Så här fjärde dagen som visdomstandlös kan jag informera om att det enda som smärtar är att jag någon gång i bedövat tillstånd bet mig själv i underläppen. Hårt. Får se hur länge jag ska sota för det.

Okej. Nu är det officiellt. Jag får inte mera beklaga mig över att jag inte hinner dricka morgonte. Före jag hoppade på tåget på väg till sommarjobbet tog jag mig nämligen tid att rätta ett språkfel i inlägget nedan.

  

Jag borde skämmas. Och jag skäms.

  

Och saknar mitt te.

I går gjorde vi det för femte gången. Vi skruvade ihop en expedit-bokhylla. All övning har helt klart gett färdighet och vi fixade hyllan på mindre än en timme. I och för sig är det ju inte i tid man mäter möbelarbete utan i tårar och frustration. Också enligt det mätesättet var vår prestation imponerande. Vi fick ihop hyllan som om vi nästan aldrig gjort något annat.

 

Medan den gigantiska hyllan låg utbredd över halva vårt vardagsrum och jag febrilt skruvade en skruv som vägrade ta fast (det värsta) anlände vår nya tvättmaskin och den gamla bars ut. Det fanns väldigt mycket flytt över vår stund om man säger så. Möbler och saker var på alla andra ställen än sina rätta. Och sedan när grovjobbet var klart satt jag, Fredrik och Fanny i soffan med varsin godispåse (min strejk är ett skämt) och två gemensamma avsnitt Friends. Så vilsam, lycklig och ledig har jag känt mig ganska få gånger den här sommaren.

 

Mera om det senare i mitt sommarutvärderingsinlägg.

 

P.S. Efter inlägg som sådana här har jag inte mera någon rätt att klaga på att jag inte hinner dricka te på morgonen. Det är bara en fråga om prioritering. Denna morgon prioriterade jag blogg, bibelord och skönlitteratur och strilade därmed tekoppen i linsen. Inte ens jag kan ju få allt alla dagar. D.S

 

 

 

 

 

 

 

Detta bara för att fresta min syster. Det kom på posten i dag.

”Ingrid är helt fantastisk! Kom hem så fort du kan! Vi älskar dig!”

Att få ett sådant sms redan före klockan tio gör arbetsdagen god och glad. Samtidigt som man längtar hem,

Efter två år som mor får man fortfarande kalla sig nybörjare. Ibland beter jag mig så orutinerat att jag nästan skäms. Som i dag.

 

Vi har gjort huvudstadens nöjesfält i tjugonio graders hetta. UTAN dricka med hemifrån. Det gör vi inte om.

 

Jag betalde först 3 euro för 0,4 liter limsa på en hamburgerrestaurang. Sedan betalade de andra damerna i sällskapet 3,50 var för varsin halvliters flaska. Sedan kostade Ingrids grandi 1,50 euro. Vid det laget visste jag inte ens vart jag skulle titta. Fredriks kaffe kostade dubbelt så mycket. När jag sedan köpte mig själv och dottern varsin glass för att svalka oss med det när allt drickbart kostade skjortan fick jag betala 7 euro och 50 sent.

 

Att jag häromdagen bar hem åtta liter pepsi för under sex euro och kommer att få tillbaka pant för det gör mig nästan ledsen. Att man i närbutiken får tio trip för två ynka euro är också sorgligt. Jag har lärt mig en läxa. Aldrig, aldrig, aldrig besköa nöjesfält utan att medtaga dricka hemifrån.

 

Att mor och far bjöd på åken (tusen tack!) gör att vi kan köpa kött och bröd och mjölk för resten av månaden trots dagens utsvävningar.

Och så har den dagen kommit. Då det är nästan lika roligt att se någon annan kikna av skratt på nöjesfält som att göra det själv.

Den dag som jag ännu för en halv timme sedan kallade idag var vår bröllopsdag. Tack vare två fina tjejer fick vi ha dejt med både middag och bio. Vi fick fira våra sex första år som gifta. Och det blir ju bara bättre.

Den dag som jag ännu för en halv timme sedan kallade idag var vår bröllopsdag. Tack vare två fina tjejer fick vi ha dejt med både middag och bio. Vi fick fira våra sex första år som gifta. Och det blir ju bara bättre.