Jag läste just igenom min cv för att ge mig själv en självförtroendekick inför veckan som kommer och de utmaningar den med säkerhet för med sig. Jag är medveten, till och med mycket medveten om, att en människas värde inte sitter i sådana världsliga, mätbara ting, men ändå kan jag känna att jag utnyttjat mina år som vuxen på ett hisnande effektivt sätt när jag överblickar mina bedrifter. Och jag blir gripen och lite tårögd när jag läser några av de omdömen som före detta chefer gett om mig.

Efter gårdagens reflektion kring bastubad i vårt hus vill jag kort berätta om den traumatiska upplevelse jag har i bagaget. I mitt och Fredriks första gemensamma hem fanns också en bastu i höghuset. Eller egentligen två. Och en gång bokade vi den ena och förväntade oss ett uppfriskande fredagsbad.

I allsköns ro sitter vi och njuter av värmen när vi plötsligt (efter en kort stund) hör lite för tydliga röster på andra sidan väggen. Och lite för tydliga duschljud. Och då upptäcker vi att det finns två dörrar in till bastun. En från det duschrum där vi duschat. Och en på den motsatta vägen. 
-Va? Vad är det där? Är någon annan på väg hit? frågar jag förskräckt.
-Näää, säger Fredrik (som rent humösrmässigt är den mera balanserade i vårt äktenskap).

Jag vill inte lära mig the hard way att någon annan är på väg in mitt i vårt bastubad och jag går ut i duschrummet. Fredrik tycker jag är mesig, men efter åtta sekunder kommer han också ut i duschrummet. Där står vi en stund. Och sedan hör vi hur andra människor (säkerligen grannar som är hur trevliga som helst men som jag ändå helst träffar påklädd) kommer in i VÅR bastu och bara tar över vårt bad. De pratar, skrattar och slänger på mera löyly. Det fräser och brusar. Vi går inte tillbaka. Vi vågar inte. Vill inte. Har inte lust.

Lärdom: I höghus i en relativt stor stad i Finland kan det ibland hända att det finns bara en bastu men två duschrum och två omklädningsrum. Då antas man bada bastu tillsammans även om man får göra det andra skilt.

Vi använde aldrig mera bastun i vårt höghus. Det kanske gör oss mindre nationalistiska, men det är en risk värd att ta.

Medan Anna med den klockrena outfiten och sångrösten fick uppleva sitt livs kväll fick vi dela den med ett härligt hopplockat gäng. Ungefär lika hopplockat som bandet som drog fjolårets vinnarlåt. I vårt vardagsrum fanns yrvädret från Solf, nästan-två-meters mannen från samma ställe, bästa vännerna med lite stegring, den estetiska Kokkolabon, en supervälkommen överraskningsgäst som sover på vår soffa nu samt två musikalartister som vi inte träffat förr. Det var roligt, gott, mysigt och sent. Man får bara vara tacksam över att Kingis levererade ännu en killer-natt (vilket hon numera så gott som alltid gör).

Denna lördag:

– har jag och Ingrid tittat på ett tv-program tillsammans och för första gången fått uppleva hur ett och samma program kan få mig att trivas på riktigt och henne att sitta stilla. Detta magiska tv-program heter Amigo och är en ny solklar favorit

– har jag för första gången på många år hört ordet långtradare användas i betydelsen utdragen puss. Jag kände mig som tolv igen. På ett bra sätt.

– har jag kommit över min rädsla för allmänna bastun i höghus och gett vår en chans. Den får klart godkänt även om jag hade lite svårt att slappna av eftersom jag har traumatiska upplevelser i bagaget

– har jag (precis som säkert halva Svenskfinland) kollat Peppes blogg ungefär sjuttio gånger

Bra i dag: Ingrid hostar mera sällan i dag.

Mindre bra i dag: Ingrid gråter efter att hon hostar.

Mitt modershjärta lider.

En vänlig kommentar påminde mig i går om en rolig och spännande och viktig dag. Jag letade fram några slags bildbevis och fann vad jag sökte. Det var i sanning en god dag. Men mitt hår är väldigt platt.

Även om den här kvällen inte blev riktigt så spännande som den kunde ha blivit så är jag ganska nöjd. Städat badrum, förmånlig glasstårta, läsvärd bok. Bara dottern vore mindre hostig skulle det mesta vara kalas.

Även om den här kvällen inte blev riktigt så spännande som den kunde ha blivit så är jag ganska nöjd. Städat badrum, förmånlig glasstårta, läsvärd bok. Bara dottern vore mindre hostig skulle det mesta vara kalas.

I vanliga fall har jag ett viktigt uppdrag på torsdagskvällarna. I dag fick jag hoppa över det uppdraget för att i stället iklä mig skoluniform och ställa mig på en scen. Allt för konsten. Det var roligt och kändes som årets grej. Kanske man håller sig för hårt om sådana här evenemang klassas så högt?

I dag var jag på lunchseminarium kring jämställdhet och föräldraskap. Det är känsliga frågor. Hur många gånger har man inte hört människor säga att jämställdhet inte får vara ett självändamål utan att man ska se till den enskilda situationen.

För några år sedan kände jag på samma sätt. I dag känner jag lite annorlunda.

I dag, kanske inte längre i morgon, känner jag att jämställdhet visst får vara ett självändamål. Om det är som forskning visar; att pappor som tar ut föräldraledighet har en bättre relation till sina barns mammor och till sina barn så kanske det får vara ett självändamål. Och kanske värt att beakta också när man ser till den enskilda situationen. Sämre självändamål har jag stött på.

Men, som sagt. Det är känsliga frågor.