Det är minus femton grader utomhus. Jag värnar om mina hälsa och är påbyltad till max. När jag kom hem från jobbet hann jag precis lassa av mig några lager vinterbeklädnad och dimpa ner i soffan när min man upplyser mig om att planeringsmötet inte blir hos oss utan på en annan plats och att vi måste gå genast. Jag säger bara tack för att den informationen kom just precis då och inte ett par minuter tidigare. Till och med en perfekt make kan ibland begå små synder så här en onsdag.

Det är minus femton grader utomhus. Jag värnar om mina hälsa och är påbyltad till max. När jag kom hem från jobbet hann jag precis lassa av mig några lager vinterbeklädnad och dimpa ner i soffan när min man upplyser mig om att planeringsmötet inte blir hos oss utan på en annan plats och att vi måste gå genast. Jag säger bara tack för att den informationen kom just precis då och inte ett par minuter tidigare. Till och med en perfekt make kan ibland begå små synder så här en onsdag.

I tolv och ett halvt år har jag varit kund hos Elisa (f.d. Radiolinja). Nu håller vårt förhållande på att ta slut. Jag har ringt och bett om en sista tjänst och jag har just fått ett textmeddelande som vädjar att jag ska stanna kvar. Det känns onekligen lite sorgligt även om frukten av detta arrangemang blir god. Men tolv och ett halvt år. Jag har inte en enda vän som jag känt lika länge som jag känt Elisa och dess tjänster. Det är bara familjen som följt med mig på samma sätt genom livet. Klart det är sorgligt. Till och med den mest hårdhudade måste ju erkänna att det här är en milstolpe.

På vintern tar håret skada av kyla. På sommaren tar håret skada av sol. Ibland kan jag undra hur man egentligen ska kunna segra i den här världen. Mitt hår vill gärna veta. Det mår apa.

I dag vill jag prisa det faktum att vi har två perfekta nätter bakom oss. Kanske denna destruktiva trend med varannan natt åt skogen äntligen har lämnat oss ifred. Kanske vi nu åter får leva glada nätter i vårt hem. Jag hoppas innerligt att det är så.

Jag har nämligen tänkt att den här julen ska vara närmast magiskt bra. För att de två senaste varit något tunga av fysiska orsaker såsom oöverkomlig trötthet (2008) och graviditetsillamående på hög nivå (2007). I år ska allt stämma. Krångel på nätterna passar på inget sätt in i min vision. Det finns helt enkelt inget utrymme för sådant.

När jag för en stund sedan ägnade mina julfestande vänner en tanke önskade jag av hela mitt hjärta att de har en riktigt bra kväll trots att jag inte kan vara med dem. Och det var skönt att få känna så, för så har det inte alltid varit. Det har funnits tider i mitt liv då jag lämnat mina vänner och varit rädd för två saker; att de ska tala skit om mig och att de ska ha roligt utan mig. Det är väl så här det är att ha riktiga vänner.

Jag upplevde en av storstadslivets baksidor när jag och Ingrid skulle förflytta oss från en förort till en annan i värsta rusningstrafik. Mitt annars så harmoniska och rofyllda sinne fick sig en törn när min GPS hela tiden räknade om den beräknande ankomsttiden. I slutet av rutten hade den flyttats fram med fjorton frustrerade minuter. Usch. Att se att trafikljuset lyser grönt och inte kunna röra sig ens en centimeter är bara fel. Men det härdar.

Vi hade trevligt hos våra nya bekantskaper. Sedan fick vi bege oss vidare till julfest med lite äldre bekantskaper. Härliga tider. Men undebart är kort om det är en tisdag och man har en dotter som nog kräver läggdags vid åtta. Vi utmanade genom att stretcha med en halv timme.

Om jag inte missminner mig var det den femte julfesten för i år. Jag har inte tröttnat.

Vi har finfrämmande. Min mamma, Ingrids mormor och Fredriks svärmor är på besök. Som bäst står högläsning på programmet. Sedan ska vi fika på örfilar och småningom ska jag och Ingrid på play-date till en annan del av denna stad.

Vi har finfrämmande. Min mamma, Ingrids mormor och Fredriks svärmor är på besök. Som bäst står högläsning på programmet. Sedan ska vi fika på örfilar och småningom ska jag och Ingrid på play-date till en annan del av denna stad.

Att handla mat med Ingrid en måndagskväll är detsamma som att få många nya vänner. Hon tar kontakt med folk hela tiden. Marscherar fram till dem och tittar. Vinkar. Skrattar. Tittar. Tittar. Tittar. Hennes ögon är rundare och större än någon annans ögon. Och de arbetar helt ogenerat. Jag tycker det är fräscht. Livet med en Ingrid skulle säkert vara en rejäl prövning för en introvert stackare. Tur att hon har talträngda föräldrar som har ett nästan för stort intresse för människor.