För en timme och tio minuter sedan sa jag åt Fredrik att jag bara vill internetta några minuter så att vi sedan kan ha roligt resten av kvällen. Och nu sitter jag fortfarande framför datorn. Jag är en dålig fru ibland.
Men jag fastnade. Lite här och lite här och lite här.
Det är så typiskt. Så irriterande typiskt.
Och jag känner mig så enormt naiv. För i min värld är det alldeles självklart att jurymedlemmar inte drar hemåt. Jag har inte ens tänkt tanken. Och egentligen är jag hellre naiv än misstänksam. För misstänksamhet är så jobbigt och bittert.
Och jag tycker att juryn lyckats bra med att välja ut verkligt varierande bloggar i ett relativt heterogent bloggsamhälle, trots att jurymedlemmarna anklagas för att ha samma profil. Det i sig bevisar i mina ögon att de förtjänat det uppdrag som de tagit på sig.
Och jag inser först nu att det väl är naivt av mig att skriva det här. I egenskap av nominerad kanske jag kan anklagas för att fjäska för jurymedlemmar eftersom jag anser att de skött sin uppgift.
Nej. Så kan jag ju inte börja tänka. Hur kan någon?
I min värld gör de allra flesta sitt allra bästa för det allra mesta.
Till och med jurymedlemmar. Jag har lite tilltro till mina medmänniskor och det tänker jag inte skämmas över. Jag tror det bästa om folk. Och jag blir egentligen väldigt sällan besviken. De flesta av oss växer med det ansvar och den tilltro som andra ger oss.
