyst är det inte.

kass-family-portraits-by-kavilo-photography-4

Bild: Kavilo photography.

Advertisements

One thought on “Jag behöver det där undantaget

  1. Ja a, du vakande kvinna. Häromnatten smög en ung man på åtta år in i sovrummet i tårar och undran om huruvida han kommer att sakna sitt liv sen när han är död.
    Tårarna rann som regn på hans kinder och jag tog sats för att berätta för honom om hur man först ska leva och därefter dö. Men att inget av det sker samtidigt. Att när man dör så vill man nästan det, för då är man redan så trött. Då är det bara som att somna .
    Det kallas för att ljuga. Jag ljög. Jag sa att ingen dör innan den levt färdigt.
    Lögn. Det står jag för. Det är sånt man vakar för tills man ser den storsörjande ljusna och somna i ens redan från förut upptagna säng…

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s