I prästkretsar talar man ibland om ett fenomen som går under benämningen black monday. Det handlar egentligen om att man har levererat under helgen och känner sig tom och mör och på olika sätt slut som människa när måndagen kommer. I vårt hem är det lite black monday i dag. Jag och Fredrik försökte råda bot genom att handla julklappar i ett shoppingcenter. Det hjälpte inte. Att skjuta upp de flesta uppköpen och i stället åka hem och äta lunch visade sig vara en bättre lösning. Nu känns det lite ljusare och mindre svart. Inte direkt vitt. Men kanske grått. I någon av alla dess nyanser.

I kväll har vi haft besök av denna fantastiska kvinna. Jag känner henne kanske för lite för att kalla henne tvillingsjäl, men jag väljer helt kallt att göra det ändå. Sällan, om någonsin, har jag träffat någon som jag sett så mycket av mig själv i.

På den sista bilden kan man ana att kvinnan har någon med sig, någon som sitter på hennes vänstra sida. Denna någon föredrar att vara anonym på min blogg, och den rätten unnar jag honom. Men han är definitivt sevärd.

Och vi for på två uppdrag till. Som drog ut på tiden då vi satt och drack kaffe med gammalt folk efteråt. Sedan blev det efterfest med hamburgare.

Och vi for på två uppdrag till. Som drog ut på tiden då vi satt och drack kaffe med gammalt folk efteråt. Sedan blev det efterfest med hamburgare.

Vid den tiden på dygnet då man ännu borde få sova smög vi iväg i vintermorgonen för att sprida lite lusseljus. Det var årets och dagens första två luciauppdrag. Flera lär det bli under dagen. Starten var god och de gamla rörda och rara.

Först var det brunch på LC med femtio andra. (Den här bilden borde få ett pris. Hur kan den ha blivit så enormt dålig?)

Sedan var det middag hemma hos oss med nio andra. (Längst till höger finns den politiskt inkorrekta svensken som slagit mig med häpnad och beundran fler än en gång i dag)

Sedan var det julfest i Munksnäs med hundratrettiofem andra. (Vi har rest oss för Av himlens höjd. Jag sitter långt bak och vid utgången. Så där som man gör när man medför barn på 1,5.)

Denna dagen ett liv, sa farbror Melker en gång. Jag kan bara hålla med.

I dag har det varit fart och fläkt hela dagen. Till och med jag tycker det. Och det blir på inget sätt glesare i morgon. Men det här är livet. Åtminstone vårt liv. Bättre än relationer blir det aldrig. Ju längre jag lever desto mera övertygad blir jag om just det; bättre än relationer blir det aldrig. Det finns inget roligare. Inget viktigare. Inget med mera evighetsvärde.

Det finns en alldeles förträffligt fräsch man i Stockholm som jag träffat två gånger i livet hittills. Han om någon krossar fördomar. Så politiskt inkorrekt på ett positivt sätt. Jag gillar allt jag har sett hittills.

Det lustiga är att första gången var för ganska precis ett år sedan när han var en av dem som skötte om mitt skrikande och sömnvägrande barn medan jag var på idol-final i Globen. Okej, det i sig är inte lustigt. Men det lustiga är att jag träffade honom för andra gången i går, exakt samma veckoslut i mitten av december då det är idol-final. Också denna gång hade jag ett skrikande och sömnvägrande barn. Cirkeln är sluten.

(Med det här inlägget kan man alltså läsa in att våra sömnproblem fortfarande är en del av vår vardag. En del jag inte längre orkar behandla i skrift för det börjar irritera mig ofantligt mycket. En gång i natt var jag nära lipen, men det är faktiskt första gången under denna period som pågått i tre onda veckor. Minst varannan natt är helt åt skogen. Blä. Sunkighet och slitenhet börjar bli en alltför övervägande del av min identitet)

Jag har avverkat årets tredje julfest. För tredje gången klädd i svart. För tredje gången gott och trevligt. Jag fick antagligen äta den dyraste mat jag någonsin ätit under mina levnadsår. Helt amazing förrätt som mättade och förgyllde, en riktigt god ankmiddag i storlek nästan osynlig och en efterrätt som aldrig borde ha tagit slut. Hem kom jag till min egen man, tre bullriga män och en högt älskad väninna. Att jag missat idol-finalen känns inte sorgligt. Dels för att kvällen var bra och dels för att jag nog tappade något av mitt intresse för det hela när Tove åkte ut. Hon var min största idol-kärlek i år. Så är det bara.

Ingrid åt middag. Sedan fick hon tvättas. Ack, denna redan från början trassliga kalufs!