I dag har jag all rätt att vara nostalgisk. Min förstfödda fyller nämligen ett och ett halvt år. Alla som tror att sådant inte behöver uppmärksammas och firas har helt fel. Det här är en dag av fest. Inte en dag med presenter och ballonger och annat tjafs (som om jag verkligen skulle tycka att sådant är tjafs), men en dag av stor glädje och förundran och tacksamhet! Hurra för världens allra bästa Ingrid!

Dagen till ära bjuder jag på en före-bild och ett par bilder från de allra första levnadsdagarna.

Några veckor före hon föddes var det redan så varmt att man kunde ha picknick på baksidan av huset. Det här är ett av få foton på mig som höggravid kvinna.

Ingrids första levnadsdag. Hon utstrålar vishet.

Hon sov en hel del i början. I vita vantar som BB förtjänstfullt försåg henne med. Familjerum regerar. Vi fick stanna hur länge vi ville och det kändes på alla sätt lyxigt.

Titta, hon är solbränd! Jag tycker det är magiskt att hon är brunare än jag när hon just tillbringat nio månader minst sagt inomhus och aldrig varit utomhus. Alltså, magiskt. En annan magisk sak är att det lite småmörka flickebarn som myser med mig här på bilden i dag är något av det ljusaste som världen skådat.

Mest magiskt av allt är ändå att just jag fick bli mamma till det roligaste, charmigaste och festligaste barn som finns. Det är ett sant privilegium och värt att fira alla dagar. Men denna dag lite mera än vanligt. Hurra för oss!

Facebook har sina sidor. Ibland, när jag får blommor och inbjudningar och farmdjur, blir jag bara trött. Och ibland blir jag bara glad. Som när jag får chatta med en vän som fattats mig länge. Jag vill nästan inte ens låta henne läsa ryska inför hennes tent i morgon. Jag vill bara säga åt henne ännu en gång att jag har tänkt på henne och att jag tycker om henne. Att hon är vacker på fler än ett sätt. Kanske jag skulle våga lova att allt reder upp sig trots att det är så där just nu. Men vem är jag att lova det? Jag kan bara hålla hennes hand, så gott det går på nätet. Och säga att jag innerligt hoppas att allt reder upp sig.

I kväll är det ishockey hos oss. För mig betyder det att det är salta nötter, chokladkonfekt (kanske årets bästa i human prisklass) och glass. Våra gäster är något mera intresserade av det som sker i Jönköping. Och just nu är de lite ledsna.

Vi fick gäster för en dryg timme sedan. Dagen är räddad. Livet har återvänt. Hurra för vänner och människor och för att det alltid ger mera än det tar!

Vi fick gäster för en dryg timme sedan. Dagen är räddad. Livet har återvänt. Hurra för vänner och människor och för att det alltid ger mera än det tar!

Den senaste timmen har varit en timme av besvikelse och felkörningar. Jag blir aggressiv när min gps inte förstår nya vägar och tror att jag kan svänga till vänster hur som helst eller göra en u-sväng på motorvägen. Jag blir också aggressiv när mitt dåliga lokalsinne efter alla dessa år ännu kan chockera mig. I natt kommer jag att drömma mardrömmar och höra gps:en som med uppfordrande röst säger åt mig att göra om rutten.

Om jag avrundar lite grann kan jag säga så här; i går på kvällen tog jag med mig en väninna som är tio år yngre (egentligen elva) och besökte en väninna som är tio år äldre (egentligen nio). Vi myste, drack te och tyckte om varandra i den äldre (men ack så välbevarade och rysligt snygga) väninnans soffa tills klockan var lite för mycket. Lite för sent kom jag hem. Och följaktligen; lite för trött är jag nu. Men världsliga ting som trötthet brukar alla gånger ge vika för väsentliga ting som relationer, människor, gemenskap. Och det är ju inte mer än rätt att det är så.

Om jag avrundar lite grann kan jag säga så här; i går på kvällen tog jag med mig en väninna som är tio år yngre (egentligen elva) och besökte en väninna som är tio år äldre (egentligen nio). Vi myste, drack te och tyckte om varandra i den äldre (men ack så välbevarade och rysligt snygga) väninnans soffa tills klockan var lite för mycket. Lite för sent kom jag hem. Och följaktligen; lite för trött är jag nu. Men världsliga ting som trötthet brukar alla gånger ge vika för väsentliga ting som relationer, människor, gemenskap. Och det är ju inte mer än rätt att det är så.

Ingrid har ingen fåtölj. Men hon tar vad hon har. Så kreativt.

I dag finns det egentligen så lite att säga att jag skulle göra bäst i att vara tyst. Jag har jobbat hårt ännu en dag och ser äntligen slutet på den här intensiva perioden. En del eftersläntreri lär det förstås bli, men på det stora hela kan jag avsluta åtminstone några kapitel.