Jag har sagt det förr och jag säger det gärna igen. Om det skulle vara så att någon har missat det. Eller om det skulle vara så att någon inte tror mig. Okej, här kommer det:

Jag är gift med världens bästa man.

Bara i dag har han bevisat det två gånger.

1. När jag kom hem från jobbet hade han städat hela lägenheten. Helt på eget initiativ. Bara av kärlek till mig. Han hade hållit på i tre timmar. Vårt hem glänser. Jag speglar mig i parketten.

2. För tio minuter sedan åkte han iväg med dottern på galej för en stund bara för att jag skulle få vara ensam hemma och läsa. För att jag längtar efter det. Bara av kärlek till mig.

För ganska precis 5,5 år sedan tog vi vår relation till en ny nivå. Inte en gång har jag ångrat det. Och jag säger som Charlotte i Sex and the city. Det gör mig lycklig varje dag. Inte alltid hela dagen, men varje dag.

Som barn lärde jag mig att årstider och månader hör ihop. Tre månader per årstid. Det gick upp för mig i dag att mars är här och att våren därmed också är här. Jag välkomnar och hurrar och inser att våren ibland är iklädd minusgrader och metervis med snö.

Som barn lärde jag mig att årstider och månader hör ihop. Tre månader per årstid. Det gick upp för mig i dag att mars är här och att våren därmed också är här. Jag välkomnar och hurrar och inser att våren ibland är iklädd minusgrader och metervis med snö.

Nej, så trist. Jag som tyckte skorna var pricken. Jag blev så inspirerad. I vår ska jag också ha volangklänning, leggings och converse. Tur att jag inte platsar i globen.

Eftersom min filmupplevelse väckte en del reaktion (tack för allt engagemang i denna viktiga fråga) vill jag förklara min relation till film lite närmare. Jag har insett att jag inte vill bli berörd när jag ser film. Jag vill bara se på den, ha det mysigt och glömma den. Vissa kanske skulle säga att det är fegt. Jag föredrar förklaringen att jag har ett så rikt inre liv att det blir för mycket med berörande film.

När jag hyr film utgår jag väldigt mycket från layouten på en dvd. Underskatta aldrig layouten. Följande saker betyder nästan alltid att filmen inte har en chans att få följa med mig hem:

1. Eld.
2. Svart bakgrund.
3. Svartvit bild.
4. Röd text.
5. Bara män på bilden.

Följande saker har motsatt verkan:

1. Blondiner.
2. Vit bakgrund.
3. Färgglad bild.
4. Rosa eller ljusblå text.
5. Vackra människor som ser glada ut på bilden.

Som sagt. Efter 26,5 år har man ju lärt sig något om vilka fällor man ska undvika.

Jag har egentligen shoppingstrejk. Men jag tog frimodigt en paus på bokrean i Sverige. Och eftersom jag ändå hade paus förhandsbeställde jag några skatter från adlibris bokrea. För det var ju ändå förstört.

Detta blev saldot:

Självdisciplin är överskattat. Åtminstone när det kommer till böcker.

Jag har egentligen shoppingstrejk. Men jag tog frimodigt en paus på bokrean i Sverige. Och eftersom jag ändå hade paus förhandsbeställde jag några skatter från adlibris bokrea. För det var ju ändå förstört.

Detta blev saldot:

Självdisciplin är överskattat. Åtminstone när det kommer till böcker.

Efter 26,5 år i detta jordeliv börjar jag känna mig själv. Och min filmsmak. När jag ser en dvd så vet jag direkt om det är en film för mig eller inte. Oftast vet jag det redan när jag hör titeln på en film. Därför visste jag redan från början att Låt den rätte komma in absolut inte passar mig. Ändå såg jag den. Och jag ångrar det.

I början klarade jag av det genom att frenetiskt plocka i mig chips. I något skede (ganska tidigt) måste jag börja spela bejeweled 2 för att inte gå sönder. Lite senare läste jag bloggar. Till sist räckte det inte med det. Jag satt och sjöng för mig själv medan jag både åt chips och jobbade med telefonen och ändå gick det inte.
– Men hemska saker, Amanda. Gå härifrån.
sa mannen som jag älskar.
Och jag gick till sovrummet. Jag sjöng för mig själv. Jag spelade bejeweled 2. Jag läste några bloggar. Och så tog filmen slut där i ett annat rum. Det var nog det bästa med den filmstunden.

Någon sa en gång att filmen är lite som twilight.
Yeah right.

Inte för mig. Absolut inte för mig.

Efter 26,5 år i detta jordeliv börjar jag känna mig själv. Och min filmsmak. När jag ser en dvd så vet jag direkt om det är en film för mig eller inte. Oftast vet jag det redan när jag hör titeln på en film. Därför visste jag redan från början att Låt den rätte komma in absolut inte passar mig. Ändå såg jag den. Och jag ångrar det.

I början klarade jag av det genom att frenetiskt plocka i mig chips. I något skede (ganska tidigt) måste jag börja spela bejeweled 2 för att inte gå sönder. Lite senare läste jag bloggar. Till sist räckte det inte med det. Jag satt och sjöng för mig själv medan jag både åt chips och jobbade med telefonen och ändå gick det inte.
– Men hemska saker, Amanda. Gå härifrån.
sa mannen som jag älskar.
Och jag gick till sovrummet. Jag sjöng för mig själv. Jag spelade bejeweled 2. Jag läste några bloggar. Och så tog filmen slut där i ett annat rum. Det var nog det bästa med den filmstunden.

Någon sa en gång att filmen är lite som twilight.
Yeah right.

Inte för mig. Absolut inte för mig.

Ibland går man från noll (nästan minus) till tusen på bara en liten, liten stund. Mera än så vill jag inte säga. Mera än så behöver jag inte säga.