Jag hade tänkt bli lite blondare i dag hos frisören. Nu sitter jag med folie i håret och väntar på att mina bruna slingor ska bli klara. Det enda som fattas är att jag klipper pannlugg igen. Någon gång ska jag analysera varför jag gör så här vid nio av tio frisörbesök.

Jag är inte den som hänger läpp länge om det inte är absolut nödvändigt. I morgon går jag till frisören och återvänder sedan som en fräsch kvinna med självrespekt.

Jag är inte den som hänger läpp länge om det inte är absolut nödvändigt. I morgon går jag till frisören och återvänder sedan som en fräsch kvinna med självrespekt.

Ingen som vet att jag godisstrejkar får veta vad som hände i kväll.

Jag får bara tacka en av mina nyaste vänner, en underbar, strålande och energisk människa, för en trevlig tjejkväll. Och hoppas att hon kommer hem tryggt trots släktingars oro.

Läget är kritiskt när man googlar frasen ”dölja utväxt”. Jag borde leva i mössa tills jag får in ett frisörbesök i en kalender som är allt annat än tillåtande.

Minns någon Lighthouse Family och High längre? Jag gör. Och jag minns så väl hur det var att vara femton år och lite för mager och kär och odödlig men begränsad på samma gång. Och jag gläder mig åt det faktum att jag nu kan använda spotify åt något mera konstruktivt än Britney Spears och Take that.

I flera dagar har min dotter pratat om att få åka buss. I dag överraskade jag henne med en utfärd på eftermiddagen. Vi hade absolut inget mål med vår utflykt. Resan var själva målet. Och hon njöt. Varje gång bussen stannade för att plocka upp eller kasta av folk blev hon otålig och sparkade med sina små ben på sätet:
– Åka! Åka! Mera! ropade hon.
Och när busschauffören lydde (jag vill ju tro att det var så det var) var hon bara lycklig. Hon strålade.

Hon var så ljuvlig. Jag tror jag pussade henne femtio gånger under vår bussfärd. Ungefär lika många gånger viskade jag åt henne att jag älskar henne. Att se henne stråla är något av det absolut bästa jag vet.

Överlycklig bussåkare.

I dag såg jag Så som i himmelen. Jag grät fem gånger. Det är väl nog ett bottenrekord för den filmen.

I dag såg jag Så som i himmelen. Jag grät fem gånger. Det är väl nog ett bottenrekord för den filmen.

Min man fick en ny telefon av mig till julklapp. Jag var wife of the year och överräckte en iphone till honom under julklappsutdelningen i mitt barndomshem. Hans glädje och tacksamhet visste inga gränser.

Till den nya telefonen hör en ny anslutning. Till den nya anslutningen hör ett nytt telefonnummer. Ett telefonnummer som jag inte har lärt mig utantill. Fatta. Jag kan inte min egen mans telefonnummer. Pinsamt och konstigt och dumt.

Faktum är att jag har slutat lära mig telefonnummer utantill. Följaktligen kan jag ganska få. Men dessa nummer sitter kvar:

– min mammas (när som helst, var som helst, hur som helst)
– min äldsta lillasysters finländska nummer (inte lika tvärsäkert, men det finns där)
– min nästäldsta lillasysters (den yngsta fick sin telefon efter att jag sltuade lära mig)
– min mans gamla (vilket ju är väldigt nyttigt att kunna nu)
– min första kärleks (lika säkert som mammas. Till mitt försvar kan jag säga att det var väldigt lätt att lära sig)
– nödnumret
– polisens (men här får jag nog tänka efter lite)

Jag anser att jag kommer ihåg för få telefonnummer. Jag tycker det hör till att man ska kunna ringa till sitt jobb eller till sin man eller till sin bästa vän utan att söka efter numret i sin egen telefon.

Med nostalgi kommer jag ihåg en tid när jag kunde telefonnummer. När jag kunde ringa till morfar och moster och halva klassen utan att behöva titta i papper eller adressböcker (kommer ni ihåg dem?). Vilka nummer kan du utantill?