Det finns en alldeles förträffligt fräsch man i Stockholm som jag träffat två gånger i livet hittills. Han om någon krossar fördomar. Så politiskt inkorrekt på ett positivt sätt. Jag gillar allt jag har sett hittills.

Det lustiga är att första gången var för ganska precis ett år sedan när han var en av dem som skötte om mitt skrikande och sömnvägrande barn medan jag var på idol-final i Globen. Okej, det i sig är inte lustigt. Men det lustiga är att jag träffade honom för andra gången i går, exakt samma veckoslut i mitten av december då det är idol-final. Också denna gång hade jag ett skrikande och sömnvägrande barn. Cirkeln är sluten.

(Med det här inlägget kan man alltså läsa in att våra sömnproblem fortfarande är en del av vår vardag. En del jag inte längre orkar behandla i skrift för det börjar irritera mig ofantligt mycket. En gång i natt var jag nära lipen, men det är faktiskt första gången under denna period som pågått i tre onda veckor. Minst varannan natt är helt åt skogen. Blä. Sunkighet och slitenhet börjar bli en alltför övervägande del av min identitet)

Jag har avverkat årets tredje julfest. För tredje gången klädd i svart. För tredje gången gott och trevligt. Jag fick antagligen äta den dyraste mat jag någonsin ätit under mina levnadsår. Helt amazing förrätt som mättade och förgyllde, en riktigt god ankmiddag i storlek nästan osynlig och en efterrätt som aldrig borde ha tagit slut. Hem kom jag till min egen man, tre bullriga män och en högt älskad väninna. Att jag missat idol-finalen känns inte sorgligt. Dels för att kvällen var bra och dels för att jag nog tappade något av mitt intresse för det hela när Tove åkte ut. Hon var min största idol-kärlek i år. Så är det bara.

Ingrid åt middag. Sedan fick hon tvättas. Ack, denna redan från början trassliga kalufs!

Lucia är ju lite viktigt. Jag och Ingrid har dammat av våra kronor inför årets festligheter. Ingrid uppskattar inte alls sin krona i mjukisvariant. Hon bara sliter den av sig så fort hon får chansen. Otacksamt. Och noll respekt för viktiga traditioner.

Jag bestämde mig för att gå på julfesten i alla fall. Den som gott kan bli årets roligaste. Allt talar emot att jag ska gå. Argumenten på nej-sidan är enormt många. Men det finns ett tungt på ja-sidan; att det är så roligt. Och för ett livsnjutande lustbarn som jag själv väger ett sådant argument alltid tungt.

Bevis på att det här blir en rolig dag: i natt hade jag först svårt att somna och sedan svårt att sova. Någon gång ska jag lära mig att hantera festligheter och resor som en vuxen människa, men än så länge gör jag det med den frimodiga ivern hos ett litet barn.

Sak jag tycker just nu just i dag: man kunde ha letat fram Mammas pojkar och mödrar till dem som talar något mera tydligt och begripligt än de som nu utgör stjärnorna i programmet. Jag får anstränga mig lite för mycket för att få den vila och icke-krävande frid som jag önskar få ut av ett tv-program en torsdag.

Jag och Ingrid var på eftermiddagsvisit hos vänner. Av mindre trevliga orsaker, som hade ingenting med värdfamiljen att göra och en hel del med Ingrid att göra, var vi tvungna att avlägsna oss alltför tidigt. Jag hann inte ens föreviga det sällsynt vackra flickebarn som satt och tittade på oss med stora ögon när vi gjorde sorti. Visiten som skulle bli så trevlig. Jag hade sett fram emot att få diskutera med min vackra vän. En vän som jag kan prata föräldraskap, litteratur, teologi och journalistik med. En rätt så heltäckande vän, med andra ord.

Att en torsdag bara så där kunna åka till Ikea på lunchdejt med sin älskling är stort. Att plocka med sig lite ljus, en lasagneform och annat roligt är inte heller litet. Att ha mycket flexibilitet i arbetet är spektakulärt. Denna dag är det gott att vara jag.

Att en torsdag bara så där kunna åka till Ikea på lunchdejt med sin älskling är stort. Att plocka med sig lite ljus, en lasagneform och annat roligt är inte heller litet. Att ha mycket flexibilitet i arbetet är spektakulärt. Denna dag är det gott att vara jag.