Det finns en alldeles förträffligt fräsch man i Stockholm som jag träffat två gånger i livet hittills. Han om någon krossar fördomar. Så politiskt inkorrekt på ett positivt sätt. Jag gillar allt jag har sett hittills.

Det lustiga är att första gången var för ganska precis ett år sedan när han var en av dem som skötte om mitt skrikande och sömnvägrande barn medan jag var på idol-final i Globen. Okej, det i sig är inte lustigt. Men det lustiga är att jag träffade honom för andra gången i går, exakt samma veckoslut i mitten av december då det är idol-final. Också denna gång hade jag ett skrikande och sömnvägrande barn. Cirkeln är sluten.

(Med det här inlägget kan man alltså läsa in att våra sömnproblem fortfarande är en del av vår vardag. En del jag inte längre orkar behandla i skrift för det börjar irritera mig ofantligt mycket. En gång i natt var jag nära lipen, men det är faktiskt första gången under denna period som pågått i tre onda veckor. Minst varannan natt är helt åt skogen. Blä. Sunkighet och slitenhet börjar bli en alltför övervägande del av min identitet)