Att handla mat med Ingrid en måndagskväll är detsamma som att få många nya vänner. Hon tar kontakt med folk hela tiden. Marscherar fram till dem och tittar. Vinkar. Skrattar. Tittar. Tittar. Tittar. Hennes ögon är rundare och större än någon annans ögon. Och de arbetar helt ogenerat. Jag tycker det är fräscht. Livet med en Ingrid skulle säkert vara en rejäl prövning för en introvert stackare. Tur att hon har talträngda föräldrar som har ett nästan för stort intresse för människor.

Kram, säger Ingrid och slår sina ljuva armar kring ett föremål. Hon hyser spontan kärlek för vår wake-up-lampa. Tur att någon gör det. Vi har väl inte använt den seriöst en enda gång den här hösten. Kan förstås delvis bero på att vi har en livslevande väckarklocka som väcker oss före någon annan klocka hinner med det.

Medan jag i dag arbetat för brödfödan har jag saknat mitt barn oerhört mycket. Hon är fantastisk. Helt fantastisk. I natt var hon vaken, men jag förlät henne när hon låg och sa: ”pussa pappa” och ”pussa mamma”. Också minnet av hur hon i går på åldringshemmen gick och tog de gamla människorna i hand och krystade fram något som lät som ”god jul” är en ny favorit. Som jag sa; helt fantastisk. Och nu är jag hennes hela kvällen.

I prästkretsar talar man ibland om ett fenomen som går under benämningen black monday. Det handlar egentligen om att man har levererat under helgen och känner sig tom och mör och på olika sätt slut som människa när måndagen kommer. I vårt hem är det lite black monday i dag. Jag och Fredrik försökte råda bot genom att handla julklappar i ett shoppingcenter. Det hjälpte inte. Att skjuta upp de flesta uppköpen och i stället åka hem och äta lunch visade sig vara en bättre lösning. Nu känns det lite ljusare och mindre svart. Inte direkt vitt. Men kanske grått. I någon av alla dess nyanser.

I kväll har vi haft besök av denna fantastiska kvinna. Jag känner henne kanske för lite för att kalla henne tvillingsjäl, men jag väljer helt kallt att göra det ändå. Sällan, om någonsin, har jag träffat någon som jag sett så mycket av mig själv i.

På den sista bilden kan man ana att kvinnan har någon med sig, någon som sitter på hennes vänstra sida. Denna någon föredrar att vara anonym på min blogg, och den rätten unnar jag honom. Men han är definitivt sevärd.

Och vi for på två uppdrag till. Som drog ut på tiden då vi satt och drack kaffe med gammalt folk efteråt. Sedan blev det efterfest med hamburgare.

Och vi for på två uppdrag till. Som drog ut på tiden då vi satt och drack kaffe med gammalt folk efteråt. Sedan blev det efterfest med hamburgare.

Vid den tiden på dygnet då man ännu borde få sova smög vi iväg i vintermorgonen för att sprida lite lusseljus. Det var årets och dagens första två luciauppdrag. Flera lär det bli under dagen. Starten var god och de gamla rörda och rara.

Först var det brunch på LC med femtio andra. (Den här bilden borde få ett pris. Hur kan den ha blivit så enormt dålig?)

Sedan var det middag hemma hos oss med nio andra. (Längst till höger finns den politiskt inkorrekta svensken som slagit mig med häpnad och beundran fler än en gång i dag)

Sedan var det julfest i Munksnäs med hundratrettiofem andra. (Vi har rest oss för Av himlens höjd. Jag sitter långt bak och vid utgången. Så där som man gör när man medför barn på 1,5.)

Denna dagen ett liv, sa farbror Melker en gång. Jag kan bara hålla med.

I dag har det varit fart och fläkt hela dagen. Till och med jag tycker det. Och det blir på inget sätt glesare i morgon. Men det här är livet. Åtminstone vårt liv. Bättre än relationer blir det aldrig. Ju längre jag lever desto mera övertygad blir jag om just det; bättre än relationer blir det aldrig. Det finns inget roligare. Inget viktigare. Inget med mera evighetsvärde.