Några månader innan Hilde skulle fylla tre år började hon på sitt andra dagis. Den där allra första dagen skulle hon och jag bara hälsa på en kort stund, för så brukar man ju göra. Men Hilde var genast på gång och lekte och stortrivdes och när det blev prat om lunch frågade hon frimodigt om hon också får äta där. Det var första gången jag vågade tro att också den här dagisstarten skulle gå bra. Hennes livs första gick så enormt smidigt, det gick liksom varken att tro eller hoppas att den andra skulle kunna matcha.

Mot alla odds var det köttsoppa just den dagen, en av få rätter som hon på den tiden kunde äta utan allergianpassning, så hon fick äta med de andra. Jag satt i rummet intill och tjuvlyssnade på henne. Hon pratade och tog mycket plats, trots att alla kring bordet var helt nya människor för henne. Hon bad om mera mat och jag vågade igen tro att det här skulle gå riktigt bra.

Så var det en av de äldre pojkarna på dagiset som frågade något om eller av Tilde. Och Hilde säger bestämt och högt och tydligt:

– Jag heter inte Tilde. Jag heter Hilde. Eller Hildis.

Och i den stunden visste jag att dagisstarten skulle gå hur bra som helst.

Vilket den också gjorde.

Älskade Hilde eller Hildis, jag hoppas att du alltid ska få ha kvar det mod och den frimodighet som har präglat dig hela ditt liv. Att du ska vilja och våga och lita på.

Det finns gånger när jag kan önska att våra barn skulle vara mer åldersmässigt samspelta. Det är rätt svårt att hitta saker som alla tre tycker om eller tidpunkter när alla tre alls tycker om saker. Jag som själv hade två väldigt jämngamla systrar kunde lätt skriva hela romaner om det goda med det.

Men jag tror faktiskt att jag också kunde få ihop en roman eller två om det goda med lite större åldersskillnad mellan barnen – och jag vet att jag har lovat skriva ett sådant inlägg. Det kommer! Vi kan kalla dagens inlägg en trailer inför det inlägget.

En riktigt god sak med åldersskillnad är att det är magiskt att ha en nästan-tonåring och en fyraåring samtidigt. Hilde är vandrande avväpning. Hon framkallar det mjuka och gosiga i oss alla och det går inte en dag utan att vi alla fyra tycker att hon är det gulligaste som finns. Att förenas kring det är stort. Att tillsammans få skratta med henne och att få berätta Hilde-storyn för varandra är bäst. Att det alltid finns någon som man kan och får vara liten med, också när man håller på att bli stor, är värdefullt. Den relation som finns mellan Ingrid och Hilde är kanske det vackraste jag sett. Deras syskonband är så starkt och de mår så bra av varandra.

Det här goda ska jag försöka påminna mig själv om nästa gång Ingrid vakar till två och Hide vaknar vid sex. Det kan bli svårt att minnas där och då, men försöka duger.

Hon ber med jättehög röst. Vare sig vi ber Gud som haver som bön eller som sång så använder hon varenda decibel hon blivit given. Och precis som våra andra barn är hon given rätt många.

Landar orden alls i henne? frågar jag mig ibland när hon nästan vrålar fram sin aftonbön. Jag vet inte vem som var först med att be den här bönen, men är så gott som helt säker på att hen inte föreställde sig den här röststyrkan och intensiteten. Det matchar inte riktigt.

Och minst lika berättigat: landar orden alls i mig? En person som analyserar medbejdarens röstvolym kan knappast anklagas för att föra ett hjärtats rena samtal med Gud, eller hur?

Men jag är faktiskt rätt övertygad om att också de böneord som upprepas nästan mekaniskt landar i oss. Att också de orden spelar roll. Och jag är rätt övertygad om att det är just de ord som kan upprepas mekaniskt som har landat allra djupast i oss och att det är dem vi har tillgång till också i de kritiska stunder när inga andra ord finns kvar och räcker till. Det är styrkan i de ord vi lär oss utantill. De försvinner ingenstans. (Jag kan till exempel efter tjugo år stora delar av E-Types rap i Angels crying och varje ord i Backstreet Boys The call. Jag vet visserligen inte hur just de orden någonsin ska kunna hjälpa mig, men de finns i mig likväl.)

Så vi fortsätter skriksjunga Gud som haver, vare sig orden just ikväll landar i oss eller flyger in bakom bokhyllan. För det är ord jag hoppas att hon ska få ha med sig och lita på hela resten av sitt liv.

– Du är världens bästa mamma i hela världen.

Så sa hon till mig, min älskade lilla Hild. Hon som är världens bästa Hilde i hela världen.

Idag vaknade jag trött och för tidigt. The story of my jullov. Jag spelade spel och byggde pussel med Hilde. Sedan åt jag frukost och sedan läste jag och sedan gick jag ut och sprang dagens femma.

Så där har egentligen varenda jullovsmorgon sett ut.

Dagens femma var den kallaste på länge. Den enda som gett mig rimfrost i ögonfransarna. Så på det sätter var den speciell. Men mest av allt var den speciell för att jag idag har sprungit fem kilometer 250 dagar i sträck.

Tänk att mitt lilla projekt i coronamaj blev något jag med glädje håller på med ännu i januari. Tänk att en så liten sak kan ge så mycket. Tänk att jag har fått vara helt frisk så här många dagar – det har aldrig någonsin hänt tidigare.

Och tänk att den här tappra kroppen har fått ta så mycket skit av mig genom åren. Förlåt. Och tack, kropp!

Jag läste 176 böcker under år 2020.

Nästan inget var riktigt riktigt dåligt, så blir det ju lätt för oss som tycker riktigt riktigt mycket om att läsa. Nästan allt var åtminstone okej, det mesta bra och några riktigt riktigt bra.

Jag hade tänkt presentera mina tio favoriter, men den gallringen var för hård. Så det blev tretton. Tretton favoriter från 2020, i den ordning jag kom att läsa dem.

Håll till godo.

Den fantastiska Ivan av Katherine Applegate. Gorillan Ivan bor i en bur på ett stort köpcenter för att fungera som lockbete för kunderna. Han har vant sig vid det livet och saknar sällan livet i djungeln. Men elefantungen Ruby får Ivan och de andra djuren att förstå att de alla är fångar, och Ivan bestämmer sig för att göra något. Det här är en berättelse om vänskap, mod, fångenskap och frihet. Om vissa människors ondska, om andra människors trötthet. Men allra mest om några människors – och djurs – vägran att acceptera det som är fel. Om en stor gorilla och om en liten elefant och en enorm vänskap. För läsare från 10 år och uppåt. Högt uppåt. Satt och grät på tåget till Helsingfors när jag läste den här. Så stark, så sorglig, så vacker.

Klubben av Matida Gustavsson. Den här boken känner de flesta till. I november 2017 publicerar Gustavsson en artikel om en svensk kulturprofil där aderton kvinnor anklagar honom för våldtäkter, hot och trakasserier. I den här boken får läsaren veta mer om den här fruktansvärda berättelsen. En väldigt spännande och väldigt välskriven bok.

Klein av Axel Åhman. Den här novellsamlingen är underbar. Och jag tycker sällan om novellsamlingar. Men jag bär fortfarande med mig en del av karaktärerna, de fångade mig helt. Oerhört roligt men också oerhört viktigt om manlighet och normer och mod. Ljuvlig!

Heiman av Ann-Luise Bertell. En pärla! En stark och berörande berättelse där vi får följa Elof genom hela hans liv, ett liv som på många sätt formas av rädsla och oro. Underbart välskriven. Underbart läsvärd.

Sen for jag hem av Karin Smirnoff. Jag kan inte annat än stämma in i den kör som lovordar Karin Smirnoffs trilogi om Jana Kippo. Hårt och kargt och brutalt. Och brutalt bra. Men det här är den tredje boken, du måste naturligtvis börja med Jag for ner till bror.

Silvervägen av Stina Jackson. Den här älskade jag. För jag tycker ju om när det är spännande, men jag tycker ofta att det blir för spännande. Den här höll sig på rätt nivå. En av de där böckerna som gör att du bara måste läsa vidare, du bara måste få veta vad som ska hända.

Vi är en av Sarah Crossan är en roman om två sammanvuxna tvillingsystrar som inte vet om något annat liv än det ytterst delade. De har vant sig, men så en dag erkänner Grace att hon inte längre mår bra och tvillingarna står inför ett hopplöst omöjligt val. En unik berättelse som är skriven på ett fantastiskt, lyriskt sätt. En stark läsupplevelse.

Små stora saker av Jodi Picoult. Något av det mest berörande jag läste under hela året. Så stark och så viktig och så orubblig berättelse om ett samhälle som sviker. Om rasismens och orättvisornas fulaste ansikte. Om medmänsklighetens vackraste.

Där kräftorna sjunger av Delia Owens. Också en av höjdarnas höjdare. Den här glömmer jag nog aldrig. En Berättelse med största tänkbara B.

Säg inget om Lydia av Celeste Ng. I den här boken möter vi en familj bestående av brustna människor som gör sitt bästa. Jag tycker om böcker som får mig att se på människor med större kärlek och nåd, det gäller visserligen så gott som alla böcker. Men vissa ännu mer än andra. Den här är vissa.

Så otippat! Ännu en novellsamling. Får jag följ med dig hem av Marie Aubert. En rad berättelser om människor som längtar efter kärlek. Det finns väl inget bättre och svårare att längta efter. Egentligen var det en enda bisats i en enda av de här texterna som slukade mig helt. Det kan räcka med det om bisatsen landar helt rätt.

Jaktlaget av Ulrika Hansson. Det här är lugnt också en av årets starkaste läsupplevelser för mig. Jag tyckte så mycket om så många av karaktärerna och deras livsöden drabbade mig. Österbotten har sina sidor och ofta går de bästa och de sämsta sidorna väldigt nära varandra. Så sjukt bra bok!

Snösystern av Maja Lunde och Lisa Aisato. Varje decemberkväll i väntan på julen fick jag läsa ett kapitel ur den här boken för Arvid. Han som säger sig avsky att läsa älskade varje stund. Det gjorde jag också. Ett magiskt juläventyr där du får sörja, skratta, mysa och ibland krypa riktigt nära för att det blir nästan för spännande. En av de klart bästa och vackraste julkalenderböcker jag har läst. Att jag fick läsa den med just Arvid gjorde nog sitt.

Ja. Det var läsningen 2020. Det har nog inte gått en enda dag utan åtminstone lite skön skönlitteratur. Så vill jag ju ha det.

Jag är så glad att jag tycker om att läsa.

Hur man vet att man fått hjälp med den digitala handlingslistan?

Så här:

Tack.

Jag kommer fortfarande ihåg den där dagen när coronan blev på riktigt. Det var torsdagen den tolfte mars. På förmiddagen hade jag haft några skolbesök i en skola och på eftermiddagen hade jag haft två träffar med personalen på ett daghem. Samma kväll skulle jag föreläsa på ett föräldramöte på samma daghem, nu i pausen satt jag och jobbade på kotipizza i Jakobstad.

Det var den dagen vi fick veta att Stafettkarnevalen skulle ställas in. Det var den dagen som en massa andra saker ställdes in och sköts upp. Det var den dagen vi finländare började köpa hem wc-papper. Och – lämpligt nog – den dagen vi fick hem de femton säckar wc-papper som vi borde ha sålt till förmån för fotbollen men nu köpte till lika stor förmån för samma fotboll.

Under mina timmar på kotipizza fick jag flera avbokningar. Den kalender som hade varit så fullklottrad blev plötsligt nästan tom. Jag gick till bilen längs en märkligt folktom gata för att köra tillbaka till daghemmet och drabbades av en stark overklighetskänsla. Händer det här?

Jag tänkte då och jag tänker fortfarande; att vi människor nog måste så väldigt mycket mindre än vi instinktivt och i regel tror. Det går ju faktiskt att avboka och ställa in. Nästan vad som helst. Och världen snurrar vidare ändå. Jag är förstås medveten om att konsekvenserna kan vara stora och till och med enormt stora, men världen snurrar vidare och det är en stor tröst åtminstone för mig som ibland glömmer bort att nästan inget är på liv och död.

I bästa fall har vi blivit lite snällare mot oss själva under året som gått. I bästa fall kan också framtida kalendrar vara en aning luftigare än kalendrarna var före coronan. I bästa fall har vi insett att mycket av det som vi går omkring och tror att vi måste faktiskt är sådant som vi inte måste utan i bästa fall sådant som vi ”bara” vill och i sämre fall sådant som vi ”borde”.

Och i bästa fall har vi blivit lite bättre på att värna om vår värld. Mycket av det vi gjorde – eller rättare sagt inte gjorde – år 2020 var plåster för vår blödande planet. Må vi fortsätta plåstra om den.

– Påminn mig om att vi måste tala om två saker. Ett: frustrationen över en podcast om sex. Två: smärtan i att känna sig moraliskt överlägsen.

Så sa jag i förrgår när vi bestämde nyårsmenyn på FaceTime med bästa kompisarna.

– Jag hör att det blir en ytlig nyårsafton, sa han.

Ironiskt, förstås. Och han hade ju rätt. Det blev inte ytligt. Inte det minsta. Har väl inte blivit ytligt en enda gång sedan vi började hänga med varandra för femton år sedan.

Vi fick på många sätt en fin kväll. Både hon och jag hade långa, glittriga örhängen. Som vi hade bestämt. Arvid hade kavaj – visserligen med träningströja under – och vattenkammat hår – visserligen svettkammat – men ändå. Vi åt lyxigt och gott. Barnen var glada och på gång. Vi åt jättemycket godis, mest för min skull.

Men efter bara några timmar tog hon fram en påse blåbär ur frysen för att dämpa smärtan. Hon sa inte ett ord om hur ont hon hade. Låg på soffan med sin blåbärspåse och var tapper. När vi skulle spraka sprakastickor fick hon stanna inne under en filt och när vi kom in igen meddelade hon att de tyvärr måste åka hem. Det gick bara inte.

Så redan halv elva har jag tvättat bort sminket och bytt om till pyjamas. Jag sitter vid Hildes sängkant och tänker på min älskade bästa vän och andra i mitt liv som verkligen kämpar. Jag inser att jag tar så mycket mindre för givet numera. Sjukdom och död och elände kryper sig allt närmare, det är en ofrånkomlig del av att bli äldre. En smärtsam del, men också en del som ger perspektiv som på riktigt gör skillnad varje dag.

Jag vet det så väl: år 2020, mot mig och min familj var du ändå ett ganska nådigt år. Visst föll vi ibland, men vi tvingades inte gå på knäna. Vi fick inte allt vi ville, men vi fick allt vi behövde och det är faktiskt allt vi behövde.

Nu går vi in i ett nytt år. De senaste veckorna har mitt flöde, och säkert ditt också, svämmat över av tacksamhet för att det här skitåret äntligen går mot sitt slut och för att det löftesrika nya året äntligen kommer. Och jo, för någon blir det nya året ett klart bättre år än 2020, men för någon annan ett klart sämre. Aldrig vet vi vad som väntar oss, aldrig vet vi vilka händelser som kommer att förändra just vårt liv och när de händelserna drabbar oss. Det enda jag vet är att vi klarar vad som helst bättre om vi inte behöver klara det ensamma. Så jag håller riktigt hårt i familjen, i henne med blåbärspåsen och alla andra kära vänner. För att ni ska finnas där om jag behöver er och för att jag ska finnas där om ni behöver mig. För att vi ska finnas där för varandra. För att allt – ja, allt – blir lättare och roligare och bättre då.

Gott nytt år!

Jag skriver kort och paketerar in julklapp till min gudson som bor alldeles för långt borta. Hilde är med och ritar en julteckning som vi skickar med i paketet. Hon är lite osäker på vem den här gudsonen är, vilket är helt rimligt. Hon har inte fått träffa honom många gånger och det är nog nästan två år sedan sist. Halva Hildes liv. Märkliga tanke.

Så hon ställer några frågor för att dra sig till minnes. Vem är han riktigt? En av hennes första frågor:

– Är han död?

Jag önskar att det skulle vara en absurd fråga, helt tagen ur luften, men det här var hösten när våra barn lärde sig att barn kan dö. Och att man kan skriva brev till och rita teckningar till också dem som inte längre lever.

Vi har besökt begravningsplatsen oftare den här hösten än alla andra höstar. Våra barn vet mer om död än de visste innan. Mer än vi önskar att de skulle behöva veta.

Det har varit coronahöst, ja. Men det har också varit en annan höst. Och mitt i allt det fasansfullt mörka och sorgliga så finns det också en större tacksamhet än någonsin för alla dagar när alla bara finns. De dagarna är de bästa dagarna.