Så länge jag lägger alla egna önskemål åt sidan fungerar Ingrid som ett alldeles utmärkt shoppingsällskap. Om jag däremot ämnar uträtta stordåd, smådåd eller ens dåd är hon ett ganska värdelöst shoppingsällskap. Sådant verkar gå i vågor.
Ibland, men ganska sällan, funderar jag på hur jag vill bli ihågkommen sedan när jag lämnar den här världen. Jag har en kompis, min bästis i gymnasiet, som ibland brukar fråga mig var jag vill vara om fem år och om jag nu lever ett liv som för mig ditåt.
Båda de där frågorna är så stora att det är nästan helt onödigt att ens försöka börja tänka.
Men ibland tänker jag ändå. Och just nu vet jag en sak efter att ha spenderat kvällen med två riktigt fina tonårsflickor som jag inte hade tänkt tycka om men som det nog var meningen att jag skulle tycka om. Jag vill att de ska minnas just precis det. Inte den här kvällen i sig, inte något av det vi sa eller tänkte eller kände eller tyckte. Men att jag verkligen ville vara med dem och att jag verkligen tyckte om att vara med dem. Det får de gärna komma ihåg. Om jag någon gång lyckas säga något klokt eller något roligt eller något uppmuntrande åt dem – då är det bonus. Det viktiga är att de kommer ihåg att de var viktiga.
Att de är viktiga.
Ibland, men ganska sällan, funderar jag på hur jag vill bli ihågkommen sedan när jag lämnar den här världen. Jag har en kompis, min bästis i gymnasiet, som ibland brukar fråga mig var jag vill vara om fem år och om jag nu lever ett liv som för mig ditåt.
Båda de där frågorna är så stora att det är nästan helt onödigt att ens försöka börja tänka.
Men ibland tänker jag ändå. Och just nu vet jag en sak efter att ha spenderat kvällen med två riktigt fina tonårsflickor som jag inte hade tänkt tycka om men som det nog var meningen att jag skulle tycka om. Jag vill att de ska minnas just precis det. Inte den här kvällen i sig, inte något av det vi sa eller tänkte eller kände eller tyckte. Men att jag verkligen ville vara med dem och att jag verkligen tyckte om att vara med dem. Det får de gärna komma ihåg. Om jag någon gång lyckas säga något klokt eller något roligt eller något uppmuntrande åt dem – då är det bonus. Det viktiga är att de kommer ihåg att de var viktiga.
Att de är viktiga.
Så här fjärde dagen som visdomstandlös kan jag informera om att det enda som smärtar är att jag någon gång i bedövat tillstånd bet mig själv i underläppen. Hårt. Får se hur länge jag ska sota för det.
Så här fjärde dagen som visdomstandlös kan jag informera om att det enda som smärtar är att jag någon gång i bedövat tillstånd bet mig själv i underläppen. Hårt. Får se hur länge jag ska sota för det.
Okej. Nu är det officiellt. Jag får inte mera beklaga mig över att jag inte hinner dricka morgonte. Före jag hoppade på tåget på väg till sommarjobbet tog jag mig nämligen tid att rätta ett språkfel i inlägget nedan.
Jag borde skämmas. Och jag skäms.
Och saknar mitt te.
I går gjorde vi det för femte gången. Vi skruvade ihop en expedit-bokhylla. All övning har helt klart gett färdighet och vi fixade hyllan på mindre än en timme. I och för sig är det ju inte i tid man mäter möbelarbete utan i tårar och frustration. Också enligt det mätesättet var vår prestation imponerande. Vi fick ihop hyllan som om vi nästan aldrig gjort något annat.
Medan den gigantiska hyllan låg utbredd över halva vårt vardagsrum och jag febrilt skruvade en skruv som vägrade ta fast (det värsta) anlände vår nya tvättmaskin och den gamla bars ut. Det fanns väldigt mycket flytt över vår stund om man säger så. Möbler och saker var på alla andra ställen än sina rätta. Och sedan när grovjobbet var klart satt jag, Fredrik och Fanny i soffan med varsin godispåse (min strejk är ett skämt) och två gemensamma avsnitt Friends. Så vilsam, lycklig och ledig har jag känt mig ganska få gånger den här sommaren.
Mera om det senare i mitt sommarutvärderingsinlägg.
P.S. Efter inlägg som sådana här har jag inte mera någon rätt att klaga på att jag inte hinner dricka te på morgonen. Det är bara en fråga om prioritering. Denna morgon prioriterade jag blogg, bibelord och skönlitteratur och strilade därmed tekoppen i linsen. Inte ens jag kan ju få allt alla dagar. D.S
Detta bara för att fresta min syster. Det kom på posten i dag.
”Ingrid är helt fantastisk! Kom hem så fort du kan! Vi älskar dig!”
Att få ett sådant sms redan före klockan tio gör arbetsdagen god och glad. Samtidigt som man längtar hem,
