Jsg har svårt med (icke-animerade) filmer där djur pratar. Överlag är jag skeptisk till filmer där människor och djur kommunicerar obehindrat. Men tydligen finns det många som tycker annorlunda. Det görs ju sådana här filmer. Och ibland utsätts jag för dem.
Jsg har svårt med (icke-animerade) filmer där djur pratar. Överlag är jag skeptisk till filmer där människor och djur kommunicerar obehindrat. Men tydligen finns det många som tycker annorlunda. Det görs ju sådana här filmer. Och ibland utsätts jag för dem.
Bakom oss just nu: en underbar återförening med en underbar ung man och hans underbara föräldrar. Samt god mat och en god natts sömn.
Framför oss just nu: det som åtminstone på pappret är den svåraste resesträckan. Vi laddar, förbereder mentalt, hoppas och tror (?) på det bästa. Den här sträckan med det här färdmedlet har knäckt starkare kvinnor än mig och Ingrid.
Bakom oss just nu: en underbar återförening med en underbar ung man och hans underbara föräldrar. Samt god mat och en god natts sömn.
Framför oss just nu: det som åtminstone på pappret är den svåraste resesträckan. Vi laddar, förbereder mentalt, hoppas och tror (?) på det bästa. Den här sträckan med det här färdmedlet har knäckt starkare kvinnor än mig och Ingrid.
Ingrid har haft en trolovad ungefär lika länge som hon har haft ett liv utanför mig. På senare tid har vi på grund av taskiga geografiska förutsättningar försummat närkontakten till den unga mannen i fråga, men nu reparerar vi delar av skadan med en kort visit i den stad där jsg växte upp.
Efter att Ingrid tillbringat delar av tågresan iklädd endast trosor tar jag tillbaka delar av mitt senaste inlägg. Så gör man inte om man är världsbäst resesällskap. Speciellt inte om det gör medresenären ledsen.
Mitt resesällskap är världsbäst. Som sagt. Jag förtjänar det inte.
Mitt resesällskap är världsbäst. Som sagt. Jag förtjänar det inte.
Under den senaste timmen har jag nästan börjat gråta kanske sju gånger. Min och Ingrids resa skulle kanske ha kunnat börja bättre. Å andra sidan skulle den med all säkerhet ha kunnat börja sämre. Men ibland är små bekymmer stora. Och idag var väskan ohyggligt tung, snön ohyggligt djup och mitt tålamod ohyggligt lättprövat.
Ingrid har däremot skött sig ohyggligt väl. Hon har samarbetat som aldrig förr. Jag förtjänade det inte.
Första etappen är avklarad. Den mellan Stenhagen och Böle. Må den vara den jobbigaste.
Ibland påminns jag om varifrån Ingrid fått åtminstone delar av sin självkontroll. Före sju i morse plogade jag cykelvägar i mina springskor. I kombinationen snöfall och motvind. Och sprang dessutom längre än jag sprungit sedan jag var ogift. (I ärlighetens namn varade ju motvinden bara tills jag svängde om och sprang hem igen, men vem minns det nu?)
