Snälla småbarnsförälder, säg att du har varit med om samma sak som jag. Förödmjukelsen skulle kännas mindre om jag visste att jag inte var ensam.

Mitt barn och jag har handlat i den omtyckta närbutiken. Mitt barn ville ha en egen liten kundvagn för barn. Jag var skeptisk men gav det frimodigt en chans. Hon hanterade farkosten som en värre förskoleelev. Inga problem. Jag pöste av stolthet.

Problemet inträffade när vi skulle gå hem och barnet skulle gå från att bli vagnhanterare till att bli vagnåkare. Den förvandlingen var inte smärtfri. Hon ville fortsätta styra när hon hade fått smak på det. Nu ville hon styra sin egen barnvagn.

Resultatet var inte vackert. Jag måste bära henne i en för oss alla ytterst obekväm ställning och styra vagnen utan att hon märkte det medan hon vilade sina tassar på styret. Den som inte har varit med om det här kanske inte kan tänka sig hur det kändes eller såg ut eller fungerade. Men jag hoppas att någon vet, att någon kan dela det här med mig. Jag kände mig förödmjukad och lite dum. Och vet egentligen inte varför. Men dr Phil sa en gång ”what you feel is your reality” och jag är inte den som protesterar mot honom i första taget.

Snälla småbarnsförälder, säg att du har varit med om samma sak som jag. Förödmjukelsen skulle kännas mindre om jag visste att jag inte var ensam.

Mitt barn och jag har handlat i den omtyckta närbutiken. Mitt barn ville ha en egen liten kundvagn för barn. Jag var skeptisk men gav det frimodigt en chans. Hon hanterade farkosten som en värre förskoleelev. Inga problem. Jag pöste av stolthet.

Problemet inträffade när vi skulle gå hem och barnet skulle gå från att bli vagnhanterare till att bli vagnåkare. Den förvandlingen var inte smärtfri. Hon ville fortsätta styra när hon hade fått smak på det. Nu ville hon styra sin egen barnvagn.

Resultatet var inte vackert. Jag måste bära henne i en för oss alla ytterst obekväm ställning och styra vagnen utan att hon märkte det medan hon vilade sina tassar på styret. Den som inte har varit med om det här kanske inte kan tänka sig hur det kändes eller såg ut eller fungerade. Men jag hoppas att någon vet, att någon kan dela det här med mig. Jag kände mig förödmjukad och lite dum. Och vet egentligen inte varför. Men dr Phil sa en gång ”what you feel is your reality” och jag är inte den som protesterar mot honom i första taget.

Efter gårdagens gudstjänst idkade vi filmkväll i vårt hem. Sällskapet valde en film som också jag kunde se och urvalet var därmed rejält begränsat. Resultatet blev en film som jag nästan somnade till. Ytliga filmer som försöker ha något slags djup fungerar nästan aldrig. Hellre rejält med yta om det ändå barkar ditåt!

Dagens boktips: En sorts kärlek och Änklingen av Ray Kluun. Den första fick jag som en bonusgåva på bokrean förra året. Den andra köpte jag ytterst medvetet på årets bokrea. Den första läste jag i somras. Den andra läste jag i går och nu på morgonen. Den första var sorglig och skrämmande och vacker och hoppfull. Den andra var sorglig och skrämmande och vacker och hoppfull. Jag tycker om båda. Jag rekommenderar båda.

Efter kvällens andra chans är mina tankar hos Pernilla Wahlgrens bakgrundsdansare. Hur känns det att utöva de där rörelserna med armbågarna? Det kan ju omöjligt kännas bra, men exakt hur förnedrande är det på en skala från ett till till exempel femton? Att flera av dem säkert har en högskoleexamen i dans är sorgligt.

Av olika orsaker blev det en ledig lördag. Vi tackade och tog emot och åkte till Ikea.

Ingrid åt franska och köttbullar som vilken annan mogen människa som helst. Babymat och omöjliga allergier kändes långt borta.

Det bästa tänkbara av sällskap.

Det är alltid lite obekvämt på väg hem. Ingrid fick sitta granne med en enorm låda. Växellådan satt granne med samma låda.

Vid hemkomsten fick vi arbeta med skruvar. Suck.

Ser ni vad vi har köpt? En spjälsäng! Åt vår stora flicka. Den förra gick sönder under en riktigt kämpig natt och vi måste köpa en ny. Man kan ju fundera varför vi väljer en spjälsäng. Svaret är enkelt. Våra nätter är utmanande nog som de är. Att lägga Ingrid i en säng hon lätt kan ta sig ur är en utmaning vi klarar oss utan.

För tillfället leker vi hårsalong hemma hos oss. Två präster ska bli värdigt välklippta.

Av olika orsaker blev det en ledig lördag. Vi tackade och tog emot och åkte till Ikea.

Ingrid åt franska och köttbullar som vilken annan mogen människa som helst. Babymat och omöjliga allergier kändes långt borta.

Det bästa tänkbara av sällskap.

Det är alltid lite obekvämt på väg hem. Ingrid fick sitta granne med en enorm låda. Växellådan satt granne med samma låda.

Vid hemkomsten fick vi arbeta med skruvar. Suck.

Ser ni vad vi har köpt? En spjälsäng! Åt vår stora flicka. Den förra gick sönder under en riktigt kämpig natt och vi måste köpa en ny. Man kan ju fundera varför vi väljer en spjälsäng. Svaret är enkelt. Våra nätter är utmanande nog som de är. Att lägga Ingrid i en säng hon lätt kan ta sig ur är en utmaning vi klarar oss utan.

För tillfället leker vi hårsalong hemma hos oss. Två präster ska bli värdigt välklippta.

Av någon märklig oförutsägbar anledning kom jag just att tänka på en låt av S.O.A.P. Jag tycker alla som minns dem borde få åtminstone ett hedersomnämnande.

Hur som helst. När jag var femton tog jag mig själv på stort allvar och tyckte om att citera bra saker som folk hade sagt. Och när jag just kom att tänka på den här låten kom jag också att tänka på att vi flera gånger citerade just den när vi ville muntra upp varandra efter att något besvärligt inträffat.

Då sa eller skrev vi så här till varandra:

this is how we’re doing when somebody wanna turn you down,
you’ve got to keep on moving,
don’t let nobody get you, hit you, get you down to the ground,
hear when we say.

Och sedan kommer refrängen med orden This is how we party.

Att jag för drygt tio år sedan tyckte att det här var djup är nästan skrämmande.

En av de kvinnor jag beundrar mest för tillfället är Charlotte Sinclair, Willys danspartner i Let’s dance. Att hon försöker varje vecka, att hon är seriös och tar det på allvar på något sätt är helt ofattbart beundransvärt.

Jag har sagt det förr och jag säger det gärna igen. Om det skulle vara så att någon har missat det. Eller om det skulle vara så att någon inte tror mig. Okej, här kommer det:

Jag är gift med världens bästa man.

Bara i dag har han bevisat det två gånger.

1. När jag kom hem från jobbet hade han städat hela lägenheten. Helt på eget initiativ. Bara av kärlek till mig. Han hade hållit på i tre timmar. Vårt hem glänser. Jag speglar mig i parketten.

2. För tio minuter sedan åkte han iväg med dottern på galej för en stund bara för att jag skulle få vara ensam hemma och läsa. För att jag längtar efter det. Bara av kärlek till mig.

För ganska precis 5,5 år sedan tog vi vår relation till en ny nivå. Inte en gång har jag ångrat det. Och jag säger som Charlotte i Sex and the city. Det gör mig lycklig varje dag. Inte alltid hela dagen, men varje dag.