Det där med att kunna resonera fick ännu en törn (eller egentligen tjugofem törnar) när vi just fredagshandlade tillsammans med resten av den här stadens medborgare. I mitt stilla sinne ställde jag mig frågan varför, varför, varför vi inte kan handla någon annan gång än på fredagskväll när vi nu en gång har flexibla arbetstider? Nåja. Nog om det. Ingrids förmåga att resonera har nu sjunkit till under nollsträcket. Stadigt på minus. Men hon charmar oss och de flesta andra. Vid mjölkdisken hade vi ett långt samtal med en äldre dam som avslutade vårt möte med att säga: ”Hyvää joulua, Ingrid-kultaseni”. Det är fint på något sätt. Betydligt finare än att kunna resonera.

I går på tåget satt jag bredvid en ung man som läste Ajaton viisaus. Själv läste jag senaste numret av Veckorevyn och försökte verkligen att inte fördöma mig själv. Det var svårt att låta bli.

I går på tåget satt jag bredvid en ung man som läste Ajaton viisaus. Själv läste jag senaste numret av Veckorevyn och försökte verkligen att inte fördöma mig själv. Det var svårt att låta bli.

Det kan nog hända att det blev årets roligaste julfest. Som vanligt. Jag är åtminstone på inget sätt besviken. Det bästa var ju, som vanligt, ingenting som direkt hade med själva festen att göra. Det bästa var ju, som vanligt, de människor som fanns där. Att få återse forna pärlor gör alltid gott.

Man kan i princip säga att den börjar nu. Resan mot det som kanske, förhoppningsvis och antagligen blir årets roligaste julfest. Lite jobb, lite väntan och en lång, lång tågresa kvar. Men nu är jag på väg.

Man kan i princip säga att den börjar nu. Resan mot det som kanske, förhoppningsvis och antagligen blir årets roligaste julfest. Lite jobb, lite väntan och en lång, lång tågresa kvar. Men nu är jag på väg.

Ännu en bra natt. Vågar jag tro och hoppas? Självklart gör jag det! Att var just hoppfull är ju mitt kännetecken.

Lite kort var natten kanske. Inte riktigt elva timmar. Det är fint att få klaga över att det är en kort natt. I lördags träffade jag en krabat i ungefär samma ålder som Ingrid och den krabaten sover nio timmar i dygnet. Totalt. Inklusive middagsvilan.

Hemska saker.

Under den senaste veckan har jag läst tre böcker av Henrik Tikkanen. Att det blev tre i stället för en säger en hel del, men för att vara övertydlig kan jag säga att jag tycker om hans böcker.

I kväll har jag ännu en gång påmints om vad som är riktigt viktigt. Ibland kan det vara att läsa en bok för fyrtioåttonde gången med lika stor inlevelse. Ibland kan det vara att krama en tonårshand och torka tårar från en tonårskind. Ibland kan det vara att vara fullständigt uppriktig mot goda vänner även om det är ytterst obekvämt och lägger fram en själv i det minst smickrande ljuset. Ibland kan det vara att hålla en fot även om man inte riktigt hinner och orkar och ids. Och ibland, som till exempel just i kväll, kan det vara allt det där på en och samma gång. Vägarna är många, men målet är detsamma; att komma närmare andra människor än man trodde var möjligt, att ge lite mera än man måste och att på det sättet skapa något som håller längre än allt annat.

Så många euro betalade jag just för att avhämta ett paket på posten. Svindlande summa. Men jag tror det är värt det. Egentligen är jag ganska säker på att det är värt det.