Vänner på soffan. Knäckebröd på soffbordet. Ljus på hyllan. Frid i själen. Skrattigt prat i barnkammaren. Jag har det inte dåligt.

Vänner på soffan. Knäckebröd på soffbordet. Ljus på hyllan. Frid i själen. Skrattigt prat i barnkammaren. Jag har det inte dåligt.

Också i dag släpas wc-borsten omkring som en slags snuttefilt. Vad är det egentligen för fel på snuttefiltar? Eller nallar eller gosedjur? Varför duger de inte? Varför fyller de inte sin funktion?

Man kan ju också fråga sig varför jag fotograferar eländet i stället för att ta itu med det. Kanske jag på någon nivå ändå tycker att problemet är ganska litet. Att det är lite skönt så länge livet är så ljust och glatt och hanterbart att wc-borstar på fel ställe kan anses vara ett problem.

Jag kan också understryka, för känsliga läsare, att vi har löst wc-borstproblemet på ett sätt i vår familj som gör att läget inte är lika ofräscht som man kunde tro vid första anblick.

Och så snabbt livet kan göra en helomvändning. Så snabbt allt kan bli så annorlunda. Den ovanligt bra tisdagen fick en spark i skrevet när Ingrid för en stund sedan hade tre raseriutrott på under tio minuter. Problemen var oändliga. Vi hade lämnat knäckebröd på soffbordet efter gårdagens festligheter som hon naturligtvis inte kan äta. Katastrof ett. Hon drabbades av någon aggressiv, plötslig hunger. Katastrof två. Hon fick syn på en burk vitaminer och trodde att det var hennes hett önskade fluortabeltter. Katastrof tre.

Aaaahhh!

Men lika snabbt gör livet en helomvändning till och plötsligt är den ovanligt goda tisdagen tillbaka. Man känner sig lycklig igen och inbillar sig för en stund att man till och med är lite fräsch och ganska pigg.

Och medan alla andra har en helt vanlig tisdag har jag en ovanligt bra sådan. Jag har jobbat under harmoniska omständigheter på förmiddagen. Jag har hängt på min älskades arbetsplats en stund mitt på dagen. Där fick jag krama fina människor och äta lunch. Mikroizzan för 1,60 var godare än den hade behövt vara, men så är jag ju int kräsen när det kommer till ätbara ting. Nu är jag tillbaka på min egen arbetsplats och sitter vid min nästan egna dator vid mitt nästan egna bord och tycker att livet är ganska så härligt.

När jag avslutat dagens arbetsdag måste jag blåsa ut 12 levande stearinljus. Åh, dessa ljuva höstkvällar. Vår livskvalitet ökade avsevärt när vi inhandlade våra ljusrelaterade ting i lördags. Nu är mörker lika med mys och ljus. Det finns ju inget sorgligt med det.

Dagens sista hälsning kommer från Ingrid vid middagsbordet. Den här gesten gör hon alltid när man frågar var något är och hon liksom deltar i den frågan med alla möjliga sinnen. Jag tror hon har lärt sig av mig. Som överdramatisk människa har jag en tendens att gestera vilt i allmänhet och i synnerhet i sällskap av barn. Jag måste jobba med det där. Så här kan vi ju inte ha det i längden. 

Med det sagt ska jag sluta roa mig på datorn och återgå till att roa mig med jobb. Tack vare min fantastiska man kom jag ihåg att pausa i arbetet för ett avsnitt desperate. En man som påminner om sådana saker är i sanning en bra man.

Dagens sista hälsning kommer från Ingrid vid middagsbordet. Den här gesten gör hon alltid när man frågar var något är och hon liksom deltar i den frågan med alla möjliga sinnen. Jag tror hon har lärt sig av mig. Som överdramatisk människa har jag en tendens att gestera vilt i allmänhet och i synnerhet i sällskap av barn. Jag måste jobba med det där. Så här kan vi ju inte ha det i längden. 

Med det sagt ska jag sluta roa mig på datorn och återgå till att roa mig med jobb. Tack vare min fantastiska man kom jag ihåg att pausa i arbetet för ett avsnitt desperate. En man som påminner om sådana saker är i sanning en bra man.

Bevisar med bild hur begåvat min dotter lägger pussel. Hon har tappat bort vissa bitar. Till exempel fjärilen. Jag undrar om hon gjort det med flit för att hon ändå aldrig lyckades lägga den rätt. Tror hon hade svårt att se vad som var upp och vad som var ner på det djuret. Och det har man ju stor förståelse för. Lättare djur finns ju att pussla med för en människa som inte nått den aktningsvärda åldern av 1,5 ännu.

Det tog några tappra försök innan både jag och Ingrid såg glada ut på bild när vi lekte med photo booth. Vi såg dock väldigt glada ut när kameran inte tittade.