Det tog några tappra försök innan både jag och Ingrid såg glada ut på bild när vi lekte med photo booth. Vi såg dock väldigt glada ut när kameran inte tittade.

I dag märkte jag ett av problemen med att ha lugg (utöver de där självklara katastrofliknande dilemman som blir konsekvensen av självlockigt hår i kombination med lugg – jag måste sakna självbevarelsedrift som ens tänkte tanken på att klippa en sådan här frisyr).

Nåja. Dagens problem: om man inte drunknar i pengar, tid eller supernådiga frisörer måste man ibland klippa till luggen själv. Detta är en utmaning för mig av två orsaker:

1. Jag är den klumpigaste människa som någonsin funnits. Tummen mitt i handen är en komplimang i mitt fall. Jag äger inte tummar.

2. Jag äger lika få frisörsaxar som tummar.

Summa: I morse klippte jag till min lugg under stor tidspress med en vanlig kökssax. Och märkte först efteråt att det fanns yoghurt på samma sax. Ett par minuter tidigare hade Fredrik klippt till ett youghurtpaket med samma vapen. Blä. Att resultatet inte blev speciellt bra var plötsligt ett ganska litet problem.

Jag har inte råd att vara noga och får så lov att vara glad trots att jag numera har huvudstadsregionens snedast och sämst klippta lugg.

Hon var så söt när hon som sjuk bara somnade lite var som helst och när som helst och hur som helst. Så söt. Ändå föredrar jag alla gånger en frisk flicka. Alla gånger.

Min dotter måste vara världsmästare på att pussla. I hennes viktklass då förstås. Jag är imponerad nästan till tårar.

Min dotter måste vara världsmästare på att pussla. I hennes viktklass då förstås. Jag är imponerad nästan till tårar.

Söndag. Vilodag. Gudstjänstdag. Vilket-jobb-skulle-jag-söka-i-dag-dag. För en gångs skull levererade jobbannonserna ett jobb som skulle passa mig nästan perfekt. Ett sådant jobb som jag för något år sedan lovade mig själv att söka om det någon gång mot förmodan skulle dyka upp i annonsform. I dag dök det upp. Och jag kände ingenting. Inte ens så mycket att jag brydde mig om att berätta om det för Fredrik eller Ingrid som var mitt sällskap vid intagandet av morgontidning. Jag var bara sval. Glad för någon annans skull, men sval. Jag trivs nämligen så ofantligt bra med det jobb jag har. Jag tittar inte bakåt eller åt sidorna. Inte ens framåt trots att jag borde. Ingenting skulle passa bättre just nu. Ingenting. Det är så perfekt att jag ibland inte ens kan tro att det är sant. Det går nästan aldrig en dag utan att jag bara förundras över det faktum att jag fick just precis det här jobbet. Och de gånger det går en sådan dag är det inte på grund av jobbet utan kanske på grund av sjukdom eller andra ödsligheter.

Jag gjorde ett fynd i dag när vi plockade fram den riktiga barnvagnen i stället för paraplyskrället. Inne i det som jag tror heter sufletten (och som ingen som inte har barn kan veta vad jag menar med) låg min telefon. Den grå som jag inte sett på ganska precis tre månader.

Jag leker att det inte hände. För tyvääärr så har jag ju fått låna en mycket fräschare och roligare av Lottah. Och tyvääärr så har jag ju redan beställt en iphone och fått bekräftat att den nog är på väg snart. Så vi kan säga så här: Ingrid har en egen telefon.

En maträtt jag äter alldeles för sällan är våfflor. I dag blev vi bjudna på sådana hos vännerna M och C. De kan i sanning tillreda våfflor med de mest fantastiska tillbehör. It was a good day.

Värdparet skämde bort oss och gav oss mer än vi förtjänade.

Är man en superallergiker äter man på lite andra villkor än vi andra. Men knackkorv fungerar ju alltid.

Ingrid stortrivdes då hon fick härja fritt med filtar och dynor.

Hon hann också se några avsnitt av Molly Mus.

Vi lärde oss ett nytt sällskapsspel. Jag tyckte om. Och jag vann. Ganska överlägset. Nubörjartur, sa alla. Jag låter dem tro att det var så men ser fram emot att få bevisa att de har fel.

En maträtt jag äter alldeles för sällan är våfflor. I dag blev vi bjudna på sådana hos vännerna M och C. De kan i sanning tillreda våfflor med de mest fantastiska tillbehör. It was a good day.

Värdparet skämde bort oss och gav oss mer än vi förtjänade.

Är man en superallergiker äter man på lite andra villkor än vi andra. Men knackkorv fungerar ju alltid.

Ingrid stortrivdes då hon fick härja fritt med filtar och dynor.

Hon hann också se några avsnitt av Molly Mus.

Vi lärde oss ett nytt sällskapsspel. Jag tyckte om. Och jag vann. Ganska överlägset. Nubörjartur, sa alla. Jag låter dem tro att det var så men ser fram emot att få bevisa att de har fel.

Denna bild prydde framsidan på en av landets svenskspråkiga dagstidningar för en vecka sedan. Farsdag till ära intervjuades män i den positionen och min var en av dem. Jag fick agera fotograf under ruttna omständigheter. Men objekten ställer ju verkligen upp så resultatet går väl att leva med.