Jag har en nyupptäckt skyldighet här i livet – skyldigheten att se till att jag själv har det bra. På något dunkelt teoretiskt plan har jag vetat det här i många år, men jag har oftast trott att det är någon slags ursäkt för att få kalasa lite i livet, skapa fester av vardagar och njuta av vardagslyx.

 

I just den här stunden inser jag att mitt eget välbefinnande inte är frivilligt. Det är en skyldighet. I just den här stunden har jag det bara halvbra och då är jag en ganska halvdålig människa. Jag fräser åt Ingrid för att hon inte somnar. Jag fräser åt Fredrik för att han inte springer till hennes rum varje gång hon ropar utan bara varannan. Jag är riktigt halvdålig och jag tycker riktigt illa om mig själv i det tillståndet.

 

Jag har lite sömnskuld efter helgens resa. Jag har en lång och seg arbetsdag bakom mig. Att både flytta och resa och jobba ikapp på en vecka var kanske ett dåligt val. Nästa gång ska jag komma ihåg att se till att jag har det bra så att jag kan vara mera lik den människa jag vill vara.

Min bloggfrånvaro har en betydligt trevligare förklaring än avsaknad av internet i nytt hus (eller bloggspunk). I torsdags åkte vi till London i egenskap av ledare för härliga Kaul-människor. Vi bodde på källargolvet i en underbar församling och besökte några andra kyrkor också för att vidga våra vyer.

 

Vi har en helt sjukt fin förlängd helg bakom oss. Jag tror att livet är ännu större och ännu mera märkvärdigt än jag har trott förr. Jag tror ännu mera än förr att Gud är många gånger mera intresserad av mig än jag av honom. Jag tror att alla pusselbitar behövs. Jag tror att en helg med tio deltagare, sju ledare och en Ingrid är bland det roligaste och vettigaste man kan göra. Helt klart.

Min bloggfrånvaro har en betydligt trevligare förklaring än avsaknad av internet i nytt hus (eller bloggspunk). I torsdags åkte vi till London i egenskap av ledare för härliga Kaul-människor. Vi bodde på källargolvet i en underbar församling och besökte några andra kyrkor också för att vidga våra vyer.

 

Vi har en helt sjukt fin förlängd helg bakom oss. Jag tror att livet är ännu större och ännu mera märkvärdigt än jag har trott förr. Jag tror ännu mera än förr att Gud är många gånger mera intresserad av mig än jag av honom. Jag tror att alla pusselbitar behövs. Jag tror att en helg med tio deltagare, sju ledare och en Ingrid är bland det roligaste och vettigaste man kan göra. Helt klart.

Min blogg har spunk. Men om det här når någons ögon kanske problemet håller på att lösa sig.

Jag ger er härmed första bilden från nya hemmet. Om jag ligger i min säng och riktar blicken till vänster och dörren till vår walk-in-closet är öppen möter jag denna vy.

Om man bortser från yllesockorna på bilden kunde man nästan tro att jag lever glamouröst.

Jag ger er härmed första bilden från nya hemmet. Om jag ligger i min säng och riktar blicken till vänster och dörren till vår walk-in-closet är öppen möter jag denna vy.

Om man bortser från yllesockorna på bilden kunde man nästan tro att jag lever glamouröst.

För tillfället känns både lyxen och lyckan främmande. Jag är irriterad och stressad och småsur och Ingrid är samtidigt övertrött och tålamodsprövande och helsur. Kombinationen kunde vara bättre.

Välkommen till min värld och verklighet. Bergen och dalarna avlöser varandra i omänskligt tempo när man är humörsmänniska. Jag blir så arg på mig själv när jag blir så här.

Att kunna möta sina bästa vänner halv tolv en onsdag och göra plånboken osäker på ikea är lyx. Att få ha bästa vänner som är kloka, roliga, godhjärtade och intressanta är också lyx. Att få träffa sina bästa vänner nästan varje dag är också… Ja, ni fattar. Ibland är det så bra att vara jag att jag blir alldeles till mig.

Klockan 16.40 rullade en vit lastbil in på gården till vårt före detta hem. Kort därefter rullade starka och bärvilliga vänner in i vårt före detta hem och arbetet började. Det kändes nästan övermäktigt till en början, så där som det alltid gör. Klockan 18.37 bars sista lådan upp till tredje våningen utan hiss. Det kändes helt otroligt att flytten hade gått så smärtfritt, så där som det alltid gör. Våra saker och vi själva har landat!

 

Tack vare vännen med lastbilen, tre andra unga tappra män och tolv femtonåriga flickor blev den här flytten vårt livs mest harmoniska. Det kan vara mycket sagt för unga människor, men eftersom det här är mitt och Fredriks sjätte gemensamma hem så tar jag mig rätten att hävda att vi har åtminstone något slags perspektiv.

 

Känslan just nu är helt obetalbar. Total lycka. Total. Ingrid har somnat lyckligt och gott i sitt nya fina barnrum som några av flickorna inredde. Fredrik har duschat. Jag har bloggat. Och jag råkar veta att de där två stora godispåsarna som vi köpte som snabba blodsockerhöjare åt våra flytthjälpare aldrig kom dem till godo.

 

Total lycka.