Ukraina har fått mig att gråta otaliga gånger. Med rätta. Men idag två gånger av någon slags glädje. För inget tröstar lika mycket som människor som trotsar mörket med sitt ljus.

Första gången grät jag redan vid frukost. Tim Sparv. Alltså den mannen. Tänk att hans lägenhet i Vasa nu bebos av en ukrainsk mamma och hennes två söner. Och, citat ur Vasabladet-artikeln som fick mig att frukostgråta: ”Jag har sagt att vi börjar med ett år och så får vu se hur läget är sedan. Det viktiga nu är att de får lugn och ro. De ska inte få någon press från min sida.”

Klart jag grät.

Att få fostra två – förlåt tre! – unga fotbollsspelare i en tid när Tim Sparv är förebildernas förebild i fotbollsvärlden är rent guld. Att dessutom få göra det i Österbotten… Det är liksom nästan för stort. Den mannen har i sanning använt sin röst på ett beundransvärt sätt hela tiden. Vilken hjälte! Att min son av vissa i skolan kallas Tim SpArvid har aldrig känts bättre.

Sedan gick det några gråtfria timmar, men så såg jag på facebook hur en väns dotter har pärlat örhängen av hamapärlor i form av den ukrainska flaggan. Hon säljer örhängena för sju euro och ger pengarna till Röda korset. Vad jag önskar att hon inte behövde göra det. Vad jag älskar att hon gör det.

Klart jag grät. Och beställde två par på studs.

Människor, alltså. Förmögna till så mycket elände. Förmögna till så mycket ljuvlighet.

Låt oss aldrig glömma hur mycket gott vi kan göra och hur mycket ljus vi kan vara.

Det är ju inte precis så att glädjeämnena regnar tätt just nu, så man får ta fasta på dem som ändå kommer. Och när jag om tio år läser om den här tiden vill jag minnas också annat än det mörker som ligger över allt just nu. För mitt i allt ofattbart finns också stunder av väldigt fattbar vardag.

Som att Hilde idag föreslog att jag och Fredrik kunde gå på dedej när hon har annat program.

Det gjorde mig lite glad där och då. Dels för att hon kallar dejt dedej och dels för att hon är införstådd med konceptet och understöder – till och med föreslår.

Jag älskar mina barn nästan ännu mer än vanligt just nu. Trodde inte det var möjligt, men så känns det. Allt blir på något sätt tydligare nu.

Det är märkligt att leva när allt är märkligt.

Den här veckan har inte riktgt varit vår. Eller rättare sagt; den har inte riktigt varit våra sakers.

Det började med att något med bilen gick sönder. Inte sönder som i att bilen inte går att köra, men sönder som i att det måste fixas nu. Sedan gick Fredriks telefon helt sönder. Och lika helt sönder gick vårt modem. Och halft sönder gick min ipad.

Vilken vecka!

Vi är inte jättebra när saker går sönder. Utmaningar i vardagen som stavas brist på wifi och en förälders nåbarhet per telefon är inte utmaningar som får oss att växa och bli de bästa versionerna av oss själva. Snarare tvärtom.

Men just den här veckan… Jag säger inte att vi har burit varje stund väl, men jag säger att vi har varit medvetna om att det här bara är saker. Nu om någon gång vet man att bara saker faktiskt är bara saker.

Och medan jag satt på fotbollsrelaterat möte på kvällen fixade Fredrik ett nytt modem samt gjorde Ingrids gamla telefon till sin nya. Och imorgon ska bilen på service.

Vårt samhälle. Tänk att allt bara fungerar. Tacksamheten är enorm. Gränsar till förundran.

Perspektiv gör saker med oss. Saker som inte bara är saker.

Det är sant ändå. Att ljuset lyser som allra starkast i mörkret.

Vi ser fruktansvärda bilder varje dag just nu. Det går inte att komma undan. Det ska kanske inte ens gå.

Men vi ser ju också fantastiskt vackra bilder. Vi ser människor som sträcker ut sina händer. Som öppnar sina hem. Som ordnar insamlingar och ger pengar till dem som vet var och hur de behövs allra mest. Företag och organisationer som sänker delar av sin vinst till dem som lever i det mörkaste mörker. Trots att dessa företag och organisationer gått på knäna de senaste två åren så finns viljan att göra en skillnad där.

Ja. Ljuset lyser som starkast i mörkret. Ljuset är det enda som rår på mörkret. Du som är med och lyser – tack. För att du gör mörkret mindre outhärdligt. Både för dem som har det allra svårast just nu och för oss som bara anar.

Hemma igen efter dagar hos systern och hennes familj. Hur bra jag har haft det? Så bra att jag inte har tvättat mitt ansikte ordentligt på typ en vecka, det finns liksom inte tid för det när sällskapet är så gott. Jag får väl vara glad att jag borstat tänderna.

Så nej, min hud har inte fått vad den behöver, men det har min själ. Och jag behöver knappast säga att det är viktigare. Mycket viktigare.

Om möjligt ännu viktigare än vanligt när världen är som den är. Jag är mer drabbad än jag trodde av läget i Ukraina. På något sätt blir jag mer drabbad för varje dag som går.

Det enda jag verkligen vill när livet gör ont är att vara tillsammans. Nära. I gemenskap. Som en del av. I ett sammanhang. Att få dela rum med Fredrik, Arvid, Hilde, syster- och guddottern Inga samt hunden Eskil gjorde gott. Tänk att tung, trygg sömnandning av älskade människor kan låta så underbart. Kanske världens bästa ljud. Att få äta frukost med svågern mellan halv nio och halv ett och tala tala tala… Det är guld. Att få andas samma luft som systern som alltid är lite för långt borta är allt. Tänk att vi delade rum så många år och att jag inte förstod att varje dag vara tacksam.

Tillsammans är och förblir den bästa platsen. Vad som än händer runtomkring.

Nu är vi där vi brukar vara när det är sportlov. Där vi ska vara när det är sportlov.

Där min förstfödda skrattar som aldrig annars. Hon har ett skratt som är förbehållet hennes kusin. Bara med henne skrattar hon på just det sättet. Och hon för det ofta.

Vi har varit här bara några timmar. Skrattet. Redan så många gånger.

I tider som dessa är det om möjligt ännu viktigare än vanligt att få vara med människor man älskar och som älskar en. Det är vi nu.

Halva mitt hjärta finns fortfarande i Ukraina. Ingenting känns riktigt som vanligt. Sådant som i vanliga fall stör mig gör liksom ingenting just nu. Så när det idag på morgonen kom alldeles för många alldeles för högljudda och livliga barn till vår säng på morgonmys var jag egentligen bara tacksam. Och inte heller klagade jag när jag fick sitta länge vid Hildes sängkant innan hon somnade på kvällen.

Och också det som känns bra känns bra på ett annat sätt. Kanske ännu bättre. Så när Liverpool ikväll vann engelska ligacupen efter den i särklass längsta straffläggning jag någonsin sett… Då kokade prästgården här i Kvevlax. Barnen bara jublade. Till och med Hilde. Segeryran var så tät att Arvid vid ett tillfälle ropade:

– Jag tror brandlarmet snart går!

Jag trodde han hade rätt.

Efter att segerbucklan hade höjts mot skyn skjutsade jag hem Arvids bästa kompis. Vi pratade hela vägen – han är sådan och helt ljuvlig – men när vi sagt hejdå knäppte jag på radion på väg hem. Och på riktigt, vad är grejen med radio och tillfälligheter numera? För just precis då, inte ens en halvtimme efter den avgörande straffen, spelas You’ll never walk alone på radion. Just den låten fanns tydligen med i veckans avsnitt av Fritt fram med Stefan och Staffan som sändes då.

Den som vet ens lite om fotboll inser storheten. Den andra får googla.

Och i just den stunden fanns det en ännu större storhet. För vet ni vad? Det kändes lite som en sång som halva världen sjunger för Ukraina just nu.

When you walk through a storm

Hold your head up high

And don’t be afraid of the dark

Och mest av allt:

And you’ll never walk alone

You’ll never walk alone

Och så har jag ju den där gåvan som är att få tro att det på något sätt är Guds hälsning till mig och dig och oss alla just nu. För mig är den låten alltid också det. Men det behövs mer och mindre. Nu mer. Vi är inte ensamma. Inte ens nu.

För nästan på dagen två år sedan var vi där. Tänk. För vi vet ju vad som hände sedan.

Det är det vanligaste som finns. Jag sitter i en sporthall med en bok. Min son och hans bästa kompis – de fotbollsmässigt kanske mest outtröttliga världen har skådat – spelar fotboll. Ger järnet. Förstås. Kan de ens ge något annat?

Samtidigt är det så brutalt ovanligt. Mellan kapitlen i min bok kollar jag nyheterna och läser om krig. Nära. Och kontrasten blir enorm. Från bombningar till fredagslugnet i sporthallen.

Vad spelar det här för roll i det stora hela?

Men så ser jag något. Jag ser hur en grupp äldre pojkar noterar min son och hans kompis. Kanske de noterar deras längtande blickar. Och de ställer den till synes lilla frågan Vill ni vara med? Den till synes lilla men till betydelse enorma. Den fråga som faktiskt alltid spelar roll. I alla sammanhang.

Och sedan. Det är nästan för osannolikt för att vara sant men ändå händer det. Radiokanalen som ljuder i sporthallen spelar If you tolerate this med Manic Street Preachers och i just den stunden – med de äldre pojkarna som sträcker ut en hand till de yngre och med just den låten i bakgrunden- känns det som om precis allt som hjälper oss till mer gemenskap och tillhörighet spelar roll. Kanske det är just precis i sporthallar vi ska vara just nu.

The future teaches you to be alone

The present to be afraid and cold

En tonårspojke som är en halv meter äldre än min son gör ett inlägg som min nioåring sedan nickar in i mål. De springer tillbaka till egen planhalva och ger varandra en high five på vägen. De känner inte varandra. Har ingen aning om vad den andra heter. Jag vet inte hur bra de talar varandras språk. Men de möts. Och med det mötet så liksom bara trotsar de ensamheten, rädslan och kölden.

Jag tror att det spelar roll. All roll.

Medan Fredrik var i kyrkan igår och bad för Ukraina med församlingsbor bråkade jag och min nioåring om speltid. Före det hade jag kört Hilde till en kompis och Ingrid och hennes kompis till friidrottsträning. Efter det skulle jag hämta Hilde och hennes kompis från deras fotbollsträning.

Jag vet inte vem av oss som drog det längre eller kortare strået, men väldigt olika strån drog vi.

Egentligen tror jag att stråna var lika bra. I kristid behöver vi stanna upp ibland, men andra gånger behöver vi fokusera på allt det vardagligt vanliga som också finns. Fotboll och friidrott och kompisar. Barn är världsbäst på att förankra en i vardaglig vanlighet och jag tror att vi mitt i det behöver vara närvarande med och för dem.

Igen en gång står vi inför en situation helt utan facit. Vi kan inte säga något om hur sådant här brukar sluta, för sådant här har vi inte sett tidigare. Inte här och nu. Det känns onekligen lite som det kändes våren 2020. Lika frustrerande osäkert.

Jag kommer i nuläget att ha samma strategier som jag hade då coronan var ny. Det betyder att jag ska läsa nyheter och analyser, följa med läget. Men inte hela tiden. Våra barn har rätt till föräldrar som inte uppslukas helt. Och senast tio på kvällen, helst nio, ska jag stänga av mitt nyhetsflöde helt. Ingen i Ukraina eller någon annanstans vinner något på att jag sover oroligt.

Och jag tänker fortsätta tjata om speltid och skjutsa till och från träningar. För det är livet just nu. Men jag kommer att göra det med en ännu större tacksamhet än innan. Tänk att den här trygga vardagen och verkligheten är vår också idag!

Och jag sänker en summa pengar för arbetet för dem vars värld brinner idag. För att också deras vardag och verklighet ska få vara lika trygg som vår.

Små stunder idag har jag lyckats fly in i jobb och tvättmaskiner och vanligheter och nästan kunnat glömma. Men egentligen har det vilat en tyngd och ett mörker över hela dagen. Den tyngd och det mörker som vilar över hela Europa.

Vårt grannland har attackerat ett annat land.

Tänk. Att. Vi. Hamnade. Här.

Det är så overkligt. Jag trodde inte att vi skulle hamna här. Jag är knappast ensam om det.

Det finns egentligen ingenting att säga. Eller, det finns ju massor att säga – men vilka ord spelar någon roll?

Kanske ord om att vi alla måste göra allt vi kan för att det här aldrig någonsin ska hända igen. Vi får inte tro att krig någonsin löser något. Vi måste alltid göra vad vi kan för att fred ska få råda. Vi ska inte förlora hoppet. Helt. Också idag finns det ljus och kärlek och godhet i vår värld.

Och vi som har nåden att få tro att det spelar roll – vi kan och ska knäppa våra händer och be för Ukraina och för människorna där. Med stor sannolikhet kan du ikväll göra det i en kyrka nära dig. Om du vill.