När jag och Ingrid enligt GPS:en hade ungefär 24 minuter hemresa kvar ändrade vi slutdestination från vårt hem till vår hemkyrka. Gudstjänsten var slut men vi hann få pizza och häng med störtsköna människor.

 

En av dessa störtsköna människor kom fram till mig och berättade att hon i morse fick för sig att baka en kaka och att hon fick för sig att den skulle bakas åt oss. Så vi fick en färsk äppelkaka. Bara så där. Vi tog med oss bagaren och några andra kompisar hem för att se fredagens Idol-avsnitt. Det blev helt oväntat en supermysig söndagskväll. Jag hade tänkt packa och plocka och röja. Nu fick jag mysa och umgås och äta. Det är ju liksom så mycket roligare.

När jag och Ingrid enligt GPS:en hade ungefär 24 minuter hemresa kvar ändrade vi slutdestination från vårt hem till vår hemkyrka. Gudstjänsten var slut men vi hann få pizza och häng med störtsköna människor.

 

En av dessa störtsköna människor kom fram till mig och berättade att hon i morse fick för sig att baka en kaka och att hon fick för sig att den skulle bakas åt oss. Så vi fick en färsk äppelkaka. Bara så där. Vi tog med oss bagaren och några andra kompisar hem för att se fredagens Idol-avsnitt. Det blev helt oväntat en supermysig söndagskväll. Jag hade tänkt packa och plocka och röja. Nu fick jag mysa och umgås och äta. Det är ju liksom så mycket roligare.

På fyra timmar och femtioen minuter tog vi oss hem igen, jag och min Ingrid. Denna tid är inklusive paus för bensin och toalett. Helt otroligt. Det är svårt att inte skryta över hennes färdigheter i bil.

När hon strax före fem i morse med bestämdhet berättade att hon inte ville sova mera var skrytet långt borta.

Att vara i sitt barndomshem innebär nästan alltid återupptäckande av gamla minnen. Jag har umgåtts med min mammas dator och hittade en skatt jag bara måste dela med mig av, trots att ljuset är taskigt och vinkeln konstigt och innehållet ointressant.

 

Men det finns en detalj.

 

På bilden är jag gravid. Höggravid. Dagen innan bilden togs var det beräknat att bebisen skulle födas. Ņtta dagar senare kommer hon ut.

 

 

Plötsligt inser jag varför jag blev kallad ”näpen och nätt” första gången när jag var höggravid.

Jag och världens kanske allra bästa minikvinna är återförenade. Vi njuter intensivt av varandra efter rekordlång tid på olika håll. Vi är bäst tillsammans. Vi hör i hop. Första halvtimmen ville hon hela tiden ha fysisk kontakt, klappade mig på kinderna, höll mig i handen när hon åt och sa flera gånger att jag är söt. Förvånansvärt snabbt blir allt som vanligt igen och det känns som om vi aldrig varit ifrån varandra. Sedan hennes yngsta moster kom hem från stallet är jag ganska ointressant. Och så ska det ju vara.

Jag och världens kanske allra bästa minikvinna är återförenade. Vi njuter intensivt av varandra efter rekordlång tid på olika håll. Vi är bäst tillsammans. Vi hör i hop. Första halvtimmen ville hon hela tiden ha fysisk kontakt, klappade mig på kinderna, höll mig i handen när hon åt och sa flera gånger att jag är söt. Förvånansvärt snabbt blir allt som vanligt igen och det känns som om vi aldrig varit ifrån varandra. Sedan hennes yngsta moster kom hem från stallet är jag ganska ointressant. Och så ska det ju vara.

Något som nästan aldrig händer mig är att okända människor tar kontakt och berättar att de läser min blogg. Jag har kommit på två tänkbara förklaringar till det här.

 

1. Okända människor läser inte min blogg.

 

2. Jag ger ett så ruskigt intryck att de få okända inte vågar ta kontakt.

 

Nåja.

 

I dag hände det. Mitt i allt på minnesstunden när jag våldförde mig på gräddtårtan (det där med att avvänja sockerberoende får tydligen vänta lite till). En okänd människa kommer fram till mig och presenterar sig med förnamn och titeln bloggläsare. Dessutom säger hon, helt spontant och okonstlat, att jag verkar vara en fantastisk kvinna och att vi kanske kunde bli vänner.

 

Det här inlägget är till dig, just du som tog kontakt på minnesstunden. Jag hoppas att du läser det. Att du inte slutat läsa min blogg efter att ha träffat mig så där i verkligheten om jag inte kunde leva upp till dina förväntningar eller om jag där gav ett ruskigt intryck.

 

Du är en fantastisk kvinna. Att helt utan möjlighet till egen vinning och helt utan baktankar kasta beröm på en främmande människa är ett tecken på storslagenhet. Du är min idol. Jag ska bli bättre på att uppmuntra min omgivning och att skryta på alla människor omkring mig, för det finns många som förtjänar mera av sådant.

 

Vi kunde bli vänner. Det är ju det där geografiska avståndet. Men ändå.

Något som nästan aldrig händer mig är att okända människor tar kontakt och berättar att de läser min blogg. Jag har kommit på två tänkbara förklaringar till det här.

 

1. Okända människor läser inte min blogg.

 

2. Jag ger ett så ruskigt intryck att de få okända inte vågar ta kontakt.

 

Nåja.

 

I dag hände det. Mitt i allt på minnesstunden när jag våldförde mig på gräddtårtan (det där med att avvänja sockerberoende får tydligen vänta lite till). En okänd människa kommer fram till mig och presenterar sig med förnamn och titeln bloggläsare. Dessutom säger hon, helt spontant och okonstlat, att jag verkar vara en fantastisk kvinna och att vi kanske kunde bli vänner.

 

Det här inlägget är till dig, just du som tog kontakt på minnesstunden. Jag hoppas att du läser det. Att du inte slutat läsa min blogg efter att ha träffat mig så där i verkligheten om jag inte kunde leva upp till dina förväntningar eller om jag där gav ett ruskigt intryck.

 

Du är en fantastisk kvinna. Att helt utan möjlighet till egen vinning och helt utan baktankar kasta beröm på en främmande människa är ett tecken på storslagenhet. Du är min idol. Jag ska bli bättre på att uppmuntra min omgivning och att skryta på alla människor omkring mig, för det finns många som förtjänar mera av sådant.

 

Vi kunde bli vänner. Det är ju det där geografiska avståndet. Men ändå.

I dag grät jag ikapp med ett par hundra andra. Jag är svartklädd. Jag lärde känna en underbar man genom att vara närvarande med alla sinnen på hans begravning och minnesstund. Och jag tänkte (med hårt knutna nävar) att min bästa vän har gråtit tillräckligt nu.

Begravningsdagar är tunga och tärande och samtidigt befriande. Det finns utrymme för glädje och tacksamhet och från och med då får sorgen andra former.

Jag gav ett löfte om bilder från min resa till Göteborg. Nu ska jag hålla det löftet.

Jag tog två bilder på hela resan. Jag bjuder således på allt som finns.

Sängen i mitt hotellrum.

Pingvinerna på min morgonpromenad.

Jag är inte stolt.