I dag var jag på lunchseminarium kring jämställdhet och föräldraskap. Det är känsliga frågor. Hur många gånger har man inte hört människor säga att jämställdhet inte får vara ett självändamål utan att man ska se till den enskilda situationen.

För några år sedan kände jag på samma sätt. I dag känner jag lite annorlunda.

I dag, kanske inte längre i morgon, känner jag att jämställdhet visst får vara ett självändamål. Om det är som forskning visar; att pappor som tar ut föräldraledighet har en bättre relation till sina barns mammor och till sina barn så kanske det får vara ett självändamål. Och kanske värt att beakta också när man ser till den enskilda situationen. Sämre självändamål har jag stött på.

Men, som sagt. Det är känsliga frågor.

Jag har firat eftermiddag med mamma. Min mamma är en mamma som bjuder mig på konditori och låter mig beställa vad som helst. Min mamma är en mamma som betalar för mig när vi handlar pennor på bokhandel. Men framförallt är min mamma en mamma som vattnar mig med värme och kärlek. Och tro på mig. Jag undrar om någon har lika höga tankar om mig som min mamma. Och det är en härlig känsla.

Vid pyjamasfrukosten i dag slog det mig: i dag får jag träffa min mamma! Hurra! Hurra! Hurra! Today’s gonna be a good day.

Lycka är att ha ett jobb som mitt. På grund av förmiddagens dåliga nyheter var jag verkligen inte på topp när jag anlände till jobbet, men efter bara några få minuter mådde jag som en prins. I något skede blev jag kallad ”en människa som strålar” av en kollega och i ett annat skedde fick jag uppleva mitt jobb i dess kanske mest meningsfulla form. Dessutom fick jag uppleva det i dess kanske mest roliga form. Lycka är att ha ett jobb som mitt. Pengar är ändå bara pengar.

Nagelbitande är numera mitt minsta problem. Det samtal som köandet till sist resulterade i var en sorglig historia från början till slut. Kela vill att jag återbetalar studiestöd i fyrsiffriga belopp. Och den första siffran är inte ens på en etta. Min sorg vet inga gränser. Min chock är minst lika omfattande. Tack och lov för lättillgängliga sparkonton som kan tömmas när krisen är ett faktum.

Min kärlek till Kela sätts verkligen på prov i dag. Jag brukar i alla lägen försvara anstalten eftersom den i princip har hållit mig vid liv sedan ljuva 2003. I dag hyser jag inte lika passionerad kärlek. I dag kunde jag nästan stämma in i klagokören.

Det har kommit upp tidigare, men det är ett återkommande dilemma i min tillvaro. Jag står inte ut med telefonköer. I dag slog min brist på tålamod nya rekord. Efter bara 4 minuter och 38 sekunder i kö övervägde jag starkt att återuppta nagelbitande som hobby och livsstil.

”Passion leder ofta till katastrof. En kärleksrelation kan vara väldigt lugn och stilla, man behöver inte vilja äta upp varandra. Passionsförhållanden är oftast dömda att dö.” Så säger Karin Möller i en bok där Bob Hansson interljuvar folk om kärlek.

Trots inlägget nedan bjuder jag på denna bild. För att visa mig från min mänskligaste sida. Snälla någon någonstans, ge mig ett frisörbesök! Och tid att faktiskt utnyttja gåvan.

Om någon undrar varför jag inte syns i bild så ofta numera kan jag svara så här: jag har inte tid att sminka mig och jag har inte färgat håret sedan i oktober.

Den här dagen består av lite för många fragment. Dotters snoriga näsa gav dock henne och mig en ofrivillig andningspaus mellan 14.45 och 15.20 och en annan mellan 15.45 och 17.45.