Det bästa jag har här på jorden är Fredrik. Jag vet inte längre vad och vem jag skulle vara utan honom, men jag vet att jag skulle vara sämre.
Just nu är han och jag väldigt mycket föräldrar och väldigt lite något annat. Vi räcker i bästa fall till för alla våra barns alla behov och vi har på något sätt tvingats lägga vår egen relation på paus. Motvilligt. Nu är inte tid för romantiska middagar, spontana dejter, djupa samtal inpå småtimmar och hångel i biomörkret (det jag saknar mest just i dag). Nu är tid för överlevnad.
Den här pausen får förstås inte bli lång. Långa pauser dödar relationer. Samtidigt vet jag att vår relation klarar en liten paus bättre än allt annat som nu pockar på klarar det. Jag litar så oerhört mycket på oss och den relation som vi är. Jag är så väldigt trygg i det vi har.
Men jag saknar honom. Jag ska därför bli bättre på att krypa närmare i soffan när vi någon gång kommer dit. Jag ska bli bättre på att komma ihåg godnattkyssen, också de dagar då jag sover redan när jag borstar tänderna. Det har jag råd med. Alla dagar.
Och snart, älskling, snarare än vi tror nu, ska jag bli så sjukt mycket din fru igen att du nästan tröttnar. Men bara nästan. Av någon oförklarlig orsak och av outsinlig nåd verkar du aldrig tröttna.
Nästan för lycklig 
Vad fint skrivet! Tycker om öppenheten.
Menar, det måste finnas fler som känner lika, men få som vågar tala om det rakt ut.
Kram!
Att läsa dina inlägg är som att gå 2 år bakåt i tiden, när vår tredje var nyfödd. På något vis så tillfredsställande att läsa om er överlevnad. Att veta, det blir ”bättre” och vi överlevde!
Du sätter ord på mina känslor, tack! Jag födde mitt andra barn två dagar innan er Hilde kom så dina texter beskriver verkligen även vår livssitaution just nu. Skönt att vi inte är ensamma!
Just sådär är det, och man hittar nog tillbaka till varandra! Just nu är det bästa som finns kvällarna tillsammans med mannen och Netflix, nåt jag inte orkade med på flera år.
Bra skrivet. Tror det är många som har det så, men säger det inte högt. Ibland behövs ju bara en liten sak, en blinkning, en kram, några fina ord. Man vet var man har varann.
/Kitty
Känner så igen mig! Är fyrbarnsmamma och vår minsting 9 mån. Äldsta är tonåring så råkar babyn nångång somna så tidigt att man inte själv slocknar samtidigt så har man äldsta barnet som är vaken.