Jag somnade med vått hår och vaknade med det här svallet. Jag tänker inte ens spela falskt ödmjuk. Vilken hårdag! Synd att jag ska träffa så lite folk i dag.

 

Jag somnade med vått hår och vaknade med det här svallet. Jag tänker inte ens spela falskt ödmjuk. Vilken hårdag! Synd att jag ska träffa så lite folk i dag.

 

På något plan saknar jag henne när hon sover. På ett annat mycket starkt plan hoppas jag innerligt att det dröjer länge (till morgonen) tills vi träffas igen.

Vissa ord är ständigt återkommande i vårt liv just nu. Ur vårt barns mun kommer dessa ord dagligen:
– Mamma, vet du vad? Jag älskar dig!
– När jag blir tre år får jag en sax!
– Vad söt är du, mamma! (Här är det lätt att förlåta ordföljdsfelet)
– Hej, söta nosen!

Dessutom ger hon mig dagligen en komplimang för en yttre egenskap jag i hennes tycke besitter. Men den tål nog inte riktigt dagsljus.

 

När vi för en dryg vecka sedan bar in det mesta av våra tillhörigheter i det nya hemmet hade vi mina favorittonårsflickor till hjälp. Vi hade en klädkod flyttdagen till ära: mjukisbyxor och håret i tofs. Jag, Vilja och Janina tog en välbehövlig och välförtjänt fotopaus i trappan. Det är tungt att bära.

 

Vi beställde också pizza som belöning efter hårt arbete och jag tyckte om minen på pizzabudet när han kom in och såg nästan tjugo personer välla omkring i vår lägenhet. Jag undrar vad grannarna tänkte och tyckte om oss. Att ha något som liknar fest redan första kvällen på nya stället är knappast populärt.

Hälsa borde vara garanterat småbarnsföräldrar. Att vara krasslig är ju alltid en plåga, men att vara hälsomässigt på minus samtidigt som en levnadsglad tvååring drar en i armarna och hänger en i kjolarna är verkligen inte nådigt. Till och med små åkommor blir övermäktiga då. Någon gång i dag har jag sagt åt min man att jag är så matt att jag inte längre kommer ihåg vad jag ser fram emot i livet. Det var kanske en aning dramatiskt och överdrivet, men det kändes verkligt då just.

Hälsa borde vara garanterat småbarnsföräldrar. Att vara krasslig är ju alltid en plåga, men att vara hälsomässigt på minus samtidigt som en levnadsglad tvååring drar en i armarna och hänger en i kjolarna är verkligen inte nådigt. Till och med små åkommor blir övermäktiga då. Någon gång i dag har jag sagt åt min man att jag är så matt att jag inte längre kommer ihåg vad jag ser fram emot i livet. Det var kanske en aning dramatiskt och överdrivet, men det kändes verkligt då just.

Vi har skruvat ihop nattduksbord under eftermiddagen. Bord nummer ett tog femtio minuter, tvåan gick på ödmjuka tjugotvå. Vi växte som hantverkare. Och vi har tydligen vuxit i harmoni också eftersom ingen av oss blev sur ens i något skede. I vanliga fall brukar någon av oss alltid bryta ihop under pressen som möbelarbete innebär.

Jag hoppas att Ingrid fortfarande känner av tidsomställningen efter helgens utsvävningar. Hur ska jag annars klara av det faktum att insomnandet pågick två och en halv timme ikväll? Tiden e.a.b.h.s (efter att barnet har somnat) är guld för en småbarnsförälder. Den måste infalla före kvart före elva. Den bara måste.

Jag hoppas att Ingrid fortfarande känner av tidsomställningen efter helgens utsvävningar. Hur ska jag annars klara av det faktum att insomnandet pågick två och en halv timme ikväll? Tiden e.a.b.h.s (efter att barnet har somnat) är guld för en småbarnsförälder. Den måste infalla före kvart före elva. Den bara måste.